Gränslös frigörelse – gränslös olycka

I The Restoration of Christian Culture från 1983 drar den katolske universitetsprofessorn John Senior (1923–1999) kopplingen mellan civilisation och gränser. Han skriver ”Genom den civiliserade historien, kristen såväl som hednisk, har murar varit en symbol för ett anständigt, säkert och mänskligt liv. När Homeros vill typisera cykloperna, som är kannibaler, säger han med strikt poetisk ekonomi enbart att ’de levde utan murar’”. Senior beskriver med förfäran hur den moderna världen går mot ”nakenhet […] trädgårdar utan staket, hus utan inre väggar”. Tidsandan är att riva murar, inte resa dem. För Senior ett tecken på civilisationens absoluta förfall.

Mycket litet verkar ha ändrat sig sedan 1983, dessa tecken till en ny gränslöshet är alltför bekanta. Analysen kan tillämpas på både arkitektur, politik och mode. Kläder, såväl som murar och staket, existera för att hålla ute omvärlden och för att bevara en inre integritet. Utan synliga gränser ser vi inte längre var vi börjar och den andre slutar.

Dagens mode präglas av en slags oreflekterad gränslöshet. Det är snudd på omöjligt att hitta kläder av den sort som för bara 50 år sen helt inte skulle betraktas som mer än ”passande”. Kändisar och modevisningar tävlar med varandra i att visa så mycket hud som möjligt på nya, kittlande och överraskande sätt. Men det är inte bara modeeliten som verkar sakna en känsla för kroppslig och personlig integritet, utan även gemene man. Var och varannan kvinna (för det är framförallt de som drabbats) klär sig i plagg som på sin höjd täcker en bråkdel av kroppen. För vissa rör det sig säkerligen om exhibitionism, eller om en förfelad, feministisk vilja till självbestämmande, men det kan inte förklara fenomenet i sin helhet. Snarare verkar ett gränslöst förhållande till kroppen, där barriären mellan det intima, eller privata, och det offentliga suddats ut, helt ha tagit över. I välbesökta kyrkor runt om i Europa har man tvingats sätta upp pedagogiska skyltar med bilder föreställande acceptabla och icke-acceptabla plagg att bära i helgedomen. Ingen verkar längre se varför något som passar hemma i soffan, eller på stranden, kanske inte gör sig i katedralen.

Även våra intima liv rör sig allt närmare ett cyklopiskt tillstånd. Dock finns tecken till en gryende kritik mot bristen på kroppslig integritet. Vogue publicerade nyligen en artikel med titeln ”Is the Next Phase of Sex Positivity Choosing To not Have Sex?”, en kritik mot feministrörelsens närmast tvångsmässiga fokus på att få kvinnor att ha så mycket sex så möjligt, med så många partners som möjligt. Att välja att inte ha sexuella relationer med tillfälliga partners ses som misstänkt, och i värsta fall som ett slags förräderi mot den feministiska saken. I en omtalad essä i Washington Post skriver Christine Emba, kolumnist för tidningen, att vi behöver en helt ny sexualmoral. Hon argumenterar att ”samtycke” helt enkelt inte är nog. ”Samtycke”, alltså att äga tillåtelse, är en skamligt låg tröskel för vad som ska betraktas som markören för en etisk sexualmoral. Vad gör du om du har gett samtycke, men det ändå känns fruktansvärt? Som vanligt offras kvinnor på feminismens altare.

Murar och gränser finns till inte enbart för att hålla någon eller något utanför, men för att försvara något av värde innanför. Ingen skulle sätta upp ett staket kring en anonym bit asfalt i vägbanan. För att sätta upp ett beskydd, måste det finnas något att beskydda. En integritet, en helhet, att bevara. Men om det inte finns någon personlig integritet, en kropp som animeras av en själ, så finns det heller inget att bevara eller beskydda. Om kroppen bara är en maskin och våra känslor, tankar och upplevelser bara är symptom på dess mekaniska verkningar, ett resultat av slumpen och evolutionen, så spelar det ingen roll. Det enda moraliska krav vi kan ställa på oss själva och varandra blir att minska mängden obehag. Kroppen är ett bruksobjekt, som ska lyda våra teorier. När kroppen, eller psyket, inte gör det, söker vi efter enkla lösningar för att reglera dem. Men reglerna blir bara tomma gester utan innehåll.

Att sätta upp en gräns är att markera ett avstånd, en skillnad mellan två parter. I vår gränslösa tid läser vi det som avståndstagande. Det känns otrevligt och kanske dömande att inte vilja ha en total gemenskap med alla, överallt, hela tiden. Men det är en falsk och förflackad gemenskap man söker, utan grund i verkligheten. Att sätta upp en gräns är att igenkänna och värdera det som finns innanför. Att med våld riva ner den gränsen är att förneka innehållets värde. Så bygg ditt staket, klä dig anständigt, och möt andra med ett respektfullt avstånd.