Mikail Yüksel, ledare för det svenska Erdogan-vänliga partiet Nyans, har förklarat:

– Att kränka profeten borde definitivt räknas som hatbrott. Det borde även vara olagligt att bränna Koranen.

Nu är det inte så att Yüksel i sig har något mot att man eldar upp saker man inte tycker om. Han krävde att Lars Vilks konstverk Nimis i Kullabergs naturreservat skulle ”brännas ner av länsstyrelsen” eftersom han tyckte det var ett uttryck för islamofobi.

Man får alltså inte elda upp Koranen, men allt som bedöms vara mot islam är det bara att hälla bensin över och så tända på.

Här följer Yüksel sin förebild Erdogans exempel.

I augusti 2019 meddelade det turkiska utbildningsdepartementet att 301 878 böcker rensats ut från landets skolor och lärosäten – och eldats upp.

Det man satte fyr på var läroböcker som ansågs ha någon koppling till Fethullah Gülen – som lever i landsflykt i USA och vars rörelse ses som ett hot av Erdogan.

Den 18 april i år gjorde Turkiet ett uttalande om Rasmus Paludans Koranbränningar i svenska städer under påsken:

”De ondskefulla attackerna i Sverige mot vår heliga bok, Koranen har visat att inga lärdomar har dragits av historien, att det fortfarande finns tvekan när det gäller att förhindra islamofobiska och rasistiska provokationer … och att de tolereras med hänvisning till yttrandefrihet.”

Om vi nu ska följa det turkiska utrikesministeriets rekommendationer och lära av historien bör vi dra oss till minnes förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

I områden som islam erövrade blev Koranen inte bara rättesnöret, dess läror blev ursäkten för att bränna alla andra böcker som ansågs på något sätt strida mot den rätta läran.

Och som Turkiet av i dag visar lever den kulturen kvar.

Turkiet är heller inget undantag.

Den stora kulturella begivenheten i den muslimska bokvärlden är bokmässan i Saudiarabiens huvudstad Ryad. Den har fortsatt att vara det även efter att den saudiska polisen slog till 2014 och konfiskerade och brände 10 000 exemplar av 420 titlar.

Efter det blev utställarna försiktigare, men på mässan i oktober förra året vittnade en del av utställarna om att det hade blivit lite friare. Kronprinsen Mohammed bin Salman hade lovat lätta på censuren. Utställarna förundrades därför över att det bland böckerna på mässan fanns en (1) bok om universums uppkomst som inte nämnde Allah – och att den ännu inte var beslagtagen. Dessutom vågade en egyptisk förläggare för första gången visa upp verk av Leo Tolstoj, Fjodor Dostojekvskij och George Orwell.

En bok blev dock beslagtagen – den hade titeln: “God’s plan for the management of the universe.” Inget skäl hade givits för beslaget, men man får väl anta att myndigheterna inte tyckte planen stämde med deras egen.

Just slumpmässigheten gjorde att flera utställare berättade att de fortsatt ägnade sig åt självcensur – ingen idé att släpa med sig böcker som kanske skulle tas i beslag och brännas upp. Man kunde ju aldrig veta.

I shiamuslimska Iran förklaras det i grundlagen att yttrande- och tryckfrihet begränsas av ”islams fundamentala principer”. Om en bok anses stå i strid med dessa principer förbjuds den.

Givetvis finns Salman Rushdies ”Satansverserna” med på listan över förbjudna böcker, men där finns även böcker författade av harmlösa författare som Paolo Coelho och Dan Brown.

Där finns också författare som Gabriel García Márquez och Nikos Kazantzakis.

Jean-Jacques Rousseaus har ännu inte funnit nåd inför censuren fast det gått mer än 200 år sedan han skrev sina verk.

Merparten av den litteratur som är förbjuden är skriven av iranska författare – ofta från exilen. Den kan vara förbjuden för att den kritiserar regimen, eller för att den skildrar hur människor egentligen lever i landet; sex, supande, och droger – eller så ger böckerna uttryck för fel sorts tolkning av islam. Tillhör man Bahá’í-religionen och skriver kan man också lugnt räkna med att ens verk hamnar på listan över förbjudna böcker – och blir brända.

Det är inte bara den iranska regimen som gillar att misshagliga böcker – ibland sker det privata initiativ i frågan.

För två år sedan satte den iranske imamen Abbas Tabrizian eld på en lärobok i medicin – Harrison’s Manual of Internal Medicine. Imamen förklarade att sådana läroböcker inte behövdes – och rentav var skadliga. Alla svar fanns inom den ”islamiska och traditionella medicinen”.

Myndigheterna i Iran fördömde bokbränningen, kanske mest för att den mäktiga konservativa ayatollan Mahmoud Hashemi Shahroudi dött i galopperande cancer efter att ha lyssnat på Abbas Tabrizians råd.

Tabrizian kunde dock fortsätta verka fritt i Iran, och förra året väckte han åter internationell uppmärksamhet när han förklarade att covid-19 kunde botas om man smörjde in sitt anus med luktviololja.

Strax därefter förkunnade han att man absolut måste undvika covid-vaccin – en spruta så blev man homosexuell.

I Pakistan har man sedan 2020 förbjudit ett hundratal läroböcker, bland annat från Oxford University Press och Cambridge University Press – med hänvisning till att de innehåller hädiska tankar eller formuleringar. Det kommer att bli fler eftersom man granskar 10 000 läroböcker. En lärobok i matematik har förbjudits därför att ett räkneexempel illustrerades med griskultingar.

Pakistans ”Lag för skyddande av islams grunder” ger myndigheterna rätt att när som helst besöka ”tryckerier, förlag, och bokhandlar och konfiskera böcker innan eller efter det att de gått i tryck”.

Givetvis bränns de konfiskerade böckerna.

Två miljarder människor lever i dag i länder som tillhör den muslimska kulturkretsen.

Man kan gå igenom muslimskt land efter muslimskt land, och konstatera att där Koranen är lag riskerar alla andra böcker att hamna på bålet.

Som Amr ibn al-As sa:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

Men hur ser det ut i Sverige på skolor och bibliotek? Förstår lärare, politiker och bibliotekarier faran?

Vi berättar om det i ett antal nyhetsartiklar i nästa vecka. Vad säger till exempel Jan Jönsson, det liberala skolborgarrådet i Stockholm?

Boris är chefredaktör för Morgonposten.