Bilder fortsätter dyka upp av Rihannas dundergravida mage och hennes minst sagt experimentella gravidstil. I bild efter bild syns hon i mini-shorts, magtoppar, underkläder, allt som kan accentuera att hon minsann är sexig, även om hon är gravid. Men många beundrande spaltmeter har skrivits om hennes vågade gravidmode, en kolumnist på modesajten Who What Wear menade att hon ”omdefinierat gravidmode”.

Överallt hurrarop, hon är så frigjord! Så banbrytande! Nåväl, nu verkar det väl tack och lov som att bilderna, och texterna, snart kommer sluta att dyka upp, hennes nedkomst sägs vara beräknad i maj. Men hela fenomenet har fått mig att tänka.

Det fanns en gång i tiden något som kallades hora–madonna-komplexet, en idé som Freud hade om att vissa män betraktade kvinnor enbart i dessa två kategorier, och inte kunde ha sexuellt begär till madonnan, men inte heller älska horan. På 1990-talet, när jag växte upp, hade feminismen patologiserat snart sagt alla världens män med hora–madonna-komplexet, och det gjorde feministerna rasande. För att komma tillrätta med detta skulle kvinnor kräva att få vara både hora och madonna, att de båda kategorierna skulle smältas samman till ett. Artisten Madonna sjöng provocerande om att vara ”som en jungfru”, iklädd en blandning av brudklänning och raffset. Men det krävs inget geni för att förstå att spänningen mellan de båda kategorierna är en oupplöslig sådan.

Madonnan, en annan titel på bibelns Jungfru Maria, är sinnebilden för traditionell kvinnlighet. Hon är moderlig, oskuldsfull, blygsam och vacker. Hon är för den saken inte vek, utan uthållig i lidandet. Trots allt var hon en av de få i kretsen kring Jesus som följde honom på vägen till korset och stannade där till hans död. I Maria är det inte känslorna, passionerna, som styr och leder vägen, utan viljan. Horan däremot präglas av just passionerna, av lidelsen, och de styr henne. Hennes blygsamhet har ersatts av pråliga och utmanande poser. Hon klär sig för att bli sedd och för att väcka uppmärksamhet. Man kan inte samtidigt vara en självutgivande mor, glömsk av sig själv, och en uppmärksamhetstörstande exhibitionist. Någonting måste stryka på foten.

Det ligger något extra frapperande i att välja en så utmanande klädsel som vår berömda väninna, Rihanna, just under graviditeten. Det finns en naturlig drift att vilja skydda det fragila liv som växer inuti kroppen, att skyla barnets boningsplats är ett självklart uttryck för denna instinkt. Det som sker inuti kvinnans kropp är ett slags mysterium. Utan att paret riktigt vet hur och med enbart minimal inblandning från dem har ett nytt liv skapats, till synes ur intet. En gåtfull och häpnadsväckande förvandling från noll till ett. Vad gör människan med det som är mystiskt, ja heligt? Hon skyler det. Inte för att det är fult eller vulgärt, eller alltför kroppsligt. Men för att det är så stort, vacker och förunderligt. På samma sätt som ett förhänge dolde templets allra heligaste för allmänheten i Gamla Testamentet, så skyler vi det mest storslagna och transcendenta. Att ohejdat exponera den gravida kroppen för var och en att se blir ett slags frivilligt nedslitande av templets förhängen, en skändning av det heliga.

Egentligen hoppas jag naturligtvis inte att vi ska återvända till idén om hora–madonna-komplexet, det räcker gott och väl med bara madonnan. Hyllande av det promiskuösa och utlevande omges vi sedan den sexuella revolutionen av ständigt.  Den gravida kroppen är vacker, och med rätta klär sig kvinnor på ett sätt som smickrar skönheten i dess nya former. Men låt oss vända oss bort från en unken feminism som tror att kvinnans högsta goda är att bli åtrådd. Den synnerligen misogyna förståelsen av kvinnan kanske vi kan lämna med Rihannas gravidgarderob.