High stakes-poker. Myterna, legenderna, de gigantiska summorna. Det finns så många rykten, så mycket mystik och ett skimmer av någonting det är svårt att sätta fingret på. Det finns en del namn som återkommer när man ser filmer på Youtube och söker på “biggest poker pots” eller “high stakes poker” och liknande. Phil Ivey, Tom “Durr” Dwan, Patrik Antonius. Showmannen Daniel Negreanu, turneringspajasen Phil Hellmuth. Många lycksökare som av någon anledning vill spela high stakes.

Ändå är de flesta reguljära “riktiga” high stakes-spelare inte någon av dessa personer. De flesta är i princip bara kända bland folk som spelar poker. Det skulle förvåna folk om de visste att många pokerspelare “kända” från tv varken är vinnande spelare eller panka eller är djupt skuldsatta. Hyfsat många har inte så mycket procent i sig själva och många andra saker spelar in. Det är sällan en high stakes-spelare spelar “helt själv”.

Tom “Durr” Dwan är en legend som blev känd genom att vara den stora hajen på Full Tilt Poker för att sedan tappa i skicklighet jämfört med motståndarna och växla till att spela mest live och väldigt vilt. Nu ska jag inte spekulera allt för mycket, men av vad jag vet och gissar tror jag inte att han gått plus på poker. Han har spelat skyhög poker uppbackad av miljardärer. Och han spelar ofta i spel han inte slår. Även om han är väldigt aggressiv och farlig.

Jag minns en gång, tror det var hösten 2013 i Macau. Lidingö är ungefär lika stort som Macau, det är ett litet ställe. Det finns ett super high stakes-spel som han spelade i där som bara var för inbjudna. Jag sprang på honom på det stora varuhuset av finare slag som låg centralt. Han såg lite förargad ut. Hörde lite med en kompis som spelade i samma spel som Dwan. Tydligen hade han dagen innan dragit på en megabluff. Och fått nästan omedelbar syn. Bluffen var på ungefär 60 miljoner kronor. Och det som synade honom var esshög utan par. Inte undra på att han var förargad. Spelet de spelade var med blinds 100 000–200 000. Det vill säga att ett varv i spelet kostar 300 000. Sinnessjukt. Och 200 gånger högre än något spel som normalt rullar i Macau.

Här är en av de största potterna som filmats live mellan honom och Phil Ivey. Det är som en drömpott (om man är Dwan): man får en hand som blir en jättebra hand mot någon som får en väldigt bra hand men inte kan vinna, och ingen kan lägga sig. När väl allting åker in kan man inte ens ha otur.

Motsatsen är denna pott mellan den finske high stakes-maskinen, före detta fotomodellen och tennistalangen Patrik Antonius och pokerproffset Andrew Robl. Antonius är enligt mig den stabilaste cash game-spelaren. Han hamnar i en pott mot Robl i Omaha hold’em, där man spelar med fyra kort istället för två på handen som i Texas hold’em. Han spelar perfekt i potten, Robl spelar som en kratta. Men han har osannolik tur. Utfallet för att han ska vinna är ungefär en på 256. Här är potten med ganska pedagogisk förklaring. Operationen lyckades men patienten dog, som det heter.

De hamnar all-in efter de första tre korten på bordet (den så kallade floppen) och de gör något som kallas att köra flera floppar: de drar de sista två korten flera gånger. Och delar upp potten efter antalet gånger. De kommer överens om att göra detta fyra gånger, och delar upp potten i fyra. Patriks kommentar när han ser Robls hand är obetalbar. “Nice call”, sedan inser han att det inte var en syn. “Nice raise”, sedan inser han att det var “Nice re-re-raise”.

En legend är annars miljardären, Cirque du Soleil-grundaren och hobbyastronauten Guy Laliberté. Han spelade mycket high stakes i Vegas. Om man vill få en känsla för “riktig” high stakes-poker med stora sedelbuntar, roligt tugg, och färgstarka karaktärer rekommenderar jag följande klipp.

Man kan inte diskutera high stakes-poker utan att ta upp den utanför pokerkretsar mest kända svenska high stakes-spelaren. Viktor “Isildur1” Blom. Han är den spelare genom tiderna som blivit mest legendarisk bara genom onlinespel. Plötsligt runt 2009 dök en spelare upp på ultra high stakes-borden och spelade mot alla de kända, och han vann mer än vad han förlorade. Jag befann mig i Vegas hösten 2009, och så fort man talade om att man var från Sverige var följdfrågan, “do you know who Isildur on Full Tilt is?”. Tidningsrubriker talade om ”miljardsvensken”, en referens till att alla hans potter sammanlagt omsatte väldigt mycket pengar.

Han var och är en legend. Men precis som många för allmänheten lite kända pokerspelare är han inte en stor vinnare på poker. Eller inte så stor som man kan tro. Ett av undantagen är Patrik Antonius. Det är precis som “stora turneringsspelare” i vissa fall. Man ser bara när de vinner, inte när de förlorar.

Här är den största spelade onlinepotten genom tiderna: Blom mot Antonius och 9,1 miljoner kronor på spel i en pott som i princip är lämnad åt slumpen när de är all-in:

Jag vill avsluta med Antonius, och det perfekta exemplet på bra, stabilt spel, bra psyke och bra read. Vi får se exakt hur en riktigt bra spelare tänker. I potten tar han en liten lös syn först men använder sig sen av odds och läsning av motspelaren till att syna ner för vad som för en ovan spelare är en svår syn men som egentligen är en helt logisk syn med tanke på hur spelet gått. Jag ska inte diskutera detaljer, men om man sett och spelat med Phil “The Unabomber” Laak, och läser storlekar på satsningar, och läser av hans kroppsspråk finns det ingen hand som han spelar på det sättet, och satsar så efter sista kortet som inte är en bluff.

Saker och ting ser olika ut i den här sortens miljö, stämningen är annorlunda, och det är väldigt kittlande med high stakes-poker. Även vanlig poker i en rolig miljö kan ge samma känsla för vanligt folk. Det är mycket av charmen. Men det är förstås mer spännande att se miljonpotter och stora beslut. Under pokerboomen 2005–2009 så var det mycket roligare poker på tv med genuina karaktärer. Inte som nu med massor av folk i luvor och solglasögon, men utan personlighet.

Det var bättre förr.