GLOBALISERINGENS GLADA GOSSAR – SÅ FEL DE HADE när Johan Norberg & co sa att världen bara blir bättre, och att SVENSKAR ÄR DUMMARE ÄN SCHIMPANSER som inte förstår detta – nu töms våra plånböcker och i de fattiga länderna töms magarna

I mer än ett årtionde har vi fått höra hur världen får allt färre fattiga och hungriga.

Än längre har vi fått höra att Sverige inte behöver något eget jordbruk – allt kan importeras.

Globalisering och världshandel gör att vi alla får det bättre – i vilket land vi än bor har det sagts.

I Sverige har Johan Norberg propagerat detta med glöden hos en väckelsepredikant. Istället för att vifta med Bibeln har han fäktat med någon nyutkommen rapport från Världsbanken. Norberg har fått gott om uppmärksamhet och plats på ledarsidor, i kolumner och tv. Politiker gillar honom, från höger till vänster. Han säger ju att allt är bra och att allt bara kan bli bättre. Liberaler älskar honom för att han lovordar globalisering. Vänstern för att han vill öppna alla gränser – även för människor.

Folk i allmänhet var däremot lite korkade, menade Norberg och förklarade i en kolumn i Aftonbladet 2017:

”Vi svenskar tror att vi kan så mycket om världen, bara för att vi gärna testar konstig mat och är bättre på engelska än fransmän, men i själva verket vet vi mindre än chimpanser.”

Att vi är som apor menade Norberg beror på att:

”Om en chimpans får frågan om den globala fattigdomen har halverats, fördubblats eller varit konstant kommer den plocka ett slumpmässigt svar och därmed få rätt en tredjedel av gångerna (den har halverats). Det klarar inte vi svenskar.”

Men de senaste veckorna har stora delar av världen varje dag vaknat upp till något som väl inte riktigt påminner om det Norberg lovade.

Förutom krig, sanktioner, blockader och embargon möts vi av inflation, och priserna på energi och mat skenar – om vi bor i Västvärlden.

I stora delar av världen är det än värre; hyperinflation och hot om massvält.

Egypten har elva veckors förbrukning av vete i lager. När det är slut blir det upplopp, för bröd som är subventionerat av staten håller tiotals miljoner som lever i fattigdom lugna. Enligt Världsbanken finns det 35 miljoner fattiga i landet.

Men Egypten kan väl importera vete? Om regeringen lyckas med det kommer priserna i världen att stiga ytterligare. Egypten är världens största importör av vete.

Men frågan är om Egypten har råd att importera vete. Statskassan är skrapad i botten. Landet får inget stöd längre från de oljerika arabländerna, de måste se om sitt eget hus. Andra långivare står definitivt inte på kö.

Priset på bröd från privata bagerier har stigit med 50 procent.

En lång tid minskade antalet fattiga i Egypten enligt Världsbanken. Men den statistiska minskningen skedde med hjälp av bistånd och lån. Svälten hölls borta med hjälp av statligt prisreglerad och subventionerad mat. Siffrorna såg snygga ut. Verkligheten var mindre tilltalande.

Den ”arabiska våren” 2011 handlade inte så mycket om demokrati som om mat. Världen upplevde en stark uppgång på matpriser den perioden, och demonstranterna i Egypten och på Tahrirtorget ropade efter bröd, inte en valsedel.

I Iran pågår sedan en vecka matupplopp. Priserna har stigit 300 procent på vissa matvaror. Butiker plundras. Flera människor har dödats.

Världens kornbodar

Ukraina och Ryssland producerar tillsammans 15 procent av världens vete, och området runt Svarta havet producerar lite mer än en tiondel av världens kaloriintag.

50 procent av Libyens vete kommer från Ukraina och Ryssland.

50 procent av Afghanistans vete kommer från Ukraina och Ryssland.

82 procent av Egyptens vete kommer från Ukraina och Ryssland.

94 procent av Laos vete kommer från Ukraina och Ryssland.

100 procent av Somalias vete kommer från Ukraina och Ryssland.

Räntehöjningarna vi ser i Västvärlden slår hårt mot länder som måste öka på sin statsskuld för att kunna importera vete och andra födoämnen.

Libanons lira har förlorat 90 procent av sitt värde. Bagerierna stänger för det finns inget mjöl att baka med.

Även i Tunisien tvingas bagerier stänga – hälften av landets säd kommer från Ukraina. Matbristen där är värre än i grannlandet Marocko – vilket inte vill säga lite eftersom det landet drabbats av långvarig torka och kommer att förlora mer än hälften av sin skörd.

Ryssland har infört restriktioner på sin export av vete och jordbruksprodukter.

Ukrainas hamnar i Svarta havet är stängda.

Det här rör sig inte om effekter som försvinner när kriget är slut. Det kommer att ta tid att återuppbygga Ukrainas jordbruk – dessutom kan kriget komma att pågå länge.

Bränslepriser

Maten blir också dyrare därför att jordbruk behöver fossila bränslen och konstgödsel. Stigande energipriser leder därför till stigande matpriser. Det märker också svenska bönder – och konsumenter – av.

Och vi drabbas även i Västvärlden – om än inte lika drastiskt som i Afrika. I Storbritannien räknar man med att en tredjedel av fish and chips-barerna riskerar att få slå igen. Brist på billig rysk torsk och ukrainsk solrosolja är förklaringen.

Pågått länge

Men är verkligen kriget förklaringen? Studerar man FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations matprisindex ser man hur priserna stadigt stigit de senaste 20 åren.

2004 var indextalet för spannmål 64,0, i april 2022 var det 169,5. Där finns några stora, tillfälliga uppgångar under tiden – och från och med slutet på 2020 lägger sig spannmålsindex på en nivå kring 130. Alltså två år innan kriget.

Rysslands invasion kom när vete- och spannmålspriserna redan befann sig på en historiskt extremt hög nivå.

Under hela denna period har Johan Norberg förklarat att allting bara blir bättre, och bara länder handlar med varandra så blir allting bra.

Norbergs vapendragare Fredrik Segerfeldt predikade att:

”Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk.”

Sverige kunde alltid importera det som behövdes, menade han. Det skulle bli billigare och bättre.

Men hur ser verkligheten ut?

När bristen på vete i världen började göra sig kännbar i krigets inledning, lovade Indien att öka sin export.

14 maj införde de exportstopp. G7-länderna fördömde åtgärden.

Men vad bryr sig Indien om det. Alla ser som sagt om sitt eget hus.

Indien har ett eget jordbruk, och kan därmed se om sitt hus.

Om Sverige inte har ett eget jordbruk, så finns det inte så mycket att se om.

Och om och om igen visar oss verkligheten att man inte kan räkna med att kunna importera det man behöver.

Krig kan sätta stopp för den möjligheten.

Handelskrig kan också göra det.

Vi såg under pandemin hur den internationella handeln drabbades.

Tjäna pengar på krig

Och så har vi spekulationen. Eftersom det är så många faktorer som kan påverka tillgång och efterfrågan på mat blir det förstås lönsamt att spekulera i vete och andra livsmedel.

Årets första tre månader steg priset på vete med 61 procent – alltså innan kriget började – just därför att många stora aktörer insåg att det kunde bli krig. Och då gällde det att sitta på stora kontrakt för veteleveranser, och det gör numera stora investeringsfonder.

Men de spekulanter som opererar över hela världen drar inte bara nytta av krig och kriser. De drar också nytta av att det är så många som tror att globaliseringen ordnar allt till det bästa – och som därför fortsatt tror att man alltid kan importera det man vill. När man liksom får behov eller lust att göra det.

Men eftersom världen ser ut som den gör verkar det som om globaliseringen mest leder till kriser och krig, och lidande.

Det är uppenbarligen inte som Mattias Svensson, numera ledarskribent på SvD, och ytterligare en av Johan Norbergs musketörer hävdat:

“Ja, vår situation är faktiskt redan tryggare av globalisering och internationellt samarbete.”