Xi Jinping är ”en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret” – VAD SÄGER STJÄRNORNA OSS OM MANNEN SOM SITTER PÅ DRAKTRONEN I KINA?

Den ryske filosofen Vladimir Soloviev var en älskande man. Han älskade det judiska, älskade det grekiska, älskade det kristna; älskade sin gode vän Fjodor Dostojevskij och älskade över allt annat Sofia, den himmelska vishetens väsen, det kosmiskt feminina. Som han såg i Jungfrumodern och i varje kvinnas innersta.

Soloviev, en djupt bildad själ, föraktade den västerländska besattheten med den egna personens små angelägenheter, föraktade egoismens väsen, men fruktade enbart ett: Den Gula Draken. Om Ryssland, menade han, skulle avvisas av västerlandet så skulle förr eller senare ett oemotståndligt erbjudande komma från Kina. Och då är den kristna tanken dödsdömd. Soloviev såg det ryska som en förutsättning för det kristna. Den ryska kulturens mission, menade han, var att åskådliggöra kristendomens väsen, inspirera till ett ärligt och innerligt medvetande om Kristus samt broderligt omfamna varje kultur som, behållande sin unika prägel, tillsammans med den ryska anden ville dyrka Gudsmodern och i hennes gestalt se den gudomliga Sofia.

Låter det svulstigt, sentimentalt och bombastiskt? Låter det som den där typen av fanatisk fromhet som vid minsta provokation kan slå om från innerlighet till helig vrede och våld, rullande huvuden, brinnande städer och ett … tja, kanske ett i blod marinerat grannland som räckt lång näsa?

Soloviev skulle ha förståelse för en sådan farhåga. Men skulle även mena att det isåfall beror på att vi i väst har blivit så andligen utmärglade, så svältfödda och så innerligen deprimerade att vi inte längre förmår tillgodogöra oss den näring själen trängtar efter, ja, att vi finner den motbjudande. Han skulle rentav ha kunnat gå så långt som att tillstå, att dessa farliga böjelser för fanatism faktiskt existerar. Men att de existerar för att väst har vänt öst ryggen, i stället för att räcka ut handen och bibringa en äkta tankeklarhet, och inte den IQ-dyrkande förnuftskulturens falska upplysning, med sitt förakt för svaghet, för lidande, för äkta inre nöd och för hängiven tillbedjan.

Soloviev skulle utan vidare göra sig till språkrör för den ryska folksjälen och å dess vägnar skylla ifrån sig! Han skulle säga: ryssen har villigheten, tysken har viljekraften, därför åligger det tysken att vårda sin innerlighet på ett sätt som ryssen kan ta till sig, så att tyskens tankeklarhet, och inte fransosens sterila intellektualism och veka sentimentalitet, kan befrukta det ryska sinnelaget. I Ryssland vördas fortfarande den helige dåren. I väst har man visserligen övervunnit föraktet för intellektuell svaghet, men man har ersatt det med ömkan.

Vi vördar inte längre dåren som någon som står närmare de himmelska härskarorna; vi vill istället vårda dåren som någon som står närmare underjordens demoner, som vi dock inte kallar vid namn, utan vid en allt längre katalog av psykiatriska diagnoser. Det är vårt svek.

Den ryska själen hade, i all sin svulstiga stollighet, varit vår uppkoppling till det himmelska om vi bara hade varit dess jordkabel, dess sans och balans, men utan att förakta sinnet för det heliga, det innerliga och det himmelskt kvinnliga. Vad Soloviev våndas över är den därmed obönhörliga glidningen österut, som den ryska själen då måste göra. Och där, där längst borta i öster, på andra sidan stäppen, väntar sedan tusen år den stora, gula draken.

Idag är det europeiska hoppet grusat sedan snart tre generationer. Den tyska kulturens betydelse för världen har förintats, förgasats, förvandlats till å ena sidan en akademiserad finkultur för en internationell elit och å andra sidan en korporativ internationalism som har ett ansikte i figurer som World Economic Forums Klaus Schwab.

Den nyanserade, centraleuropeiska kultur Soloviev hoppades på, den försvann med världskrigen, något som i gripande detalj skildras av Stefan Zweig i hans sista, återblickande bok Världen av igår, som han skrev i brasiliansk landsflykt och efter vilken han sköt först sin unga hustru, därefter sig själv. Kommunistisk depression och amerikaniserad hybris (Wirtschaftswunder) klöv inte bara Tyskland, utan klöv själva den europeiska tanken, och lämnade Ryssland utan föredöme.

Den kinesiska överhögheten

Sakta men säkert flyttade Kina fram sina positioner. Lika smygande sakta och lika säkert knöt det postsovjetiska Ryssland sin framtid till Kinas. Tillsammans med Indien och Brasilien, som leds av varsin karismatisk antiglobalist, och nu senast, på ett hörn, även Afrikas ledande ekonomi Sydafrika (Sydkorea och Mexiko har ansökt, arabvärlden visar intresse), utgör BRICS ett substantiellt hopp för alla de folk och stater som av olika skäl misstror den västerländska välviljan och globalismens agenda. I stället för The Great Reset och Agenda 2030 talar man om en “multipolär världsordning”. Den snabbväxande titanen Kina intar en särställning. Ett misstänksamt Indien invänder. Men Ryssland accepterar Kinas överhöghet i BRIC.

En sista, kanske famlande, kanske desperat, kanske halvhjärtad gest att knyta an till den västerländska civilisationen kom faktiskt i elfte timman, men avslogs. Det var när Putin tog över efter Jeltsin. Då talade han både med NATO:s dåvarande ledare, skotten George Robertson och med Bill Clinton, när Clinton var i Moskva år 2000. Helt informellt. Och frågade när det var dags för Ryssland att erbjudas medlemskap i NATO. Robertson ryggade, förlorade sig i byråkratiska detaljer om att ansöka, stå i kö och så vidare, och missade ett världshistoriskt ögonblick. Undrar om han fattar det. Exakt vad Clinton svarade är okänt, men vi vet att det var avvisande och att USA gav stöd åt tjetjenerna strax därefter.

Och där knöts banden till den av Soloviev så fruktade makten i öster.

Just nu styrs västvärldens och hela världens största makt, USA, av en trio, där två av de styrande är över 80 år gamla och visar tecken på demens, samt en påfallande flamsig 57-åring. Den västerländska civilisationen har aldrig haft ett svagare styre, relativt sett. Vill dess rivaler skjuta fram sina positioner så är det nu som gäller. Och lärorika Kina har diskret tagit över rollen som kolonisatör, har intressen både i Afrika och Sydamerika, men är betydligt smidigare än sina europeiska föregångare, och har i all tysthet knutit ihop en global infrastruktur med sin makalösa förnyelse av de gamla sidenvägarna genom storsatsningen Belt and Road Initiative, som knyter samman 70 olika länder i ett nytt nät av järnvägar för godståg, pipelines för olja och för naturgas, hamnar och kraftverk.

Det är mot denna bakgrund vi har orsak att försöka förstå Xi Jinping, mannen som presiderar över det snabbväxande kinesiska imperiet.

Astrologi på allvar

Här möts vi av en speciell svårighet: Kineser tar, till skillnad från oss i väst, astrologi på allvar. Det är därför långt ifrån säkert att en kinesisk nyckelperson uppger korrekta födelsedata. Kunskap är makt, och maktmänniskor vill inte att andra skall ha inblick i deras psykiska mekanismer. Vi måste därför extra betona den reservation som alltid måste göras när man ställer ett horoskop. Födelsehoroskopet ger en exakt bild av själens strukturer men det förutsätter att tid och plats stämmer. I detta fall får vi utgå från att vi har rätt år och datum — han är isåfall tvilling, född den 15 juni 1953 – men vilken tid på dygnet Xi föddes, det vet vi inte. En sak är säker. Om födelsedatumet är falskt så är det valt med omsorg. För att den som ställer horoskopet skall bäva.

Den bävan vi bör känna inför tanken på att nalkas en människas blottade själ, hennes inre himmel genom horoskopet, där vi bör känna samvetets vassa svärdspets mot vårt blottade bröst, i det vi följer dess lotsande röst in i det okända. Går vi för snabbt fram, ja, då blöder det. Men tvekar vi, då kan vi tappa kontakten och då står vi där, i ett rum som för oss ligger i mörker. I ett rum där enbart samvetet kan se. För det måste vi helt enkelt ta till oss: Enbart samvetet är seende i det rum vi nu beträder. Det är tassemarker. Låtas vi bara ha kontakt med det vassa samvetet så får vi gissa oss fram. Och det slutar alltid med pinsamheter eller värre. Den här gången är det ingen vanlig man och människa vi nalkas. Det är inte ens en vanlig statschef vi nalkas. Inte ens en kung. Egentligen inte ens en kejsare, alltså en kungarnas kung, med lydkungar under sig. Nej, det är en representant för en hel civilisation. Som lyder under en för oss helt väsensfrämmande civilisationsprincip.

Ty visst: Kinesen älskar, kinesen hatar, kinesen arbetar, vilar, lider och leker som vi. Det är inte det. Kinesen gör allt det där som även vi gör. Men med lite andra förtecken. Skrattar, men på lite andra ställen. Gråter som vi, men med andra förtecken. När vi nalkas den kinesiska kejsarens himmel — och det gäller även om det skulle visa sig att den är fabricerad för att skrämma och imponera – så är det på ett sätt hela Kinas himmel vi nalkas; hela Kinas himmel som skräms och som imponerar.

Vad himlen visar

Kejsaren av Kina har en klassisk krigarsjäl. Hans jagkänsla är stark, och inställd på att relatera, men är en jagkänsla som har ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens. Denna konfrontativa intelligens gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet.

Hurså? Vi tar det en gång till, men nu med de himmelska intelligenserna: Hans jagkänsla representeras av solen, och den är stark eftersom den är gynnsamt länkad till strikta Saturnus och den känslomässiga vändbarhetens Neptunus, samt snabblänkad till dödens Pluto. Och denna jagkänsla är inställd på att relatera, eftersom solen står i Tvillingarna. Samtidigt har denna jagkänsla ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens; den står i konjunktion med Mars. Denna konfrontativa intelligens, Mars, gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet. Eftersom Mars inte liksom solen står i relationernas Tvillingarna, trots att de är förenade, utan står i revirets tecken, i Kräftan.

Skenbar dubbelnatur

Att kampen är en del av identiteten men gäller reviret och inte relationen, det är en ganska ovanlig inre situation. Inte unik, men ovanlig. Att kamp och jagkänsla å ena sidan är förenade, fast å andra sidan har olika klangbotten, relationernas Tvillingarna och revirets Kräftan, gör honom svår att slå. Resultatet är en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret.

Xi, som bokstavligen bodde i en grotta som ung, och idag i praktiken är kejsaren av Kina, kan nog, om än i grunden felaktigt, uppfattas som en sorts dubbelnatur.

Rätt att döda

Dessutom är jagkänslan, i det relationella, förstärkt av – och nu kommer det – förmågan att döda. Inte långsamt och utdraget, inte heller i lönndom, utan rakt upp och ner, storstilat, och så självsäkert att ingen kommer för sig att ifrågasätta det. Pluto står i Lejonet. Det måste inte vara ett fysiskt dödande, men kan absolut vara det. Det kan även vara ett dödande av en förhandling som håller på att spåra ur; en relation som håller på att surna eller en affär som plötsligt ser ofördelaktig ut. Lite som tvillingen Trumps “you’re fired”, kan tvillingen Xi meddela “no deal”. Då är det över. Det är inte förhandlingsbart. Och det kan gå så snabbt att ingen ser det komma. Eller han slår till och avtalet är beseglat och oåterkalleligt innan någon riktigt hinner fatta hur det gick till. Talande är att han inledde sin karriär med att göra en genomgripande utrensning av korrumperade tjänstemän i partiapparaten, ända upp i toppskiktet, en inte helt ofarlig aktion. Men han lyckades, och satte sig i respekt. Han har känsla för det storstilade, det storstilat absoluta, och hans folk, även de som är fullt kapabla till kritiskt tänkande i övrigt, ser i Xi inte en farlig psykopat, inte en nyckfull tyrann, än mindre en slug opportunist, utan snarare en allvetande övermänniska, ödesbestämd att leda sitt folk; kort sagt, en äkta, klassisk kinesisk kejsare.

Blick för det möjliga

Xis instinktiva blick för förhållanden – även mellan provinser och nationer, rentav mellan kulturer och civilisationer – förstärks av en skarp blick för potentialer och resurser. Det är Jupiter i Tvillingarna. Han vet var det finns olja. Han vet var det finns guld. Och han vet hur han kan utnyttja en situation som andra ser som hopplös, eller inte ser alls.

Den blicken är länkad till en instinktiv känsla för det storstilade. Det är därför inga små visioner Xi har, vilket visar sig i hans världsomspännande projekt och ambitioner, även om vi mest bara kan ana vad han har i kikaren. Transparens är inget ideal för honom, trots att han ofta antyder det i sin retorik. Det mest talande uttryck han brukar använda är dock inte transparens, utan “win-win” och “harmony”. Kina startar inga krig. Även om Taiwan har orsak att rusta upp nu när Ryssland, av skäl vi inte helt genomskådar, slår till hårt mot Ukraina.

Harmoni och ömsesidig vinst är klassiska, konfucianska ledstjärnor och om hans krigskonst sköts i enlighet med de principer som fastställdes av Sun Zi kan han erövra världen innan världen ens märker något av det. Hans karmiska kompassnål säger att hans hjärtefråga och hans ödesbestämmelse handlar om samhälle. Hans vision säger att ifrågavarande samhälle är själva världssamfundet. Vad han än styr över är det världssamfundet han har i åtanke. Månens norra nod i Vattumannen pekar på det.

Domartyp

Hans självförtroende är grundmurat. Det beror på att jagkänslan, solen, är förstärkt från två håll, och att den mer instinktiva förstärkningen ger honom en grundläggande känsla att han har både mandat och förmåga att döda. Den andra förstärkningen ger honom både moralisk flexibilitet och en naturlig självdisciplin. Han han vara både avspänd och sträng samtidigt, och han ger därför intrycket av att vara en auktoritet i rättsfrågor. Alla rättsfrågor. Det beror på att han har effektiva Saturnus i konjunktion med vändbara Neptunus i omdömets tecken, Vågen.

List och vishet

Xi är en ovanligt intelligent man. Och hans intelligens är inriktad på hur han bäst skall sköta och helst expandera sitt ansvarsområde, sitt revir. Inte för egen del, utan för sitt folks del. Självisk är han inte, inte heller fåfäng. Kinesisk kultur skulle för övrigt inte medge det. Men Xi har en intelligens som är extra rörlig. Det beror på att den är förstärkt med ett utpräglat sinne för det paradoxala, och det skenbart motsägelsefulla. Han kan hitta synteser där andra famlar efter kompromisser, och han kan hitta kompromisser där andra famlar efter sitt svärd. Han har nämligen multiperspektiviska Uranus på samma ställe, alltså samma vinkel från jorden, som den talföra och snabbtänkta Merkurius. Och det i livsrummets tecken, Kräftan. Han kan alltså se saker från många håll samtidigt, och han kan lägga orden så, att de landar rätt när det gäller att framstå som en administrativ auktoritet och en inkluderande ledare.

Smärta och upprättelse

Liksom hela sin generation har Xi lätt att vända och vrida på frågeställningar och finna okonventionella lösningar på gamla problem. Han hade nog framstått som mer radikal om han inte hade Venus i Oxen,

vilket ger honom en utstrålning av trygghet och stabilitet. Har han någon liten personlig hemlighet så är det att hans ambition är förknippad med smärta. Men det är ingen hemlighet att hans far en gång var en högt uppsatt politiker i den kommunistiska revolutionens första generation och att han råkade i onåd under Kulturrevolutionen. Det var därför familjen under en tid var tvungen att bo i en grotta. Xi Jinpings bana mot den absoluta maktens topp har därför en prägel av revansch och av att ge sin far upprättelse. Saturnus sextil med Pluto ger honom tåga och en förmåga att uthärda som gränsar till en oförmåga att ge upp. Hans kampanda håller honom i form.

Kinesisk magi

Den kärva kvadraturen mellan känsla och intimitet, mellan den lunära och den veneriska intelligensen, ger Xi en air av oåtkomlighet och distans, och med hans ledaregenskaper en upphöjd sådan. Xi uppfattas som vis. Det beror också på att jagets sol har en snabblänk till dödens Pluto. Han har ett sinne för hur det är på andra sidan. Traditionell kinesisk magi torde därför inte vara någonting som är främmande för honom. För oss är sånt så främmande att vi inte ens förstår att det finns något där att förstå. När vi mäter tiden i generationer så gör vi det för att vi räknar nu levande människor som aktiva faktorer i utvecklingen. När folk dör så försvinner de, i vår uppfattning. För den kinesiske traditionalisten inspirerar de vi kallar döda, och kan låna de levande sina perspektiv, och ge vägledning. Den kinesiske traditionalisten beaktar elementarvärlden vid byggnation och placerar hus och hela städer med största omsorg i landskapet.

Även vi har haft sådana kunskaper och föreställningar men de har sedan länge ersatts av ett mer mekanistiskt synsätt. Vår magi har vattnats ur till en vag men ändå för oss ofta rätt viktig mystik som tar sig uttryck i fenomen som blåbärsplockning och levande ljus på bordet. Kinesen må föredra lysrör och pulversoppa med crab sticks men kan sin feng shui.