Det första man slås av när man hör William Beckmann sjunga är att det låter som musik från en svunnen tid. En man i smoking i en salong. Något du skulle hitta på en lp hos din morfars bror som inte köpt en ny skiva sedan 1955. Vi lyssnar på William Beckmanns Faded Memories.
Det andra som man slås av är, varför försvann någonsin den här typen av röster från musiken? Visst visst, det finns väl fortfarande sångare som för arvet vidare från easy listening-genren samt lounge-musik, men inom country känns detta både uråldrigt och samtidigt både nytt och fräscht!
Inledande spåret Bourbon Whiskey är en mycket bra introduktion till Beckmanns röst och stil. Det har tagit slut och Beckmann dränker sina sorger. Faktum är att han inte låter särskilt sorgsen alls faktiskt. Tänk, alla dessa problem som för Beckmann kan lösas med en flaska bourbon.
Sin sammetslena röst kombinerar Beckmann inte bara med klassisk country utan det finns även en stor portion mexikanska influenser. Uppvuxen i Del Rio, Texas, talades både spanska och engelska hemma och radion var oftast inställd på mexikanska kanaler. Med åren säger Beckmann själv att han dock graviterade mer och mer mot klassisk Texas-country à la Townes Van Zandt och Radney Foster och då även började skriva och sjunga på engelska. På spåret Danced All Night Long bjuder Beckmann dock på några spanska rader.
Ytterligare något som sticker ut med Faded Memories är att fem av sju spår är så kallade “solo writes” av Beckmann själv. I dagens musikindustri är detta synnerligen ovanligt. Nashville vill gärna att några av deras pålitliga hit-skapare ska lägga en hand på lovande artisters musik. De enda som slipper detta verkar vara just dessa låtskrivare när de skriver till sig själva, som Lorie McKenna eller Brandi Carlyle. Att få höra en artist egna oputsade perspektiv både i lyrik musik hör därför till ovanligheterna.
Dock, detta kan kanske även sägas vara det område där jag även tycker att viss kritik kan riktas mot Beckmann, texterna är oftast relativt banala och jag hade hoppats på lite mer specificitet. Beckmann har här möjligheten att ofiltrerat berätta något djupare än att han dricker whiskey efter att ha blivit dumpad. Även om han berättar det ack så vackert tror jag faktiskt att skriva tillsammans med ytterligare någon kompositör skulle kunna vara till Beckmanns fördel.
Ovanstående kan framstå som konstig kritik med tanke på att Danced All Night Long följs av en av skivans två låtar som ej skrivits av Beckmann, nämligen Follow av Eric Paslay. Paslay är just den typ av hit-skapare som många i Nashville arbetar med och det är intressant att se att Beckmann fått spela in en av hans låtar på sin EP. Jag tror att Follow så småningom kommer vara den låt som puffas mot country-radio. Den har ett bra driv, men är kanske inte svulstig nog för kommersiell radio utanför Texas. Den som lever får se. Personligen finner jag det vara en av skivans minst intressanta låtar då Beckmanns röst ej får det spelrum den ges på andra spår.
Follow följs av skivans bästa låt 30 Miles. Beckmann sjunger om en förlorad flamma som flyttade iväg och hur han saknar när det bara var 48,28 kilometer dem emellan. Detta är country när den är som bäst i mitt tycke. Ett par ackord, en melodi och en berättelse från hjärtat. Beckmann har haft den goda försynen att även släppa en välproducerad avskalad akustisk version. Tack!
Skivan fortsätter med ytterligare två spår skrivna av Beckmann själv.
New Woman handlar, föga förvånande, om att Beckmann träffat en ny kvinna och han berättar om det för den förra. Sången är lite tongue in cheek och visar samma humoristiska sida som Danced All Night Long.
In The Dark är en vackert framförd historia om mörkret man kan omslutas av när ett förhållande gått i kras där Beckmann famlar sig fram medan kvinnan gått vidare för länge sedan. Beckmanns röst och text förmedlar väl smärtan i att ha blivit bedragen och övergiven.
Skivan avslutas med ett synnerligen udda låtval, en cover av Bruce Springsteens I’m on Fire. Det är i sig inget fel på Beckmanns version, men den känns udda i sammanhanget. Kanske ville man få in lite elgitarrer och ha något lite rockigare att spela på konserter. Det är inte helt ovanligt att artister har med några sådana spår för att ha som temperaturhöjare på turnéer.
Om jag ska lyfta ytterligare någon kritisk punkt måste jag säga att spårordningen inte gifter sig helt. Om man vill tänka på skivan tematiskt framstår det som udda att New Woman kommer före In the Dark men efter Bourbon Whiskey. En idé kan vara att lyssna med start i Danced All Night Long, därefter Follow, Bourbon Whiskey, In the Dark, New Woman och sedan avsluta med 30 Miles (förlåt Bruce!). Då får vi berättelsen om en kärlek vid den mexikanska gränsen, den himlastormande känslan av att vara beredd att följa kärleken överallt, till den krassa verkligheten och uppbrottet, sammanbrottet, kampen att gå vidare och så avslutningsvis att med kärlek se tillbaka på den tid man trots allt hade tillsammans. Nåväl. Man kan ju faktiskt skapa en egen spellista i den ordningen.
Sammanfattningsvis är Faded Memories en otroligt lovande start på vad jag hoppas blir en lång framgångsrik karriär. Beckmann har skrivit ett utgivningsavtal med Warner Chappell och kommer börja turnera med etablerade Texasbaserade artister så som Wade Bowen och Randy Rogers. Framtiden ser ljus ut för William Beckmann och för alla oss som inte kan få nog av hans fantastiska röst.
Prenumerera för 99 kr/mån!