Sveriges riksdag, folkets representanter, har röstat för vapenlagsändringar.

Innan jag radar upp några av de bra och viktiga tillkännagivandena från riksdagen tänkte jag berätta hur saker är tänkta att fungera i Sverige.

Riksdagen tillkännager X, regeringen tillsätter en utredning för X, utredningen X blir klar och går på remissrunda till berörda parter. Regeringen tar hänsyn till remissvaren och skickar sin lagrådsremiss till lagrådet, går det vidare efter det blir det proposition från regeringen till riksdagen som röstar igenom lagen om majoritet finns. Ny lag händer 1 juli eller 1 januari.

Inget av det här fungerar i verkligheten.

Regeringen struntar i riksdagens tillkännagivanden. Inleds en utredning får den av regeringen utredningsdirektiv som ska ge de svar regeringen är ute efter. Utredare är alltid partisk med rätt partibok. Remissinstanser struntar man i, samma gäller lagrådet. Kom ihåg gymnasielagen och sågningen den fick av lagrådet: ”Gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” vilket nog är den hårdaste sågningen i Sveriges tjänstemannahistoria. Som bekant fick vi lagen ändå. Den blev skräp.

Med det sagt, låt oss titta av de tillkännagivanden vår riksdag har röstat för.

1. Att implementera EU:s vapendirektiv på en minimum nivå

Detta har tillkännagivits tidigare av riksdagen, och så nu igen. Regeringen har tidigare ignorerat detta och valt att frångå riksdagsmajoriteten och försöka manipulera in motsatsen, en överimplementering av EU-direktivet. Då de inte har en majoritet för detta riskerar Sverige böter till EU.

2. Allmän översyn av vapenlagstiftningen

I korthet att till exempel tillståndsgivningen skall flyttas till en ny myndighet då Polismyndigheten medvetet försvårar handläggningen i strid med förvaltningslagen. Detta har de fått upprepad och allvarlig kritik för av justitieombudsmännen, senast i år. Men även att vapengarderoben för jägare skall utökas, enklare regler för skjutbanor, enklare administrativ börda, godkänna EU:s vapenpass etcetera.

Allt detta har redan stötts och blötts under åratal och jag är osäker på hur många tillkännagivanden regeringen struntat i vid det här laget.

3. Ny myndighet för tillståndsgivning

Detta beslutades första gången 2015. Mig veterligen har inte ens en utredning tillsatts.

4. Skyndsam handläggning av vapenlicensärenden

Handläggningen fungerar uruselt. Polismyndigheten letar skäl att neka, är ej behjälpliga och tiden har som värst varit uppe i ett halvår när en licens ska handläggas.

Detta är en medveten strategi för att få folk att tröttna.

5. Borttagning av tidsbegränsade licenser

I början av 2000-talet fick vi tidsbegränsade licenser för vissa vapentyper. Detta för att de ansågs extra läskiga. Då gjordes få kontroller och man ville se till att en regelbunden kontroll gjordes av ägarna av till vapen. Gott så.
I dag kontrolleras alla vapenägare mot belastnings- och misstankeregistret dagligen per automatik.

Förnyelse av licenser är i dag enbart en stor administrativ börda och är du en dag för sen med pappersarbetet kan du bli skyldig till vapenbrott, av samma dignitet som en förortsgangster – detta på grund av att Polismyndighetens handläggningstid är för lång. Detta är naturligtvis en uppenbart vansinnig situation och offer för detta är tyvärr inte ovanliga.

6. Ta bort formuleringen “synnerliga skäl” ur vapenlagen

Synnerliga skäl betyder på juridiska “så förbjudet som möjligt”. Nu är det faktiskt inte förbjudet att inneha vapen så ordet bör gallras. Det har hängt med sedan början av 1900-talet.

Formuleringen har i nutid använts av Polismyndigheten när de försöker bedriva lagstiftning via praxis i domstol och är djupt olycklig. Polismyndigheten nekar sökanden licens av allsköns anledningar och har alla våra skattepengar i ryggen för att hindra någon från att vinna i förvaltningsrätten. Ingen rättshjälp finns att få för dessa fall. De försöker tills de vinner och använder det som språngbräda för att neka fler licenser. Förvaltningsrätten består till största delen av politiskt tillsatta nämndemän som inte vet något om vapen eller vapenlagen alls, vilket gör att de ofta dömer lagvidrigt till Polismyndighetens fördel. Överklagan till nästa instans brukar hjälpa med bra rättshjälp, men det är en dyr och flerårig process.

7. Enklare licenshantering vid vapenbyte

Har du ett vapen av en typ och vill byta mot likvärdigt vapen av samma typ, exempelvis klass 1 älgstudsare, så bör det gå att hantera utan en långdragen ansökningsprocess.

Detta är en enkel sak som regeringen hittills vägrat utreda.

8. Vad som krävs för vapenlicens

Den här är ny för mig, den går ut på att tillståndsgivande myndighet enbart ska fokusera på de vitala vapendelarna (pipa, låda, stomme och så vidare), inget annat. I dag stirrar de sig blinda på utseendet och nekar licens ifall en vanlig repeterälgstudsare ser “för läskig ut”. Exempelvis en repeterälgstudsare med alltför ergonomisk stock. Exakt samma modell med ålderdomlig stock går däremot bra. Så det folk gör i dag är att de köper vapnet med ålderdomlig stock och sedan byter den när licens medgetts. Stocken är inte en licenspliktig del och lagen bryr sig inte. Bara Polismyndigheten.

Det fortsätter med flera tillkännagivanden.

Vi har fått ganska många bra tillkännagivanden från riksdagsmajoriteten under den här regeringen. Istället för att göra sitt jobb och bereda nya lagar enligt folkviljan så har vi fått höra klagomål om att regeringen “fått för många” tillkännagivanden. Morgan Johansson säger att ”vapenägare är potentiella terrorister”.

Jägare jagas av nationella insatsstyrkan, rättsväsendets alla resurser användes för att försöka sätta dit Karl Hedin med planterade bevis och lögner.

Nu får vi även Lex Hedin-lagen där staten ska kunna avlyssna oss utan misstanke om brott på grund av att åklagaren i Hedin-fallet avlyssnade honom olagligt.

Kort sagt ser nuvarande regering legala vapenägare som ett hot, när vi borde ses som en resurs för totalförsvaret av Sverige under en av Europas svåraste stunder sedan andra världskriget.

Morgonpostens kolumnist för jakt och sportskytte.