I skuggan av Ukrainakriget rullas en av de största politiska skandalerna i amerikansk historia upp. Den innehåller allt – sex, spioner, lögner, hemliga möten, falska anklagelser, pengar – och handlar om en grupp politiker och byråkrater som sökte förhindra att en folkvald president skulle få tillträda.
Washington DC är en stad byggd full med politiker, advokater och journalister. Amerikanerna har därför inga illusioner om vad som där pågår. När Donald Trump efter valet 2016 hävdade att hans kampanj blivit avlyssnad av Obama-administrationen var det dock många som skakade på huvudet. Det skulle ju innebära att amerikanska myndigheter spionerat på en legitim presidentkandidat. Och sånt sker ju bara i sydamerikanska bananrepubliker!
Att Obama själv eller någon i hans direkta närhet gav order att avlyssna Trumpkampanjen före och direkt efter valet bevisades dock nästan direkt. Men då Trump ansågs vara en politisk paria förklarades detta nödvändigt med prat om rikets säkerhet. Media lät sig med detta också bekymmerslöst nöja och under flera år såg det ut som om frågan skulle falla i glömska.
För ett par månader sedan small det dock till när specialåklagaren John Durham började släppa nya uppgifter.
Denne har i åratal jobbat sig igenom det berg av anklagelser, påståenden och motsägelser rörande det så kallade rysspåret som handlade om att Trump skulle ha konspirerat med Vladimir Putin mot Hillary Clinton. Denna anklagelse snurrade runt redan före valet, men då ”alla” trodde att Hillary skulle vinna en jordskredsseger orsakade den inte alltför mycket uppmärksamhet.
När Trump vann blev dock rysspåret genast en skållhet potatis. Efter att kontrollräkningar av rösterna i ett antal delstater bekräftat Trumps seger blev anklagelsen huvudargumentet för de politiker, medlemmar av den djupa staten och andra som inte tyckte att Trump, trots att han vunnit valet, borde få tillträda presidentposten.
Att Hillary Clintons kampanj var med i spelet kring detta blev sedan känt i början av 2017 när den så kallade Steele-rapporten uppdagades. Detta alster sades bevisa att Putin satt på så besvärande uppgifter om Trump att han kunde utpressa honom. Rapporten visade sig dock vara skriven av den före detta brittiske underrättelseagenten Christopher Steele, som var avlönad av Clintonkampanjen. Den avskrevs därför snabbt som en ansamling lösa rykten, feltolkningar och en och annan skär lögn.
Själva hypotesen, att Trump och Putin hade ihop det, överlevde likväl. Och skälet till detta var att det sades finnas andra, mer trovärdiga källor som visade på att Trump hade Putinkopplingar. Mer specifikt hävdades att det fanns bevis för kopplingar mellan hans kampanj och den Kremlkontrollerade Alfa-Bank i Moskva.
Här tar dock historien en rent komisk vändning.
De nu släppta uppgifterna visar att det var Clintonkampanjens jurist Michael Sussmann som två månader före valet 2016 överlämnade vad han sa var bevis om att Trump och Putin var i maskopi till den federala polisen FBI. Och för att låta trovärdig sa han att han inte agerade på uppdrag av någon klient. Detta har dock nu Durham, bland annat genom gamla textmeddelanden, bevisat vara falsk utsaga till polistjänsteman och därmed ett brott.
Brott nummer två vart än värre. Bevisen som Sussmann gav till FBI var dataloggar som han i sin tur fått av den sydafrikanske affärsmannen Rodney Joffe, som bland annat på 1980-talet blivit dömd för att sälja överprissatta farfarsklockor till bönder i Iowa. Och de data han gav till Sussmann höll i praktiken samma kvalitetsnivå.
Durham har i detta material inte hittat några bevis för kontakter mellan Trump och Putin. De fragment av datatrafik mellan Trumpkampanjen och den ryska banken som Joffe hittat härrörde från ett simpelt skräpmejl. Och även hans uppgift om att Trump och folk omkring honom skulle ha haft tillgång till ett hemlig ryskt mobiltelefonnät har visat sig vara fel.
Och detta var bara början.
I sina försök att binda Trump till Putin överlämnade Joffe även dataloggar inte bara rörande Trumpkampanjen utan till och från Vita huset efter att Trump tillträtt som president. Joffe verkar ha fått dessa via ett sjukförsäkringsbolag med kunder i Vita huset och innebar att han spionerade på en sittande president. Vilket är ett i amerikansk historia brott utan motstycke. För säga vad man vill om Watergate. Det handlade enbart om att Nixon försökte sopa igen spåren efter ett inbrott.
Detta är också här vår kunskap slutar – för tillfället. Durhams undersökning pågår dock fortfarande, så vi får säkert skäl att återkomma till detta ämne.
Prenumerera för 99 kr/mån!