På den tiden då jag körde rally-VM var det vanligt med så kallade remote-servicar. Platser mellan tävlingssträckorna där enbart besättningen – jag och min co-driver – fick reparera bilen utan hjälp av serviceteamet. De vanligaste reservdelarna fanns med i bilen. Drivaxlar, styrstag, p-ändar, nyckelsatser och allehanda bra-att-ha-grejer var fastsatta i buntband.
På hög höjd i de mexikanska bergen minns jag hur svetten pärlades i pannan då vi hissade upp bilen för att byta en bromsslang som slagits sönder på steniga vägar. Det var bråttom bråttom. Domkraften fick jobba för fullt, klockan tickade och svetten blandades med smuts och blod på våra knogar. Runt om oss samlades mexikanska åskådare som ropade och hejade medan spärrnyckeln knarrade för fullt. Klart! En high five och sedan kastade vi oss in i bilen och körde iväg med fungerande bromsar.
Det är något speciellt med att meka själv. Att inte bara köra bilen, utan att lära känna den inifrån och ut. Man blir ett med bilen, och får tillfredställelse av att vara oberoende och självständig.
Att kunna klara av saker själv har alltid varit väldigt viktigt för mig. ”Ja kan själv” var bland det första orden jag sa när jag var liten, och jag hade ynnesten att ha föräldrar som lät mig testa, göra fel och göra om. Bygga självförtroende och få inpräntat i ryggmärgen att allt är möjligt. Jag tror fortfarande i vuxen ålder att jag kan fixa i princip allt, även om jag givetvis innerst inne förstår att det både är naivt och omöjligt. Det mesta går dock, men det tar lite längre tid eftersom det givetvis skiter sig då och då.
Jag tror att förmågan att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar, är ett av människans mest grundläggande behov. Mekandet är ett av de hantverk som sakta tas ifrån oss då samhället går mot ännu mer bekvämlighet – både mentalt och fysiskt. Snart är vi inte i behov av att varken att röra oss eller tänka själva. Sedan urminnes tider är människan skapad för att lösa problem, laga och fixa sina tillhörigheter. Det mår man bra av. Kan vi till exempel inte meka med våra bilar längre, blir delar av vår själ urholkad.
Därför är det lite sorgset att de moderna bilarna blir alltmer svårmekade, och gör bilägaren mer beroende. Digitaliseringen har slagit med full kraft, både på gott och ont. Bilarna är säkrare med bromsassistsystem, backkameror, filbytesvarnare och allehanda sensorer. Dagens professionella mekaniker ser ofta annorlunda ut och använder andra verktyg. Roy och Roger-verkstäder är snart ett minne blott. Skitiga underarmar med spärrnycklar i händerna, byts ut mot skjortbeklädda armar som pluggar in diagnosverktyg och knappar med fingrar på datorer. Den nya tekniken gör oss alltmer beroende av verkstäder med dyra specialverktyg och avancerad mjukvara.
Nya bilar kan vara skrämmande
Nyare bilar kan därför skrämma bort hobbymekaren, med trånga motorutrymmen och datorteknik. Att sköta grundservicen på sin moderna bil behöver dock inte alltid vara så komplicerat. Man sparar dessutom många tusenlappar jämfört med att köra in på verkstad, och man känner sig väldigt tillfredsställd när man efteråt står med en kaffekopp i sin skitiga näve och begrundar sitt dagsverk. På nyare bilar är dock servicestämpeln från den auktoriserade verkstaden ett viktigt värdebevis om man i framtiden ska sälja bilen. Jag skulle själv inte våga köpa en hyfsat modern bil utan registrerade oljebyten, såtillvida att det inte är någon jag känner som skött om bilen.
Men bortser man från servicestämpeln och istället väljer att sköta underhållet själv, går det lära sig mycket om man pluggar lite. Tittar man under skalet på sin moderna bil finns det fortfarande mycket traditionell teknik kvar, och läser man på med hjälp av verkstads- och reparationshandböcker och tittar på Youtubefilmer, får man lätt koll. Läser man på om oljebyten, lampbyten, bromsbelägg, filter och avgassystem, kan man – beroende på bilmodell – ofta fixa det själv. Även lite mer avancerade reparationer såsom att byta hjullager kan man göra på egen hand, såtillvida att man byter det komplett med hub (annars behöver man pressverktyg). Till och med länkarmarna fixar den händige, även om det är viktigt att man har koll på att få fast dem korrekt och ordentligt, och att göra en fyrhjulsinställning efteråt.
Välj bil med hjärtat
Jag älskar att kunna sköta servicen själv, utan specialverktyg och krångel, och utan bekymmer om stämplar hit och dit. Under större delen av mitt liv har jag haft en nyare bruksbil som jag köpt med hjärnan, och en äldre bil som jag köpt med hjärtat. Den nyare bilen har jag lämnat in för service och den äldre har jag lagt egen tid och kärlek på. En bil som tillåter lite fel och brister – även när det gäller mina egna tillkortakommanden som mekaniker. För här är jag långt ifrån en expert.
Vill du få utlopp för dina fixarbehov och din självständighet (och imponera på frugan eller mannen), rekommenderar jag skarpt att åtminstone köpa en bil med hjärtat. Har du tur kanske du blir lite kär också (detta beror såklart på bilens karaktär, man faller ju inte för vad som helst). Min största privatbilskärlek var en gammal Volvo Amazon från 1968. Man kunde nästan krypa ner i motorhuven medan man mekade. Ljumna sommarkvällar med byte av tändspole och förgasare, och lite kaffepaus med Ballerinakex medan man klurade ut smarta lösningar. Testrunda med barnen till badsjön för att se så att allt fungerar. I backspegeln dinglar Wunderbaumen, och den nöjda mamman tittar dit då och då för vila ögonen på glada ungar i baksätet med varsin glass. Vi firar att vår gamla trotjänare rullar igen. På kvällen tittar jag in en gång extra i garaget innan jag låser dörren och känner mig lite löjligt lycklig över plåtmaskinen som står där. Lite som en familjemedlem som man pysslar om. Ibland hostar den till och blir sjuk, och då kommer moderskänslorna fram tillsammans med nya tändstift och en varsam smekning på bakelitratten. Sedan kör vi vidare igen.
Prenumerera för 99 kr/mån!