”Jäbla dåje” utbrister min treåring när jag tvärnitar och tutar för bilisten som kör ut mitt framför mig. Men kära barn, var har du lärt dig dessa ord? Nästa sekund förstår jag att de kommer från mig och ingen annan. Jag är vanligtvis en person med en ganska lång stubin och ett normalt fungerade tålamod – förutom bakom ratten. Där kan jag fräsa som en ilsken katt – åt allt från bilister som inte håller avstånd, till de som inte hittar blinkers i rondellen.

Jag tror många känner igen sig. Sympatiska och hänsynstagande människor förvandlas plötsligt till aggressiva besserwissers. Studier visar att mer än hälften av alla bilförare upplever att de blir utåtagerande i trafiken på ett sätt som aldrig sker i andra sammanhang. Så vad beror det på?

Om någon orsakar dig och din familj fara vaknar fly eller fäkta-reflexen. Pulsen går upp, reptilhjärnan kopplas på, och man blir både rädd och vansinnig. Fullt naturligt, och ett grundläggande mänskligt beteende. Men för min, och många andras del, kan pulsen även höjas vid mindre allvarliga trafiksituationer – och som gör att man beter sig annorlunda innanför bilens skyddande dörrar. Situationer som inte ens behöver vara det minsta farliga utan bara … dumma.

För ett tag sedan skulle jag köra ut från en vägrestaurang med ett tungt släp bakom bilen. Barnen satt i baksätet, och vi hade nyss avverkat en kladdig och stökig måltid som jag tror alla småbarnsföräldrar kan se framför sig (jag fick fånga chicken nuggets i luften och avleda bråk samtidigt som jag svarade på frågor i stil med ”varför får jag inte kissa i blomkrukor?”). För att få bra sikt i korsningen och hinna klämma in mig i luckorna med mitt stora släp, var jag tvungen att köra så långt fram jag kunde och delvis blockera övergångsstället. En gångtrafikant fick runda min bil litegrann, medan hon sneglade på mig och skakade på huvudet. Tyst och lågaffektivt, utan att ens möta min blick, ville hon demonstrera att man minsann inte ställer sig på de vita strecken.

Efter att ha varit den pedagogiska och tålmodiga mamman inne på restaurangen fick jag nu det perfekta tillfället att utagera allt jag hade inom mig. Efter att ha kokat hjärnan var det nu dags att låta allt pysa över – och detta på ett säkert sätt, innanför min kaross. Jag vevade ner rutan. ”Hallå där, ville du något?” ropade jag. Inget svar. ”Hallåååååå!” ropade jag ännu högre. Hon skakade på huvudet igen utan att titta på mig. Jag kände hur pulsen ökade medan munnen mumlade fula ord. Jag såg nu fotgängaren som inget annat än en konflikträdd amatör-trafikpolis som totalt hade missförstått hela situationen på ett väldigt korkat och osympatiskt sätt. Nu var det minsann min plikt som medtrafikant att tala om ett och annat för henne. Så jag börjar följa efter henne. Likt en psykotisk förföljare som blir triggad av offrets ignorans, åker jag med överkroppen hängandes ut ur sidorutan medan ropet alltmer övergår till skrik. Som tur var påminde jag mig ganska snabbt om att jag hade barn i baksätet, tog några djupa andetag och förvandlades till en normal människa igen. Men där och då märkte jag tydligt hur bilen distanserade mig från det socialt accepterade beteende jag vanligtvis brukar rätta mig efter. Ilskan och stressen som jag vanligtvis kan hantera, kunde jag nu få ut likt en galen plåtriddare – och med bilen som rustning.

Ilska i trafiken vidmakthålls av att förarens konsekvensanalys säger att han eller hon inte förlorar på beteendet. Bakom karossen sitter vi skyddade och kan fly ifrån konflikter på ett enkelt sätt. I vår kultur anses aggressivt beteende som en avvikande svaghet på grund av dålig impulskontroll. I sammanhang där vi inte sitter i en plåtkaross som vi kan fly i, kan vi lättare tygla vår ilska för att inte drabbas negativt. Har vi bråttom i bankomatkön medan någon fipplar med kortet eller strular med koden, förstår man snabbt att man kommer förlora på att gå fram och sträcka upp ett långfinger i ansiktet och skrika ”jävla dåre”. Man knyter istället näven i fickan och kväver ilskan. Men i trafiken kan vi omsluta oss i ett mer själviskt klimat, och våga spela ut sina känslor mer än vad vi vanligtvis gör. Steget från att bli förbannad till att ta ut sin ilska handgripligen är dock ganska långt. Undersökningar visar att det ”bara” är cirka fyra procent som vågar gå ut ur bilen och konfrontera en annan förare.

Kanske har alla som är lite heta bakom ratten, en inneboende stress och/eller ilska som inte kommer ut på något annat sätt? Kanske borde vi börja meditera istället för att utagera? Samtidigt behöver framförallt vi nordbor bli bättre på att säga ifrån. Inte knyta näven lika hårt, utan låta lite mer känslor läcka ut, rent allmänt. Bli lite mer medelhav.

Kan man sätta sig i bilen utan en massa mentalt bagage, är det också till fördel. Nästa gång ska jag, innan vi åker iväg efter restaurangbesöket, ta ett allvarligt snack med barnen om att man inte kastar döda kycklingar bland folk. Jag ska även påminna mig själv om tre djupa andetag om pulsen går upp – precis som jag gjorde när jag tävlade för att hitta lugn och fokus. Jag kommer aldrig sluta att markera om någon gör något farligt i trafiken – men jag ska samtidigt ödmjukt påminna mig om korkade saker jag själv har gjort. Som till exempel när jag körde i snöstorm i centrala Göteborg, missade en förbudsskylt, körde punka och spräckte oljetråget mitt på spårvagnsspåret? Här tackade jag mitt snabba byta däck-tempo och min Citroëns justerbara luftfjädring att jag inte orsakade trafikkaos. Jag tackar även för att ingen hängde ut med överkroppen utanför rutan och argt skrek ”Hallååååååå!” För det hade ju liksom inte hjälpt någon. Inte alls.

Ramona Karlsson