“The laws of nature are constructed in such a way as to make the universe as interesting as possible.”
Den 28 februari 2020 så förlorade vi en av de briljantaste män som någonsin vandrat på vår jord, hans namn var Freeman Dyson och det var vid den ringa åldern av 96 år som han slöt ögonen för sista gången.
För mig är det inte Einsteins yviga hår eller Bohrs anlete som dyker upp i mina tankar när jag tänker på den arketypiske vetenskapsmannen, nej det är Dysons spjuveraktiga leende. Det var något fängslande med Dysons kombination av råa intellektuella hästkrafter, med en outsläcklig nyfikenhet, barnslig optimism samt ett obotligt konträrt sinnelag. En kombination som ledde honom till att utforska praktiskt taget varje intressant frågeställning både inom och utanför naturvetenskapens territorium; och han var helt orädd för vad andra akademiker tyckte om det.
“I have the sense that when consensus is forming like ice hardening on a lake, Dyson will do his best to chip at the ice.”
— Steven Weinberg, Nobelpristagare i fysik
Och det är mångsidigheten som gör honom fascinerande. Hans flinka sinne kunde ledigt växla mellan de mest komplexa frågorna inom matematisk fysik till att designa kärnreaktorer, eller från grunnande över hur man detekterar utomjordiska civilisationer, till att fundera på parapsykologins rimlighet, eller tala om religionens relation till naturvetenskap, kritisera klimatmodellernas pålitlighet och skissa på livets uppkomst – för att bara nämna några få av de frågor han utforskat. Hans främsta bedrift inom fysiken var att visa på ekvivalensen mellan Richard Feynmans och Schwinger–Tomonagas olika formuleringar av kvantelektrodynamik och det var under det arbetets gång som han lyckades demonstrera den lika unike Feynmans briljans för alla andra fysiker som innan dess inte begripit ett ord av vad Feynman sade.
Trots Dysons matematiska skicklighet verkar ändå mer praktiska frågor ha haft en oemotståndlig dragningskraft på honom och det är för sina tankar kring megaingenjörskonst som han blivit mest känd bland allmänheten, främst kanske för de inom science fiction så populära Dysonsfärerna.
Eftersom jag själv är skolad som reaktorfysiker så kan jag dock inte låta bli att charmas lite extra av Dysons äventyr i kärnenergins förlovade värld.
“I have felt it myself. The glitter of nuclear weapons. It is irresistible if you come to them as a scientist. To feel it’s there in your hands, to release this energy that fuels the stars, to let it do your bidding. To perform these miracles, to lift a million tons of rock into the sky. It is something that gives people an illusion of illimitable power, and it is, in some ways, responsible for all our troubles — this, what you might call technical arrogance, that overcomes people when they see what they can do with their minds.”
— Freeman Dyson
Det var inte bara så att Dyson ledde gruppen som designade vad som blivit den i särklass populäraste typen av forsknings- och utbildningsreaktor (Trigareaktorn), han ansåg även att kärnenergi var nödvändig för att hjälpa människan kolonisera solsystemet. Sättet som Dyson ville ta sig ut i rymden på var dock – i sann Dysonanda – tämligen oortodoxt. Han ville rida på atombombsexplosioner. Projektet, som fick namnet Orion, leddes av den legendariska kärnvapendesignern Ted Taylor och tillsammans ville Dyson och Taylor visa att bomberna som orsakade så stor förödelse i Japan, och som sedan dess hotar all civilisation på jorden, även kunde användas för att få livet att blomstra i hela solsystemet.
Vid en första anblick så verkar tanken självmordsbenägen, vad för konstruktion skulle kunna stå pall för en atombombsexplosion? Och även om strukturen överlever skulle inte accelerationen dräpa allt den bär inom sig? Svaret visade sig vara att om man bygger ett tillräckligt massivt rymdskepp som är monterat på en lika massiv stötdämpare som har en ännu massivare stålsköld på andra änden så är det fullt möjligt. När farkosten ännu är i atmosfären så kommer kärnexplosionerna skapa tryckvågor i atmosfären som drämmer in i plattan och driver den uppåt och väl ute i rymdens vakuum så sprejar man istället olja på plattan vilken sedan förångas av värmestrålningen från bomberna och därmed skapar impulsen som fortsätter driva farkosten framåt. Under hela tiden dämpas och jämnas smällarna ut av stötdämparen och det hela blir till en behaglig resa för passagerarna. Putt, putt, putt ut i rymden på tusentals små nukleära kinapuffar i all den lyx som man kan få plats med inuti ett kryssningsfartyg.
Medan andra raketforskare jagade varenda gram och byggde farkoster av hårtunt aluminium för att ta sig till månen så planerade Dyson och Taylor alltså att skicka en solid stålkonstruktion av Titanics storlek till Saturnus månar. Dysons drömmar var som ni kan se alltid stora och med det intellektet bakom drömmarna så var de även realistiska, det fanns inga brister i ingenjörshantverket. Dödsdomen för Orion kom istället från byråkratiskt håll, förbudet som kärnvapenmakterna förhandlade fram mot kärnvapenprovsprängningar i atmosfären innebar nämligen även ett förbud mot Orion och valet mellan rymdens utforskning och ett slut för kalla krigets eskalering var svårt för Dyson, det var med illa dold sorg som han skrev sin dödsruna över projektet:
“The story of Orion is significant, because this is the first time in modern history that a major expansion of human technology has been suppressed for political reasons. Many will feel that the precedent is a good one to have established. It is perhaps wise that radical advances in technology, which may be used both for good and for evil purposes, be delayed until the human species is better organized to cope with them. But those who have worked on Project Orion cannot share this view. They must continue to hope that they may see their work bear fruit in their own lifetimes. They cannot lose sight of the dream which fired their imaginations in 1958 and sustained them through the years of struggle afterward-the dream that the bombs which killed and maimed at Hiroshima and Nagasaki may one day open the skies to mankind.”
Orion är ett fascinerande projekt att dyka ner i och för den som vill läsa mer så har Freemans son George skrivit en mycket läsvärd bok, Project Orion: The True Story of the Atomic Spaceship. På tuben finns även en mysig dokumentär som blandar arkivfoton och filmer med intervjuer med Dyson, Taylor och Arthur C. Clarke, To Mars By A Bomb – The Secret History of Project Orion.
Dyson var en unik människa och man kan inte ens börja att fånga hans gärning i en liten artikel som den här. Han var den där sortens renässansman som den akademiska världen inte längre verkar förmå att producera och det är en fröjd att få en inblick i hans tankevärld via alla de populärvetenskapliga böcker han skrivit. I en tid då västerlandet verkar uppslukat av klimatångest och den ena masshysterin följer efter den andra så gör det gott för själen att drömma sig bort till varmblodiga fotosyntetiserande träd som växer på kometer och skapar sin egna mikroatmosfär, att läsa anekdoter från tiden spenderad med andra vetenskapliga giganter eller att få ta del av minnen från när Dyson och vänner samlades i en liten skola över en sommar och designade en kärnreaktor från grunden.
Prenumerera för 99 kr/mån!