På fredag börjar ett av de riktigt stora och klassiska cykelloppen. I dag tar vi dig med till begynnelsen; så här började Giro d’Italia – La Corsa Rosa.

Givetvis fortsätter vi berättelsen fram till i dag.

Tullo Morgagni tittar upp på kalendern som hänger på väggen och nickar beslutsamt för sig själv. Han plockar upp pennan och signerar telegrammet som ligger framför honom. Han tänker att de måste lyssna på honom. Det finns inte mycket tid kvar om man ska hinna först.

Morgagni var chefredaktör på La Gazzetta dello Sport. Tidningen arrangerade sedan några år cykelloppen Lombardiet runt och Milano–Sanremo. Båda tävlingarna hade visat sig bli en framgång. Men nu tänkte Italiens populäraste tidning, Corriere della Sera, dra i gång ett italienskt etapplopp. De hade fått blodad tand efter succén med den biltävling de anordnade. Morgagni ville dock hinna före Corriere och telegrammet var adresserat till La Gazzettas ägare Emilio Costamagna och cykelredaktören Armando Cougnet. Året var 1908.

Costamagna var nöjd med de två endagarsloppens framgång. Han lockades även av den ökade tidningsförsäljningen för den franska arrangören av Tour de France. Därför sa han ja, trots att tidningen saknade nödvändigt kapital. De vände sig till en vän på banken Cassa di Risparmio, som tog en tur runt Italien för att samla in pengarna. Han lyckades samla in tillräckligt för att täcka driftkostnaden. Bland bidragsgivarna fanns ett kasino i Sanremo och konkurrenten Corriere. La Gazzetta utannonserade i augusti 1908 på sin förstasida Giro d’Italias premiärupplaga i maj 1909.

Grand Tour

Giro d’Italia är det tuffaste av de tre stora etapploppen. Girot må inte vara lika prestigefullt som Tour de France, men det är den Grand Tour som är tuffast och mest oförutsägbar. Girot har klättringarna i Alperna och Girot är rosa. Italienarna målar väggarna rosa och klär sig i rosa när det tre veckor långa La Corsa Rosa kommer till staden. Även loppets ledare klär sig i en rosa tröja – maglia rosa.

Girot hade uppehåll under världskrigen, men annars har det arrangerats varje år sedan debutåret 1909. I maj varje år sträcker sig La Corsa Rosa över hela Italien uppdelat på 21 etapper. Vi har platta linjelopp och vi har de branta bergsetapperna i Dolomiterna. Vi har tempoetapper där den sista tar oss till slutmålet, oftast, men inte alltid, i Milano.

Första upplagan

Den 13 maj 1909 inleddes den första etappen av Girots första upplaga. Under de åtta etapperna hade cyklisterna 2 448 kilometer att avverka. 127 man kom till start tidig morgon i Milano och 49 cyklister tog sig i mål i samma stad 17 dagar senare. Som slutsegrare stod italienaren Luigi Ganna med 25 poäng medan tvåan Carlo Galetti slutade på 27 poäng. Ganna vann även tre etapper och fick 5325 lire i vinstpremie.

För att minska risken för fusk var cyklisterna tvungna att rapportera vid ett antal kontrollstationer längs vägen. Domarna jämförde även fotografier tagna vid start och mål. Om cykeln gick sönder under en etapp fick den inte bytas ut, men cyklisterna kunde ta hjälp med reparationer. Efter den andra etappen diskvalificerades tre cyklister. De tog tåget en del av sträckan och blev påkomna eftersom de missat en oannonserad kontrollstation.

Berättelser från loppet vittnar om en stor pionjäranda. Cyklisterna fick ordna sitt eget boende, tog sig på egen hand till närmaste sjukhus om de behövde vård och fick nöja sig med bäckar och diken om de inte hittade någon som kunde erbjuda dem vatten. Inför starten fick cyklisterna ett kort med den storslagna formuleringen: ”Timmen är slagen. Striden står för dörren. Landets alla cykelentusiaster beundrar er och väntar på er. Segern tar sin början i ert vågade och goda uppsåt. Det finns en vinnares själ inom var och en av er.”

Loppet blev en stor succé och ökade La Gazzettas upplaga markant. Etapperna lockade stora publikmassor och cyklisterna mottogs av mellan 30 000 och 60 000 åskådare vid målgången i Milano. De eskorterades av hästburen polis på vägen in på Arena Civica. När de gjorde sig redo för spurten föll en polishäst och orsakade en krasch. Dario Beni undvek olyckan och vann spurten före Galetti och Ganna.

Deltävlingar

Totalsegrare – Classifica generale

Den viktigaste tävlingen är den om totalsegern. Vinnare är den cyklist som tar kortast tid på sig att ta sig igenom alla etapper. Som extra krydda delas det även ut bonussekunder till de tre första cyklisterna i varje linjeetapp, både vid mål och spurtpriserna utmed banan. Vid målgången utdelas 10, 6 respektive 4 sekunder och vid spurtpriserna 3, 2 och 1 sekund. Bonussekunderna dras från cyklisternas sammanlagda tid.

Vinnaren har dock inte alltid utsetts på samma sätt. Under de fem första upplagorna tyckte man att det var för dyrt att ta tid på alla deltagare. I stället delades det ut poäng baserat på placering – en poäng till segraren, två poäng till tvåa och så vidare – och den med lägst totalpoäng i slutet stod som slutsegrare. Ett experiment att göra om Girot till en lagtävling 1912 blev bara ettårigt. Det komplicerade poängsystemet orsakade stor förvirring.

Sedan 1931 bär ledaren en rosa tröja kallad maglia rosa. Förebilden var den gula ledartröjan i Tour de France. Valet av färg var naturligt eftersom La Gazzetta dello Sport trycks på rosa papper.

Poängpristävlingen – Classifica a punti

Den näst mest prestigefulla deltävlingen är poängpristävlingen. Vid målet och vid spurtpriserna i alla linjeetapper delas det ut poäng baserat på cyklisternas placering oberoende av tid. Etapperna är indelade i tre kategorier baserat på svårighetsgrad. Förstaplatsen i mål kan ge mellan 15 och 50 poäng och poäng delas ut till mellan 10 och 20 cyklister.

Efter ett provskott 1958 har poängpristävlingen funnits på programmet sedan 1966. Arrangören har hattat mellan en röd och lila ledartröja sedan 1967, men i nuläget är det den lila tröjan som gäller – maglia ciclamino.

Bergpristävlingen – Classifica Gran Premio della Montagna

I bergpristävlingen delas det ut poäng vid bergstopparna. Bergen indelas i olika kategorier beroende på svårighetsgrad och ger olika mycket poäng. Tävlingen infördes 1933 och 1965 introducerades Cima Coppi som en hyllning till cykelhjälten Fausto Coppi. Det högsta berget i varje Giro får epitetet Cima Coppi och ger fler poäng än någon annan bergstopp.

En grön ledartröja infördes för bergpristävlingen 1974 – maglia verde. När man bytte sponsor 2012 bytte man även till en blå tröja – maglia azzurra.

Ungdomspristävlingen – Classifica giovani

Reglerna för ungdomspristävlingen är desamma som för totalsegern, men den är bara öppen för cyklister yngre än 25 år. I tidigare upplagor var den öppen för alla som varit proffs i upp till tre år. Ungdomspristävlingen såg först dagens ljus 1976, men gjorde uppehåll mellan 1995 och 2006. Ledaren i ungdomspristävlingen bär en vit tröja – maglia bianca.

Lagpristävlingen – Classifica a squadre

En lagpristävling har funnits sedan start, men den fick en mer officiell status 1932. Det är samma regler som för totalsegern, men man räknar samman tiderna för de tre bästa cyklisterna i respektive lag i varje etapp.

Tidigare deltävlingar

Intergirotävlingen fanns mellan 1989 och 2005. Den fungerade på samma sätt som tävlingen om totalsegern, med skillnaden att tiden togs på en plats mitt i varje etapp. Under vissa år mellan 1972 och 2006 hölls även en kombinationstävling. Placeringen i tävlingen om totalsegern, poängpristävlingen och bergspristävlingen summerades och den med lägst total placeringspoäng vann.

Bansträckning

Giro d’Italia består sedan 2006 av 21 etapper med två eller tre vilodagar. Det ingår två eller tre tempoetapper, bland annat den sista etappen. Under resterande tävlingsdagar körs linjeetapper, antingen med platt slätkörning eller med klättringar uppför Alpernas berg. Upplägget har dock varierat genom åren.

Genom åren har Girot bestått av allt mellan 8 och 22 etapper. Den första riktiga bergsetappen anses ha hållits på den femte tävlingsdagen 1911. Ursprungligen hade man vilodagar mellan alla etapper, men 1929 avverkade man de 15 tävlingsdagarna under 23 dagar. Den första tempoetappen kördes 1933 och 1935 infördes halvetapper. Halvetapper innebär två deletapper samma dag, men har inte funnits på programmet sedan 1994. Cyklisterna tog sig an ett berg i Dolomiterna för första gången 1937. Det var även året för den första lagtempoetappen. Mellan 1968 och 2005 inledde man ibland med en prolog.

Trumpetaren från Cittiglio

Alfredo Binda från Cittiglio är den mest överlägsne cyklisten i Girots historia. Han var den förste att vinna fem totalsegrar och vann totalt 41 etapper i Giro d’Italia – ett rekord som slogs först 2003 av spurtaren Mario Cipollini. Binda vann också världsmästerskapen i linjelopp tre gånger. Han dominerade så mycket att han ett år blev betald för att inte ställa upp i Girot. Binda var även trumpetspelare och fick därigenom smeknamnet Trombettiere di Cittiglio – Trumpetaren från Cittiglio.

Statistiken från hans segrar i Girot under åren 1927 till 1929 talar sitt tydliga språk. 1927 vann han 12 etapper – ett rekord som står sig än i dag – av totalt 15 och slutade över 27 minuter före tvåan. Året efter vann han sju av tolv etapper och distanserade sin närmste konkurrent med mer än 18 minuter. 1929 vann han åtta etapper – på raken, även det ett rekord som står sig – av de totalt 14 och besegrade tvåan med för honom knappa 3 minuter och 44 sekunder.

Girot 1925 var tänkt att bli publikfavoriten Costante Girardengos sista stora föreställning och hela Italien ville se honom ta sin tredje totalseger. Den 22-årige debutanten Alfredo Binda hade dock andra planer. På den femte etappen, när Girardengo lagade en punktering, attackerade Binda och några andra favoriter. Binda tog hem etappen och trots att Girardengo vann sex etapper stod Binda som slutsegrare i Milano.

Binda kom till 1927 års Giro i sitt livs form. Han ledde från start till mål, vilket endast Girardengo gjort tidigare. Året därpå slog tävlingen deltagarrekord med 298 startande varav 126 tog sig hela vägen till Milano, där Binda stod som segrare för en tredje gång.

Binda fick motta burop när han gick i mål i Milano 1929 och tog sin fjärde totalseger. Till skillnad från cyklister som Girardengo, Domenico Piemontesi och Learco Guerra var Binda inte intresserad av publikfrieri. Han var med för att vinna. Han uppfattades som kall, likgiltig och dryg. 1930 tröttnade slutligen Gazzetta dello Sport på hans dominans och erbjöd Binda 22 500 lire för att inte ställa upp. Det var samma summa som han fått om han ställt upp. Och vunnit.

Bergpristävlingen infördes 1933 och Binda vann den första upplagan. Etapp 13 var Girots första tempoetapp och även den vanns av Binda. Han vann ytterligare fem etapper och sin femte totalseger, något som endast två andra cyklister kunnat tangera.

Mästarnas mästare

Fausto Coppi utmanar ibland Eddy Merckx om epitetet bäste cyklist genom tiderna. Han vann Giro d’Italia fem gånger och både 1949 och 1952 även Tour–Giro-dubbeln. Han var bra på allt: han glänste såväl uppför i bergen som under tempoetapper och var även en bra spurtare. Han vann totalt 22 etapper i Girot och en lång rad andra lopp. Hans framgångar rönte honom smeknamnet Il Campionissimo – Mästarnas mästare.

Hans karriär karakteriseras dock nästan lika mycket av hans rivalitet med Gino Bartali. Deras rivalitet delade Italien i två läger – coppiani och bartaliani. Bartali, konservativ och religiös, var vördad i det lantliga jordbrukssamhället i syd. Coppi, världslig, sekulär och innovativ gällande diet och träningsmetoder, var en hjälte i det industrialiserade norr. Coppis framgångsrika karriär kantades av champagne, lyxbilar och kvinnoaffärer medan ”Gino den fromme” sågs som den ständigt närvarande mannen av stoisk styrka, tålmodig övertygelse och moral.

Inför Girot 1940 hade Bartalis lag Legnano förstärkt laget med den 20-årige Fausto Coppi. Bartali betraktade Coppi och tyckte han var smal som en sticka. Bartali, som vunnit Giro d’Italia både 1936 och 1937, satsade på att ta sin tredje totalseger. Under den andra etappen föll Bartali och hans armbåge gick ur led. Även Coppi föll, men han var snabbt uppe och väntade inte på Bartali utan körde i kapp ledargruppen och slutade trea. Bartali var upprörd över att Coppi inte väntat på honom och mönstrade lagkamraterna till att jaga efter ynglingen. I mål hade Bartali tappat fem minuter och läkarna sa åt honom att bryta loppet, men han valde ändå att fortsätta.

Lagledaren Eberardo Pavesi gjorde Coppi till kapten sedan han tagit över den rosa ledartröjan efter den elfte etappen. Pavesi var nu tvungen att övertala Bartali att inte bryta, då han var osäker på om Coppi skulle klara de tuffa bergen i Dolomiterna. Coppi höll dock undan och tog sin första totalseger i Girot två minuter före tvåan. Bartali fick utstå skammen att sluta hela 46 minuter efter sin nya lagkamrat. Under firandet sa han: ”Du kan vila nu, men ha inga vanföreställningar: vänta ett år och jag kommer återställa ordningen”.

Andra världskriget satte stopp för Girot under fem år. Bartali var 26 år medan Coppi fyllt 21 och man kan bara spekulera i vilka framgångar på cykeln de gick miste om. Coppi mönstrade upp och skickades 1943 till Afrika där han tillfångatogs av britterna och avsa sin lojalitet till Mussolini. Bartali utnyttjade sitt kändisskap genom att klädd i tävlingskläder leverera meddelanden i cykelramen till motståndsrörelsen.

Efter kriget ville La Gazzetta dello Sport komma i gång med Girot igen som ett sätt att inspirera Italiens pånyttfödelse. Man sa att hela landet väntade på Girot – spegeln i vilken folket åter kan känna igen sig själva och le. Efter folkomröstningen om val av statsskick fick man grönt ljus. Att Girot skulle arrangeras sågs som en seger. Den nationella stoltheten ökade än mer när man fick höra att Frankrike inte ens övervägt att arrangera Tour de France.

Rivaliteten kombattanterna emellan hade eskalerat under loppet Zürich Mästerskap i maj 1946. Bartali hade låtsas vara sjuk och slöt en pakt med Coppi om att inte bli släppt före målgången i utbyte mot att ge Coppi segern. Coppi accepterade men Bartali attackerade när Coppi justerade tåremmarna och vann. Coppi skulle aldrig komma att lita på honom igen. I världsmästerskapen två år senare skulle båda komma att vägra hjälpa den andre till segern och hellre låta någon annan vinna. Ett ursinnigt italienskt förbund stängde av båda två i två månader.

Girot 1946 blev känt som Giro delle Rinascita – återfödelsens Giro. Något annat som blev återfött var rivaliteten mellan loppets favoriter Coppi och Bartali. De representerade nu olika lag då Coppi bytt till Bianchi. Under den nionde etappen fick Coppi problem med bromsarna och Bartali attackerade. Coppi förlorade fyra minuter. Han minskade Bartalis försprång till 47 sekunder i de efterföljande bergsetapperna, men Bartali kunde äntligen ta sin tredje totalseger. På grund av kriget blev det inte ett utan sex år efter Coppis seger 1940.

Bartali höll länge ledningen i Girot 1947 men Coppi tog sin andra totalseger efter ett avgörande i den sista stigningen på etapp 16. Under etappen attackerade Coppi först uppför Falzarego när han såg att Bartalis kedja hoppat av. Bartali kom dock i kapp i utförslöpan när samma öde drabbade Coppi. Dagen innan hade Bartali stigit av cykeln under etappen och slagit en åskådare på käften. Åskådaren hade ropat anti-katolska tillmälen åt honom. Bartali hoppade sedan upp på cykeln igen och vann etappen.

1949 var åter Coppi och Bartali favoriter. Adolfo Leoni ledde före de båda rivalerna inför den sjuttonde kungaetappen i bergen. Coppi skröt redan före loppet hur han tänkt dominera över bergen. Uppför den första av fem stigningar, med 200 kilometer kvar, lämnade han motståndarna bakom sig och de såg honom inte mer. Han tog därmed sin tredje totalseger. Coppi tog sin fjärde och femte totalseger 1952 respektive 1953 och tangerade därmed Alfredo Bindas bedrift.

Utlänningarna kommer

De första årtiondena dominerades stort av italienska cyklister. Fransmannen Jean-Baptiste Dortignacq vann den andra etappen 1910, vilket gjorde de italienska supportrarna ursinniga. Det ledde till att alla italienska cyklister gaddade samman mot sina utländska kollegor. Dortignacq drog sig ur Girot inför den femte etappen och skyllde på sjukdom. Polisen misstänkte oegentligheter men motstridiga vittnesmål hindrade dem från att bevisa något.

Belgaren Marcel Buysse var den förste som tog en plats på pallen med sin tredjeplats 1919. Under 1948 års upplaga lämnade de franska och belgiska lagen loppet då de kände att det var omöjligt för utländska lag att tävla i Girot.

Det var först 1950 som Girot fick en totalsegrare som inte var italienare. Det var också första gången som ett lag hade en utländsk kapten. Schweizaren Hugo Koblet tog ledningen efter han attackerat uppför Pian delle Fugazze. Han vann etappen, totalsegern och även bergspristävlingen. Koblet var en riktig kvinnotjusare och bar alltid en kam och en flaska eau de cologne i sin tröja. Han kunde ses rätta till sin frisyr inför ett lopp eller en målgång.

Utländska cyklister hade börjat göra avtryck i Giro d’Italias resultatlista och mellan 1968 och 1996 skulle de komma att dominera.

Kannibalen

Belgaren Eddy Merckx ses av de flesta som världens bäste cyklist genom tiderna. Han var en komplett cyklist som vann alla olika typer av tävlingar och Giro d’Italia var inget undantag. Han var offensiv och attackerade ständigt. Merckx vann Girot fem gånger och 1968 vann han även såväl poängpristävlingen som bergspristävlingen. Tre gånger – 1970, 1972 och 1974 – tog han Tour–Giro-dubbeln och 1973 Giro–Vuelta-dubbeln. 1974 blev han även världsmästare i linjelopp och tog därmed cyklingens treklöver. Han åkte i den rosa ledartröjan under 78 dagar, vilket är fler än någon annan. Han fick sitt smeknamn Kannibalen av dottern till en lagkamrat, som sagt till henne att Merckx aldrig låter någon annan vinna. I Italien är han känd under smeknamnet Il mostro – Monstret.

Han säkrade sin första seger 1968 i en etapp i Dolomiterna som först ramades in av ösregn och sedan snö uppe i bergen. Merckx körde i kapp tio minuter på ledargruppen i de två sista stigningarna, trots att han stannade och bytte ett hjul, och vann etappen på toppen av Cime di Lavaredo. Efter totalt fyra etappsegrar vann han med över fem minuter. Inför den tredje tävlingsdagen upptäcktes det att han hade hypertrofisk kardiomyopati, vilket är en sjukdom i hjärtmuskeln, men det hämmade inte hans cykelåkning.

Året efter ledde han tävlingen inför den sjuttonde tävlingsdagen sedan han vunnit fyra etapper. På morgonen den andra juni tillkännagavs att Merckx dopingtest från dagen innan visat på spår av fenkamfamin. Arrangörerna klampade in på hans hotellrum på morgonen för att meddela honom resultatet, med två journalister och ett tv-team i hasorna. Belgaren bedyrade sin oskuld och många pekade på att hans testresultat varit negativt alla övriga dagar.

Tävlingsledaren Vincenzo Torriani försökte förgäves få italienska cykelförbundet att tillåta Merckx starta etappen. Felice Gimondi, som övertog ledningen, vägrade bära den rosa ledartröjan. Merckx diskvalificerades och stängdes av en månad. Det resulterade i en diplomatisk kris mellan Belgien och Italien. I Frankrike var man upprörda då avstängningen innebar att Merckx skulle missa Tour de France. Efter en utredning av FICP hävdes avstängningen några dagar senare.

Merckx kom tillbaka året efter och tog sin andra totalseger efter tre etappsegrar. Han stod över 1971 men dominerade Girot de följande tre åren. 1973 kopierade han Costante Girardengos och Alfredo Bindas bedrift att leda Girot från start till mål. Året därpå tog han sin femte och sista titel efter att ha tagit ledningen efter etapp 14. 1975 stod han över på grund av sjukdom och i sitt sista Giro 1976 slutade han på en åttondeplats. Han tog sammanlagt 24 etappsegrar.

Grävlingen

Fransmannen Bernard Hinault är obesegrad i Giro d’Italia och vann alla tre år han deltog. Både 1982 och 1985 tog han Tour–Giro-dubbeln. Med tio grand tour-segrar är han näst bäst genom tiderna, en seger färre än Eddy Merckx, och han är en av historiens mest framgångsrika cyklister. Han kallades för Le Blaireau – grävlingen. Han förknippade sig själv med djurets aggressiva natur, som han förkroppsligade på cykeln.

Under hans första Giro 1980 dominerade först hans italienska konkurrenter. Men i den tjugonde etappen lämnade Hinault och hans lagkamrat René Bernaudeau övriga bakom sig i bergen. Hinault lät Bernaudeau vinna etappen, men Grävlingen tog över totalledningen, en ledning han behöll till Milano. Han återvände till Girot 1982. Hinault vann båda tempoetapperna och två bergsetapper. Han vann två minuter och 35 sekunder före Tommy Prim.

Tre år senare tog han sig an Giro d’Italia för sista gången. Den italienska publiken som satte sitt hopp till Fransesco Moser var väldigt fientligt inställda mot honom. Hinault cyklade defensivt och såg till att följa de övriga favoriterna under den första delen av loppet. Han vann den andra tempoetappen och tog över totalledningen. Under loppet spottade publiken på honom och han blev nästan omkullknuffad, trots att lagets bil körde bakom honom med dörrarna öppna för att hålla åskådarna på avstånd. Utan att vinna några fler etapper höll han undan och tog sin tredje totalseger. Han vann totalt sju etapper i Girot.

Store Mig

Miguel Induráin är Spaniens mest framgångsrika cyklist med sju vunna Grand Tours. Han vann Giro d’Italia två år i rad och båda gångerna tog han Tour–Giro-dubbeln. Han är den ende som vunnit dubbeln två år på raken. 1993 var han nära cyklingens treklöver när han slutade 19 sekunder efter segraren i världsmästerskapens linjelopp i Oslo. På grund av sin fysik och förmåga fick han smeknamnet Miguelón – Store Mig.

Induráin blev 1992 den förste spanske cyklist att vinna Giro d’Italia. Han tog ledningen efter bergsetappen till Arrezo och cementerade segern efter segrar i sin specialgren – de två tempoetapperna. Hans taktik vara att sätta press på motståndarna i bergen genom att själv svara på attackerna, men utan att vara ute efter etappsegern. Tidsförsprånget skapade han i stället under tempoetapperna. Främst Claudio Chiappucci och Franco Chioccioli försökte attackera Induráin flera gånger i bergen, men spanjoren kunde alltid följa.

Året efter hade han problem bara att komma i tid till starten på Elba. Han planerade åka dit i helikopter efter han först rekognoscerat stigningen uppför Sestriere som var målgången i den sista tempoetappen. Det blåste dock upp till storm i Alperna så han kunde inte ta sig till Elba med helikopter. Han fick i stället ta Banesto-lagets buss från Spanien och sedan färjan över till ön. Han kom fram dagen innan den första etappen. Induráin avgjorde mycket riktigt Girot i tempoetappen uppför Sestriere även om Piotr Ugrumov tog igen 36 sekunder i den nästa sista etappen uppför Oropa. Induráin deltog även 1994, då han slutade på en tredjeplats.

Induráin berättade i en intervju 2020 att känslan i Girot förändrats mycket sedan hans tid. Det brukade vara betydligt hemtrevligare och Girot var i högre grad italienarnas egna Grand Tour. De utländska cyklisterna betydde inte så mycket och hade inte så stor påverkan på tävlingsstilen. Nu är Giro d’Italia mycket mer internationellt och likt Tour de France. Han menade att på hans tid var italienarnas inflytande på Girot så stort att hans lag Banesto tvingades anpassa sitt tävlande efter dem, i stället för tvärtom.

Italiens återuppståndelse

Efter utländska deltagare dominerat Girot under nästan tre årtionden kom Italien tillbaka med full kraft. Vi fick se elva raka italienska segrar och först ut var Ivan Gotti 1997. Gotti attackerade i Alperna under den fjortonde etappen och körde i mål i ensam majestät och tog över totalledningen. Efter fler starka insatser i bergen vann han sitt första Giro.

Nästkommande år dominerade schweizaren Alex Zülle stort i början. Efter tempoetappen dag 15 låg han över tre och en halv minut före hemmafavoriten Marco Pantani. Med tre bergsetapper kvar trodde Pantani dock fortfarande på seger. Han visade sig mycket riktigt vara starkast i bergen och lämnade både Zülle och ryssen Pavel Tonkov efter sig och vann sitt efterlängtade Giro. Samma år stod han som segrare i Tour de France och tog därmed Tour–Giro-dubbeln.

1999 vann Pantani tre etapper innan han blev avstängd inför den näst sista etappen efter ett dopingtest visat på förhöjda hematokrit-värden. Misstankar om ränkspel har aldrig tystnat. 15 år senare och sex år efter Pantanis död bad hans gamla lag Mercatone Uno polisen göra ytterligare en utredning rörande omständigheterna kring testet. Man misstänkte att den napolitanska maffian ville undvika betala ut vinster på olaglig vadslagning om Pantani vann. Efter två år la polisen ner utredningen i brist på bevis.

Ivan Gotti kunde därmed ta sin andra seger. Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli vann också två totalsegrar var under de här åren. Ivan Basso och Vincenzo Nibali upprepade samma bravad under de nästkommande tio åren.

Svenskar i Girot

Gösta “Fåglum” Pettersson är Sveriges ende vinnare av en Grand Tour. Han vann totalsegern i Giro d’Italia 1971. Nyckeln till segern var att han var bättre än de andra totalcyklisterna i tempoetapperna medan han kunde följa med när de attackerade i bergen. Både året före och efter slutade han sexa. 1972 vann han sin enda etappseger, då han besegrade slutsegraren Eddy Merckx i spurten av etapp sju mellan Cosenza och Catanzaro.

Tommy Prim slutade på en andraplats i Giro d’Italia både 1981 och 1982. 1980 vann han bergsetappen från Roccaraso till Teramo och slutade på en fjärdeplats. Han tog då även hem ungdomspristävlingen och slutade trea i kombinationstävlingen. 1981 hade han tillhört favoriterna och slutade endast 38 sekunder efter vinnaren Giovanni Battaglin. 1983 var han Bianchis kapten och tog den rosa ledartröjan efter segern i den inledande lagtempoetappen. Hans tappade dock i bergen och slutade på en femtondeplats. Två år senare nådde han en fjärdeplats.

Bernt Johansson vann två etapper i Girot 1979. Han segrade i etapp 11 och 14, två bergsetapper mellan La Spezia och Voghera respektive Meda och Bosco Chiesanuova. Han slutade trea i totalen samt bar den gröna bergatröjan under tre etapper.

Glenn Magnusson är med tre etappsegrar den svensk som vunnit flest etapper i Girot. Alla segrar kom i klungspurter. Han vann etapp två mellan Eleusis och Naupaktos i Grekland 1996, etapp 13 från Varazze till Cuneo året efter och slutligen etapp nio mellan Foggia och Vasto 1998. Han kom även trea i poängpristävlingen 1997.

Kontroverser och anekdoter

Tidernas mest krävande Grand Tour utspelade sig under Giro d’Italia 1914. Endast åtta av de 81 startande tog sig i mål i ett Giro som bjöd på ösregn nästan varje dag. Under en etapp åkte ledaren Giussepi Azzini vilse i snöstormen och hittades huttrande i en lada. Av de åtta tävlingsdagarna bjöd sju på bergsetapper. Loppet inkluderade historiens längsta etapp – 430 kilometer från Lucca till Rom. Fem av etapperna var över 400 kilometer långa, vilket gav den längsta snittlängden någonsin – 395 kilometer. Inte nog med det, supportrarna saboterade banan med spikar och det förekom anklagelser om att totalsegraren Alfonso Calzolari dragits fram med hjälp av en bil.

Alfonsina Strada är den enda kvinnan som deltagit i Giro d’Italia. Hon strök det feminina ”a” i sitt namn och anmälde sig 1924 som Alfonsin Strada. Hon hade tävlat mot män i Lombardiet runt två gånger och ansågs som Italiens bästa kvinnliga cyklist. Hennes riktiga identitet avslöjades dagen innan den första etappen, men hon tilläts ändå delta och kom på plats 74 av 90 cyklister. Alfonsinas medverkan skapade stort intresse. Efter att hon fallit ett flertal gånger under den sjunde etappen och missat tidsgränsen, tilläts hon fortsätta loppet, om än i en inofficiell kapacitet. Trots stora smärtor och utmattningar tog hon sig i mål i Milano på en sammanlagd 36:e plats, före två andra deltagare. Det sägs att hennes insats sålde så många lösnummer att hon tjänade mer pengar än slutsegraren. ”Djävulen i klänning” fick dock aldrig mer delta i Girot.

Den tolfte etappen av Girot 1946 var tänkt att passera genom Pieris på vägen till Trieste. I Pieris kastade dock ett antal jugoslaver stenar mot beväpnade italienska vakter. Det utbröt skottlossning och etappen ställdes in. Även i Trieste förekom det kravaller då både jugoslaver och italienare ansåg att staden tillhörde dem. De cyklister som ville eskorterades till Trieste, för att ändå hålla en inofficiell etapp. Giordano Cottur, född i Trieste, vann spurten i sportarenan Montebello inför jublande åskådare. Cottur sågs som en erövrande hjälte och en symbol för att Trieste är italienskt.

Till 1946 införde arrangörerna en svart tröja (maglia nera) för den som slutade sist i tävlingen om totalsegern. Luigi Malabrocca hade den tveksamma äran att ta hem segern. Malabrocca bestämde sig för att göra maglia nera till sin specialitet. Året efter ansträngde han sig stort för att försvara sin titel. För att förlora tid, gömde han sig längs vägen och punkterade sina egna däck. I sitt försök till en tredje maglia nera 1948 blev han offer för sin egen listighet. Efter att ha väntat för länge på en etapp, hade tidtagarna packat ihop och gått hem när han väl passerade mållinjen. Han fick därmed per automatik samma tid som huvudklungan och hans store rival Sante Carollo fick bära tröjan i Milano.

Fiorenzo Magni vann Girot 1948 med elva sekunder, den minsta segermarginalen någonsin. Han hade som mest ett försprång på nästan 13 minuter före favoriterna Fausto Coppi och Gino Bartali. Inför den sjuttonde etappen hade Coppi börjat äta in försprånget till ledaren Ezio Cecchi som låg två minuter före Magni. Coppi gjorde en fantastisk insats över Falzarego och Pordoi, men Magni tog sig i mål i tid för att överta ledningen. Coppi och hans lag Bianchi anklagade Magni för att ha fått hjälp uppför berget av åskådare eller till och med av en bil. De krävde att han skulle diskvalificeras. Arrangörerna gav Bianchi rätt, konstaterade att det hade varit planerat och gav Magni två minuters strafftillägg. Bianchi lämnade Girot i protest.

Giro d’Italia drabbades av sitt första dödsfall 1952 då Orfeo Ponsin avled efter han i hög hastighet kört in i ett träd under utförsåkningen nerför Merluzza. Spanjoren Juan Manuel Santisteban råkade ut för ett liknande öde när han under den första etappen 1976 ramlade och slog huvudet i ett järnräcke vid sidan av vägen. Ett decennium senare kraschade Emilio Ravasio, även han under den första etappen. Trots sina allvarliga skador fullföljde han loppet. Efter några timmar föll han dock i koma och avled två veckor senare, medan Girot fortgick. Under etapp tre 2011 avled den belgiske cyklisten Wouter Weylandt när han föll i utförsåkningen nerför Passo del Bocco. Nästa etapp neutraliserades och man lät hans lagkamrater samt hans vän Tyler Farrar passera mållinjen först.

Den tjugonde etappen 1956 hade målgång på toppen av Monte Bondone i Dolomiterna. Etappen var extremt kall med en temperatur ner mot -10 °C, vilket tvingade fler än 60 cyklister att bryta. Charly Gaul attackerade och vann etappen och övertog ledningen. Efter han gått i mål togs han till sjukhuset då hans tröja frusit fast i hans hud.

Fiorenzo Magni bröt nyckelbenet under etapp tolv av Girot 1956. Han fick hjälp av mekanikerna att fästa en innerslang i styret som han höll fast i med tänderna, för att stabilisera cykeln och avlasta det brutna nyckelbenet. Magni kunde dock inte hantera bromsarna ordentligt, så han kraschade igen under etapp 16 och bröt armen. När han vaknade upp i ambulansen som tog honom till sjukhuset, ropade han åt chauffören att stanna och vända. Han hoppade upp på cykeln igen, anslöt till huvudklungan som valt att vänta på honom och fullföljde etappen. Han slutförde Girot och slutade på en sammanlagd andraplats.

Hjultillverkaren FIR:s ägare Giovanni Arrigoni greps under Giro d’Italia 1983 när han försökte muta hotellpersonalen att stoppa laxermedlet Guttalax i favoriten Giuseppe Saronnis mat. Den upprörda personalen vägrade ta emot de två miljoner lire som erbjöds och kallade på såväl polis som press. Roberto Visentini cyklade på Battaglin-cyklar försedda med FIR-hjul och Arrigoni var angelägen om en seger i Girots avslutande tempoetapp med hans hjul. Han åkte därför till hotellet i Gorizia för att sätta Saronni ur spel, trots att hans företag redan rönte stor framgång världen över och han redan skrivit avtal med Saronni om att använda FIR-hjul nästkommande säsong. Ironiskt nog vann Visentini tempoetappen ändå och Arrigoni fick sin seger.

Inför klättringen uppför Passo di Gavia 1988 jagade representanter för det amerikanska laget 7-Eleven runt i desperation bland lokala skidbutiker för att hitta handskar och jackor åt sina cyklister. Väderrapporterna talade om snö och minusgrader. Lagets kapten Andy Hampsten attackerade sina motståndare uppför Gavia när ovädret drog in. Amerikanen ville utnyttja sin vana vid att träna i dåligt väder i North Dakota.

Vid bergstoppen var han dock på gränsen till att ha vanföreställningar. I stället för att stanna och ta på sig sin nyinköpta vinterjacka och borsta snöklumparna ur håret, slingrade han sig berusat fram i en hypotermisk dimma. Hans muskler och hjärna var förfrusna av kylan och hans ansträngande attack. På slätkörningen blev han omkörd av nederländaren Erik Breuknik, men han tog över den rosa ledartröjan och tog hem totalsegern.

Alberto Contador vann Giro d’Italia 2011 medan han utreddes för användning av det förbjudna preparatet clenbuterol under sin seger i Tour de France året innan. I februari 2012 beslöt Idrottens skiljedomstol att han skulle förlora sin Tour de France-seger och alla resultat därefter, inklusive hans seger i Girot 2011. Tvåan Michele Scarponi utsågs retroaktivt till segrare.