När jag blir kulturdiktator på livstid kommer jag att satsa stort på nyskriven svensk opera.

Till att börja med kommer jag att kräva en återgång till vad jag kallar barockmodellen. Med det menar jag inte främst att folk ska börja skriva musik som Händel och Porpora, eller libretton som är små knäppa bagateller med vag förankring i antika och medeltida händelser. Jag menar inte ens att man måste skutta omkring i 1700-talskläder bland platta, målade kulisser som hissas upp och ner (även om ingen skulle bli lyckligare än er käre ledare om så skedde).

Nej, jag talar framför allt om kvantiteten nyskrivna operor. Vart och ett av de operahus per cirka 15 000 invånare som ska finnas runt om i landet bör sätta upp 30-40 nyskrivna operor per år. Stilmässigt kommer det troligen att kräva mindre ensembler, en återgång till en mer formaliserad stil och lite jävla arbetsmoral hos kulturarbetarna, men det är egentligen frivilligt. Framför allt kommer den nuvarande absurda marknadsföringen och storytellingen, med 170 sidor långa program till verk som spelats varje år de senaste 100 åren att avskaffas. Alla dessa kommunikatörer får skolas om till skyltmålare eller något annat som faktiskt gör nytta. Min farmors far var skyltmålare, det är ett respektabelt yrke.

“Men”, säger ni, “om vi ska kunna skapa en blomstrande traditionalistisk (eller åtminstone djupt reaktionär) svensk operakonst, vad i all världen ska alla dessa operor handla om?” Ja, eftersom produktionen av svenska originaloperor är så patetisk numera så finns det verkligen inte mycket att utgå från. Men fokus bör ligga på verkliga händelser, gärna i obekväm närtid, absolut kontroversiella och med fördel inträffade i Sverige.

Om man inte törs vara riktigt dagsaktuell kan man så klart gå tillbaka ett par årtionden och plocka upp några större händelser som verkligen lämpar sig för operabehandling. Denna behandling kan – och bör till och med i vissa fall – vara oerhört fri. Det viktiga är att det blir god och sedelärande underhållning.

Låt mig ta ett klassiskt och ett sällsynt nutida exempel för att förklara vad jag menar. Verdis Maskeradbalen bygger ju mycket löst på mordet på Gustav III, men alla som känner till de verkliga händelserna och jämför med librettot kan se att man skruvat rätt hårt på både karaktärer och händelseförlopp för att det ska bli bra opera. Hjältar måste vara hjältar och skurkar skurkar, liksom. Kungar som tragiska hjältar ska exempelvis vara karlakarlar men gentlemän, möjligen lite klädsamt tyranniska.

Har man svårt att hitta lämpligt storslagna historier som man kan snitsa till så får man åtminstone hitta riktiga tragedier, som den förträffliga kammaroperan Stilla min eld med musik av Nicolai Dunger och Fredrik Högberg som sattes upp för några år sedan. Den handlar om det knarkande miljardärsparet Rausings undergång, ni vet han som (enligt uppgift) hade sin döda fru kvar i lägenheten i flera veckor. Det är exempel på ett perfekt ämne för en modern opera.

Grejen med opera är nämligen att det inte finns något utrymme för subtiliteter. Alla som har någon kärlek till denna högsta av konstformer förstår varför. Svängningar och kluvenheter, absolut, men inget finlir. Alla relevanta potentiometrar måste vara uppskruvade till 11. Det innebär dock att riktigt absurda historier funkar lika bra som riktigt tragiska. Är det både och – desto bättre.

Jag kan slänga upp lite idéer på bordet att börja med: Palmemordet är ju extremt lågt hängande frukt som minst bör bli en trilogi, kanske en tetralogi (endast en finsk basbaryton i världselit får göra Chrille P). Den djupt befängda kidnappningshistorien i Uppsala för ett par år sedan (som redan blivit film) är ett perfekt ämne för en svart operakomedi för den som vågar röra sig lite närmre samtiden. Kapten Klänning, så klart, men med den skillnaden att man i operaversionen låser in honom och slänger bort nyckeln på slutet.

Men om jag ska välja ett ämne för en riktig modellopera, som den Madame Mao jag avser vara i min nya yrkesroll, så måste det vara Quickhärvan. Det kan rimligen inte ha skett någonting under det senaste seklet som mer skriker efter att bli opera. Rättegångsscenerna. Quick/Bergvalls duett med sin fantasipersonlighet Ellington. Hannes Råstam som hjältetenor. Ni förstår själva.

Den av er som tänker göra verklighet av det projektet och dessutom lejer Philippe Jaroussky till huvudrollen kan räkna med obegränsade statliga resurser. Ni kanske till och med får trycka ett riktigt tjockt program.

Ja just det: En Warhammer 40K-opera också, tack.

Aron Lamm