Så befriades jag från min arroganta självsäkerhet – eller var det arrogant självsäkert sagt?

Det är inte lätt att tänka och ännu svårare är det att tänka rätt. De flesta av oss seglar genom livet fullständigt övertygade om att vi har rätt om det mesta och de flesta stöter inte heller på några utmaningar som tvingar fram en korrigering.

Det lättaste är helt enkelt att inte tänka och faktum är att det mesta vi tänker är rent betingat. Vi har av skolan, massmedia och mycket annat impregnerats med en särskild världsbild och vi ratar eller assimilerar hela tiden information baserat på om den passar in. Hela vår tankeprocess är enligt modern forskning sådan att vi endast förnimmer det vi förväntar oss och effekten är så stark att vissa forskare är förbryllade över hur vi alls kan uppleva något nytt. Troligtvis är det en nödvändighet för gemenskaper, det går inte att ifrågasätta allt eller vara öppen för vad som helst samtidigt som man ska röra sig bland andra människor.

Det har dock slagit slint i vår kultur eftersom vi så hårt programmerats att tro att vi lever i en rationell tid och att vår kulturs värderingar är unikt logiska, rationella och vetenskapliga. Den vanföreställningen gör oss särskilt oemottagliga för andra synsätt. I andra tider har man blott hänvisat till att “det är så vi gör” utan några vetenskapliga anspråk vilket skapade en viss nyfikenhet för andra tankar, en nyfikenhet som den moderna västerlänningen saknar. Vi behöver inte vara nyfikna för vi vet att alla andra sätt att tänka är irrationella.

Men när man har gått igenom den plågsamma upplevelsen att inse att det mesta man vet är gallimatias så infinner sig en viss misstänksamhet mot ens egna tankeprocess. Hade man fundamentalt fel om så många saker under en stor del av sitt liv vad garanterar då att man har rätt nu? För att bottna i den frågan så är det bäst att blicka tillbaka till en bättre tid, antikens tid, och söka vägledning hos en av dess stora tänkare. Närmare bestämt Pyrrhon och hans skeptiska lära. En bra introduktion till den får man i Adam Rosenfelds föreläsning om Pyrrhonisk skepticism.

Pyrrhonismens grundpelare, epoché, är att man ska avstå från att bilda bestämda uppfattningar. Istället ska man studera de olika sidorna av ett argument så ingående att man börjar uppleva dem som lika lockande. Lyckas man med det så upplöses de känslomässiga anknytningar man har till en specifik åsikt vilket leder till ett tillstånd av inre frid, ataraxia. När man på det sättet blivit befriad från viljan att ha rätt så kan man nyktert granska frågan och i de flesta fallen så finner man då att man inte kan säga vad som är korrekt. Man avstår med andra ord från att ha en bestämd uppfattning.

Pyrrhonisterna demonstrerade proceduren när de ena dagen argumenterade för en sidan i någon dispyt och dagen därpå lika övertygande tala för den andra sidan för att visa att det inte går att ta ställning eftersom bägge sidor är lika lockande. Det är en övning som vi alla mår gott av att upprepa eftersom det är svårt, mycket svårt, att på ett öppet sätt dyka ner i motståndarnas argument. Den svårigheten demonstreras ypperligt under Rosenfelds föreläsning när han frågar studenterna huruvida man bör applicera skepticism på frågan om huruvida slaveri alltid är av ondo. En kvinnlig student blir då märkbart upprörd och kräver att man i vissa frågor måste vara dogmatisk, “jag vet inte” duger inte för henne och ataraxia lyser med sin frånvaro.

Öppen nyfikenhet

Pyrrhonismen är givetvis mer än vad den här korta summeringen omfattar men det fruktsammaste är just hur ataraxia uppstår som bieffekt av epoché. Att låta “jag vet inte” vara ens fundamentala förhållningssätt till livet gör att man kan granska saker med en öppen nyfikenhet ohindrad av behovet av att hävda sin egna ståndpunkts korrekthet. Plötsligt så slutar man vara upprörd över att någon har fel på internet.

För mig har Pyrrhons lära varit en befrielse eftersom jag har en stor fallenhet för arrogant självsäkerhet. Pyrrhon ger mig tillåtelse att ha fel och lyfter bort bördan det innebär att försöka vinna varje meningsutbyte. Självfallet faller jag ofta ändå i fällan men Pyrrhon finns alltid där som en påminnelse när jag ilsket knattrar på tangentbordet.

Som metod för att uppnå sinnesfrid har pyrrhonismen även många slående likheter med buddismen. Pyrrhon själv var med på Alexanders eskapader i Indien vilket naturligtvis får en att undra om Pyrrhon där filosoferade med yogis och därefter förenade grekiskt tankegods med österländskt? Det är ett spännande spår som utforskas i Adrian Kuminzkis bok Pyrrhonism: How the Ancient Greeks Reinvented Buddhism vilken är värd att förkovra sig med ifall Rosenfelds föreläsning gav mersmak.