Vargen är ett stort problem, eller vargen är inget problem? Politikerna svänger och säger att det finns för många vargar. Synnerligen upprörande, menar vargförespråkare.

Äntligen har politiken förstått vad innebär att bo och leva i de här områdena, med den betande mulen. När vi släpper ut djuren nu för tiden så börjar det med ont i magen. När vi tar in dem för vintern så slappnar vi av igen.

Orden är fårbonden och värmlänningen Ulf Ekholms. Han har 40 tackor och sex baggar, och just nu nästan 80 lamm, i sin avelsverksamhet som han driver vid sidan av sitt vanliga lönearbete. Han beskriver det som att han har vidtagit extrema åtgärder för att skydda sina djur mot varg. Han har byggt inhägnader och skaffat vakthundar, och han tar in sina får varje natt.

Ulf Ekholm sysslar med avel och kan därför, med nöd och näppe, ekonomiskt motivera skyddsåtgärderna. Hans djur har ett större enskilt värde än de djur som hålls för ullen och köttet, så få av hans kolleger har råd att skydda sina djur på det sättet.

Jag åkte till en god vän, någon mil hemifrån, som hade vargangrepp. Där stod jag och avlivade 14 lamm, så han själv skulle slippa stå och avliva sina egna djur.

Ekholm bor mitt i ett vargrevir, och har två till alldeles intill. Det har länsstyrelsen konstaterat i sin varginventering. För att avgränsa revir använder de sig av dna-prover från spillning och urin. På så sätt kan de också avgöra om vargstammen tillförts nytt blod i form av vargar som vandrat in från Ryssland och Finland.

Länsstyrelsernas inventeringar skickas till Viltskadecenter, och enligt deras senaste sammanställning finns det nu 430 vargar i landet, och ytterligare 40 som vandrar fram och tillbaka över gränsen till Norge. De allra flesta finns i mellersta Sverige, och då i Värmland, Dalarna, Närke, Västmanland, Gästrikland och Hälsingland.

En majoritet i riksdagens miljö- och jordbruksutskott röstade den 5 maj för att vargstammen ska ned till mellan 170 och 270 djur, och då helst närmare 170. Kommittémotionen stöddes av Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

I veckan gick sedan landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg ut och gav Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur stor stammen ska vara, men hon håller med om att antalet bör vara långt under 400. Ministern säger att hon lyssnat till folks oro, och hon har förstått att acceptansen för varg minskat. Ulf Ekholm håller med:

Det finns ett utbrett missnöje med rovdjurspolitiken i områden som berörs, det ser jag hemma – och med den förändring av den som har skett över tiden.

Vargen har dock sina vänner, och en av de varmaste är Svenska rovdjursföreningen. Dess ordförande Magnus Orrebrant ger inte mycket för politikernas senaste omsvängning:

För det första är det här oerhört mycket populism inför valet. Vargen får klä skott för problem på landsbygden. Det finns en massa problem på landsbygden som man borde ta tag i när det gäller infrastruktur med mera, men det känns som att politikerna väljer ett lätt offer, och så blir det vargen i stället.

Hon (ministern, reds. anm.) borde gå till fakta, och det gör mig synnerligen upprörd, när hon står och säger saker som inte stämmer med verkligheten.

Hon säger att acceptansen har minskat för vargen …

Det är helt fel. SLU släppte en precis en stor attitydundersökning på svenskarnas åsikter om rovdjur, och 88 procent är positiva eller neutrala till att ha varg i Sverige.

Det har inte skett en dramatisk försämring av attityden till varg. Hon baserar det på samtal hon fått från vissa personer, i stället för att gå på forskning. Det är helt oförståligt.

Hur ser det ut med acceptansen på landsbygden?

Det är en stor acceptans också på landsbygden, till exempel i Värmland och Dalarna. Det målas upp av vissa grupperingar som ett jätteproblem.

Varför tror du att den här politiska förflyttningen sker nu?

Ska jag vara helt ärlig så tror jag att S är oroliga för att tappa röster i valet till exempel till SD. En stor del av tappet som S gör, tappar de till SD. Jag tror att de är oroliga helt enkelt. Rent politiskt, taktiskt vill man värna om väljare som inte gillar varg eller som gillar jakt. Det är ren politisk taktik.

Båda sidor i den här debatten vill hävda att just de är den svagare sidan. Orrebrant kallar vargen för ett lätt offer. Ulf Ekholm säger att vargförespråkarna är oerhört starka.

Vilka är det som går främst där?

Främst är väl rovdjursföreningen, kan jag tycka. Sedan finns det andra organisationer som alltid överklagar skyddsjaktbeslut, licensjaktbeslut. Man har konsekvent överklagat alla sådana beslut. Jag ska vara noga med att säga att jag vill inte utrota vargen. Vargen ska finnas, och har ett berättigande. Men det måste finnas en rimlighet.

Tyvärr finns det en tråkig sida med att ställa upp i media, och det är att man får påhopp på sig. Jag har blivit riktigt rejält tråkigt påhoppad av aktivister från den andra sidan genom åren.

Peter är reporter på Morgonposten.