Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av motorcyklar. När jag var fyra år harvade jag runt på en knattecross och lärde mig älska farten och friheten. Varje gång en motorcykel körde om familjens bil killade det lite i magen. Vrrooooooom! Som ilskna små getingar sicksackade de mellan bilarna – som att de befann sig i en annan, laglös, dimension. Som vägens ninjor, omslutna av visir och med svarta dräkter. Inte ens fartkamerorna kunde komma åt dem.
När jag blev äldre ville jag vara likadan. Men jag ville låta ”brrraaap” istället för ”vrrrooom”. Det var custom-hoj istället för sporthoj som lockade – med mitt fartberoende till trots. Jag umgicks med kompisar som åkte Harley Davidson och tyckte de verkade ha det så kul. Coola grabbar med solbrillor och aphängarstyre som åkte på MC-träffar med konvojer i långa led. Bockskäggen fladdrade i sommarvinden och skönjade ett nöjt leende på deras annars så barska ansiktsuttryck.
Medan jag pluggade till mitt MC-kort sparade jag pengar till min efterlängtade Harley Davidson. Jobbet på tvätteriet gav ingen särskilt bra lön, men jag hade åtminstone råd att köpa utstyrseln. Ett svart skinnställ med snörda byx-revärer och en jacka med brandgul HD-bård. En bra början. Jag klarade uppkörningen, trots låst framhjul på 90-inbromsningen. Ivrig som jag var orkade jag inte vänta på att kunna köpa min Harley, så det fick bli en budget-custom istället – en Honda Shadow 750. Att jag åkte omkring på en japanare iklädd ett HD-ställ såg förmodligen lite patetiskt ut i de initierades ögon, men det struntade jag i. En och annan HD-åkare vinkade på mig ändå, kanske tyckte de lite synd om mig.
Efter ett par år kunde jag äntligen köpa min Harley. Det blev en 1200 cc HD Sportster med dragbarstyre. Givetvis lite trimmad. Jag bytte till en öppen hjälm för ökad coolhetsfaktor, men efter att ha svalt både myggor och spyflugor kändes det inte lika coolt längre. Tillbaka till visir.
Leverpastej
Jag tog hojen till jobbet så ofta jag kunde, och hittade alltid ursäkter för att ta mig en tur. Glädjen och euforin över frihetskänslan var helt fantastisk! När man inte omsluts av en plåtkaross, fylls dina sinnen med så många intryck. Tankarna får resonans innanför hjälmen, man känner karossens vibration i höfterna och man blir ett med såväl hojen som sitt inre. Jag hakade på polarnas MC-träffar och åkte med dem i långa led på slingriga små vägar. Ljumna sommarvindar, dofter av lupin, fikastopp med vackra utsikter och skönt häng. Kaffetermos och leverpastejmacka på dagen, grill och öl och skratt på kvällen. Sammanhållningen med andra MC-åkare är väldigt speciell. Gemensamma intressen gör att man knyts samman, och vägen mellan två motorcykelpolare är aldrig lång. Man kan bo långt ifrån varandra, men man tar sig gärna an resan för att träffas – eftersom själva resan är en stor del av nöjet. Man omsluts även av en skön gemenskap på vägarna, med MC-åkare som vinkar vid möten och som spontant kommer och snackar när man tankar.
Men alla MC-åkare vinkar inte lika glatt. Under mina år som customåkare uppmärksammade jag att sporthojsåkarna oftast höll kvar näven på handtaget. I början var jag lite av den tragiska polaren som vinkade glatt men som inte blev vinkad tillbaks. De låtsades liksom inte om oss som lät ”brrraaap” istället för ”vrrrooom”. Jag läste en intervju med Mikael Persbrandt för många år sedan, som då var en hängiven sporthojsåkare. Han fick frågan om hur han förhåll sig på att hälsa på andra hojåkare, och han sa att det finns tre sorters motorcyklister; de som lutar sig framåt när de kör, de som lutar sig bakåt, och de som sitter rakt upp. ”Jag hälsar på de som lutar sig framåt” sa han.
Lockande liv
Och det känns lite så – som att vi MC-åkare spelar i olika dimensioner. I min customdimension var det relax, hårdrock, kaffe med skogaholmslimpa och öl. I deras sportdimension var det tempo, techno, sportsbars och Red Bull och vodka. Jag fick mitt tempo i rallybilen istället, kanske var det ju det som gjorde att det mer avslappnade customlivet lockade. Och tur var kanske det. Jag funderar ibland på om jag hade levt i dag om jag hade tillbringat mina MC-år på en sporthoj, med tanke på min dåliga fartdisciplin. Jag råkade dessutom ut för tillräckligt många nära ögat-situationer, för att få stor respekt för den oskyddade miljön. Kör man hoj behöver man köra efter principen att man är osynlig. Bilister har svårare att uppmärksamma motorcyklar, och att bedöma farten på dem. Man behöver ständigt vara alert på allt från blinda bilister och halkiga löv, till djur som springer upp i dikeskanterna. Lite som att spela schack, och att ständigt vara beredd på motståndarens nästa drag. Samtidigt ger det en närvaro, en skärpa och ett egenansvar som känns tillfredsställande.
Jag sålde hojen efter några år. Min rallykarriär tog mycket tid, samtidigt som jag kände att jag kanske bör hålla mig till ett högriskintresse, istället för två. Men jag minns verkligen MC-tiden med värme och glädje, och är du nyfiken på att testa hojlivet kan jag varmt rekommendera det.
Det sägs vara 20 gånger farligare att köra MC jämfört med bil. Så må det vara, men tycker man att det är mer än 20 gånger roligare att köra hoj så säger åtminstone min kalkyl att det är värt risken.
Prenumerera för 99 kr/mån!