Alla som tror att dagens woke-excesser är höjden av rödgardism var uppenbarligen inte alltför djupt insyltade i 90-talets svenska popjournalistik. Nivån av räddhågsenhet, grupptänk, brutala utstötningsmekanismer och ständigt vindflöjlande efter den nuvarande grejen var som en spegel av dagens politiska korrekthet.

Den här observationen är egentligen bara ett svepskäl för att jag ska få skriva en artikel jag väntat på att få skriva i snart 30 år, men nu när jag kläckt den så ligger det ändå något i den, tycker jag. Åtminstone tillräckligt för att använda som ursäkt för att angripa en oskyldig boomer. Låt mig utveckla.

1975 gav den unge musikern Lars Aldman ut den svenska “musikrörelsens”, alltså proggens, måhända värsta album på skivbolaget Nacksving. Det är inte så att kvaliteten på musiken på Nånting har hänt är så dålig; även om den är högst underhållande usel (mer om det nedan) så lär betydligt sämre saker ha getts ut. Nej, huvudproblemet är att skivan är så otroligt nervöst programmatisk. Den checkar precis alla boxar i genren som Lars tror sig behöva checka, och det är som om en låt noggrant avdelats till varje nuvarande grej som måste avhandlas om man är en del av “rörelsen”. Faktum är att jag tänker gå igenom dem allihop:

Döda zonen är den livsbejakande revolutionärens typiska protest mot det grå, snöpta, förstockade, kalla majoritetssamhället.

Nånting har hänt är den obligatoriska känsliga kärleksvisan, med textrader som “Nånting har hänt jag känner det här inne / Det växer och värmer, det styvnar och det rinner” (!).

Jag och min lilla vän etablerar korrekt position i jämlikhetsfrågan.

Atlas Copco förklarar hur ond kapitalismen är utomlands, mer specifikt Sydafrika, “Där afrikanen slavar kuvad / för feta rika vitas skull”.

Erikson förklarar hur ond kapitalismen är i Sverige, med den till förbannelse uttjatade tropen med en arbetsplatsolycka på grund av “ackord”. Det framstår som uppenbart att Aldman aldrig satt sin fot på en fabrik, utan bara hört om detta scenario i sina förebilders låtar.

Haga är en nick till Göteborg och den aktuella ockupationen. Där lyckas han få med självaste Ulf Dageby på klarinett!

Flamberad femtilapp som utspelar sig på “Gröna Dollarn vid hotell Metropol” är något slags försök att skriva i en lite mer poetisk Hoola Bandoola- eller Blå Tåget-anda som går spektakulärt på röva, som man säger i hans hemstad: “Flamberad femtilapp eller en grillad tia med påmm fritt / läckra och kryddade, lätta att tugga och svälja”.

Livets mening är på sätt och vis skivans mest fascinerande låt: ett outhärdligt manierat försök till Peps-reggae som endera hoppar på gröna vågen-tåget med en lilltå, eller ironiserar över det. Det är omöjligt att avgöra, men den är lika gräslig oavsett. “Men här ute på landet där e luften så klar / och det gör att haschet smakar så bra / men, vad är det, huvudsaken är väl att man mår bra?”.

Generationslåten slutligen är den episka Dylan-balladen med odödliga visdomar som “Nej, trygghet är en egotripp, en livslögn om mitt och ditt / När ingenting är någons fastän några stulit allting”.

Hela plattan är som en nidbild av “rörelsen”, utförd av någon som så uppenbart hemskt, hemskt, hemskt gärna vill höra till. Det finns inte en originell ton eller tanke, utan bara andra klassens utföranden av vid det laget väl etablerade figurer.

Det pikanta i sammanhanget, som för mig närmre min inledande betraktelse, är att Lars Aldman sedermera växte upp och blev musikjournalist. Han var en av de tongivande, lite äldre, figurerna i det 90-tal som kretsade kring tidningarna Pop och Sound Affects, där progg regelbundet beskrevs som en sjukdom. Bokstavligen.

Om hans kollegor, som gärna koketterade med att beskriva sig själva som “en extrem åsiktsfascist” kände till Aldmans ohyggliga brott mot pophistoriematerialismen så var det inget de någonsin låtsades om. Man får anta att de visste, men höll honom om ryggen, för någon offentlig kampkvart organiserades aldrig.

På grund av detta kan det eventuellt vara så att några ungdomar en kväll för 25–30 år sedan av rent rättvisepatos busringde till Aldman och lurade i honom att vi var fans av hans skiva. Aldman svarade eventuellt med extremt besvärade och generade hummanden om “ungdomssynder”, och samtalet kan eventuellt ha pågått ganska länge innan de nedriga ungdomarna i fråga bröt samman i skrattparoxysmer, och det sista Aldman enligt uppgift morrade mellan tänderna innan han lade på var “ni vet att det är jävligt lätt att spåra samtal, va?”

Vad är då min slutpoäng med de här taskigheterna? Ja, inte att Aldman var värre än någon annan, så klart. Han råkade bara ha varit med så länge att den korrekta nuvarande grejen hann bli totalt pestsmittad och bannlyst. Many such cases. Hans 90-talskollegor var givetvis precis lika nervösa och boxcheckande som han var när det begav sig. Eftersom de var den “ironiska generationen” var de det dock om popmusik, film och kläder, inte politik. Nu har det åter svängt, och det är politik igen.

Så sammanfattningsvis: intet nytt under solen. Ämnena må skifta, men rödgardismen bestå. (Och skaffa skivan!)