Många boxare har sett sig kallade att återuppstå från de pensionerades skara men de flesta återkomster lämnar inga betydande avtryck i historien. Vi ska återbesöka några av dem, både lyckade och mindre lyckade.

Bosse Högberg

Bosse Högberg var, som det brukar heta, en rubrikernas man. Han föddes i Mollösund på Orust 1938 och flyttade till Majorna i Göteborg som femåring. Han fick sin boxningsfostran i Hisingens BK.

Han gick sin första proffsmatch som 23-åring i april 1962 – en månad efter han avrundat sin amatörkärriär med att slå ut Willy Holmberg i första ronden och erövra sitt tredje SM-guld.

Efter en poängseger i debuten mot holländaren Chris Kok rullade det på bra för Högberg. När han vunnit 26 av sina 27 första matcher fick han chansen mot Europamästaren i lätt mellanvikt, italienaren Bruno Visintin. Matchen i KB-Hallen i Köpenhamn på nyårsdagen 1966 blev karriärens höjdpunkt. Domaren stoppade matchen i sjunde ronden och Bosse Högberg var Europamästare.

Bara en dryg månad senare skulle han försvara sin nyvunna titel mot fransmannen Yoland Levèque i Kungliga tennishallen i Stockholm. Ett slag från Levèque bröt käken på svensken redan i första ronden. Han stod dock upp i 15 ronder och förlorade sin mästartitel på poäng.

Efter fyra månaders vila fortsatte det händelserika året 1966 med fyra segrar för Högberg, och i november fick han chansen på nytt att boxas om EM-titeln. Den tidigare världsmästaren Sandro Mazzinghi från Italien hade erövrat titeln från fransmannen Levèque. Italienaren visade sig vara för svår för svensken och domaren bröt matchen i den 14:e ronden.

Bosse Högberg var svag för kvinnor och kvinnorna var svaga för honom. På våren 1966 blev den redan omskrivne Högberg ännu mer omskriven när det visade sig att han och sångerskan Anita Lindblom blivit ett par. Han lämnade sin flickvän Liz Öberg och gifte sig lite senare i Köpenhamn med sin schlagerdrottning.

Boxningskarriären löpte på ett tag till, men den kantades av skandalrubriker om rattfylla, försäkringsbedrägeri, vilda festnätter och ett kändispar som tog till landsflykt. Högberg sattes i personlig konkurs och kröp hösten 1967 in i fängelse. Han gick en match till när han kommit ut, en poängförlust mot Harold Richardson i Frölundaborg i april 1968, men sedan tog karriären stopp – i några år.

Han skilde sig från Lindblom 1970, så klart under uppmärksammade former med diverse beskyllningar från båda håll, och 1972 blev han tillsammans med Liz Öberg igen.

Bosse Högbergs ekonomiska situation väckte så småningom tankarna på en comeback. Han återupptog träningen och i augusti 1973 var det dags för en match mot spanjoren José Durán i Palma på Mallorca. Den duktige Duran skulle senare i karriären bli världsmästare, och han poängbesegrade Högberg över åtta ronder.

Mallorcaäventyret var dock inte över. I september gick Högberg sin sista match som proffsboxare mot José Luis Pacheco, också han från Spanien. Nu gick det ännu sämre och matchen stoppades i tredje ronden.

Bosse Högberg gifte sig så småningom med Liz Öberg. De bodde i Mölndal fram till 2005 då han drabbades av cancer och dog, 66 år gammal.

Tyson Fury

Den man som man i dag kan kalla för “jätten” Tyson Fury föddes tre månader för tidigt, 12 augusti 1988. Då vägde han endast 450 gram, och läkarna gav honom små chanser att överleva.

I dag är han 206 cm lång, och obesegrad världsmästare i tungviktsboxning. Matchvikten brukar ligga på runt 120 kg, men en period vägde han mycket mer än så. Det ska vi återkomma till.

Han föddes i Manchester, men av föräldrar tillhörande det irländska resandefolket, som mer än gärna tar till knytnävarna både för att tävla och lösa konflikter. Hans far John var dessutom själv gammal proffsboxare, om än på en ganska blygsam nivå. Inte konstigt då att en ung Tyson ville bli världsmästare i tungviktsboxning. Hans far hade förutspått det redan när sonen föddes, och gav honom därför namnet Tyson.

Tyson Fury är kaxig även i dag, men ändå inte lika mycket som i början av karriären. Framgångarna och skrytet följdes åt. Ett undantag var efter den första segern mot engelsmannen John McDermott. I ärlighetens namn skulle inte Fury tilldelats segern i den matchen, och man såg det på honom efteråt att han själv visste det.

Första delen av hans karriär rullade därefter på som tåget fram till 2015 när han detroniserade världsmästaren Wladimir Klitjko, på ukrainarens “hemmaplan” i tyska Düsseldorf. En taktiskt lysande genomförd match från Furys sida.

Där stod han så i ringen efter matchen. 27 år, obesegrad på 25 proffsmatcher och med en hel hög världsmästarbälten kring midjan. Någonting gick fel där, eller strax därefter, för Tyson Fury skulle inte boxas igen på över två och ett halvt år.

Han har i efterhand förklarat att han drabbades av en djup depression och att han var sekunder från att ta livet av sig med sin snabba sportbil.

Det som en betraktare på avstånd såg var att han krånglade med förhandlingarna om nya matcher, och att boxningsorganisationerna tog ifrån honom titlarna en efter en. Till slut blev han även av med bältet från The Ring.

Under sin depression drack Fury stora mängder öl och tog även kokain. Han gick upp i vikt, och som mest vägde han över 180 kg. Något som fick hans konkurrent Anthony Joshua att twittra “get fit you fat f**k” i november 2017.

Om Joshuas tweet bidrog till att Fury till slut reste sig upp är oklart, men det var vid den tiden som Tyson Fury äntligen fick ändan ur vagnen. I en intervju med Joe Rogan har Fury berättat att något hände vid tiden för halloween 2017 och att det var tack vare Gud han fick styrkan att komma tillbaka.

Ett drygt halvår senare stod han i ringen igen, 125 kg lätt. Med sin unge nye tränare Ben Davison i ringhörnan städade han enkelt undan albanen Sefer Seferi, som gav upp efter fyra ronder.

Efter ytterligare en så kallad uppvärmningsmatch väntade WBC-världsmästaren Deontay Wilder i Los Angeles i december 2018. Det skulle bli den första av tre matcher mot Wilder och den slutade oavgjort. Visserligen blev Fury nedslagen två gånger men många tyckte ändå att han borde blivit tilldelad segern.

I returmatchen i Las Vegas i februari 2020 besegrade han Wilder på knockout i den sjunde ronden och blev åter världsmästare. Han fick även tillbaka The Ring-bältet. I oktober 2021 besegrade han Wilder igen, på knock i den elfte ronden.

23 april ska han försvara sina titlar mot landsmannen Dillian Whyte inför drygt 90 000 åskådare på Wembley.

Evander Holyfield

Det är knappast någon som förnekar Evander Holyfields storhet som boxare. Han gjorde sin proffsdebut 1984 och blev den odiskutable världsmästaren i cruiservikt när han i sin 18:e match besegrade Carlos De León 1988. Efter det klev han upp i tungviktsklassen.

Han fortsatte rada upp segrar som tungviktare och i oktober 1990 fick han chansen mot den odiskutable världsmästaren James “Buster” Douglas, som i februari det året blivit den förste att besegra Mike Tyson. Holyfield dansade runt och dominerade matchen innan han knockade den något överviktige Douglas i den tredje ronden. Han blev därmed den förste, och hittills ende, som varit ensam världsmästare i både cruiservikt och tungvikt.

Under hela 90-talet var han inblandad i matcher om VM-titlar i tungvikt, och han både vann och förlorade mot de allra bästa. Han vann mot till exempel George Foreman, Riddick Bowe, Mike Tyson två gånger och Michael Moorer. Han förlorade mot Michael Moorer och Lennox Lewis, och två gånger mot Riddick Bowe. Han boxades också oavgjort en gång mot Lennox Lewis.

När Holyfield vann WBA-titeln mot John Ruiz i augusti 2000 var det fjärde gången han blev världsmästare i tungvikt, vilket är ett rekord i sig. Han förlorade sedan returmatchen mot Ruiz i mars 2001.

Sedan fortsatte han att boxas hela 00-talet utan att vinna någon mer VM-titel. I maj 2011 besegrade en 48-årig Holyfield dansken Brian Nielsen. Där trodde de flesta att de sett det sista av Evander Holyfield.

Han borde ha nöjt sig där, efter matchen mot Nielsen i Köpenhamn. Så blev det dock inte.

2021, på dagen 20 år efter terrorattentaten 11 september 2001, stod Evander Holyfield åter i ringen. 58-åringen kunde inte hålla sig ifrån boxningen och vägrade tro på sin egen dödlighet. Han skulle gå en åttaronders boxningsmatch i Miami mot den 14 år yngre MMA-fajtern Vitor Belfort.

Belfort visade ingen respekt för Holyfield, trots att den senare närmade sig pensionsåldern. Domaren stoppade matchen när det var 10 sekunder kvar av första ronden. Då försvarade sig Holyfield desperat i en närmast hopkrupen ställning med ansiktet gömt i handskarna. Innan det hade Holyfield hunnit slå ett slag i luften så vilt att han tappade balansen och nästan föll ur ringen. Han hade dessutom golvats en gång av en vänster uppercut från Belfort.

Efter matchen fick arrangörerna hård kritik för att de tillåtit Holyfield att boxas. Han hade inte mycket kvar att komma med och så länge matchen pågick lyckades han bara träffa sin motståndare med ett slag. Teddy Atlas tyckte det var ledsamt att se Holyfield i ringen igen.

Vinny Pazienza

Länge förknippades gruppen italiensk-amerikaner med boxning, och de som var mest framträdande hade ofta mer hjärta än teknik. Namn som Rocky Marciano, Rocky Graziano, Jake LaMotta, Carmen Basilio och Joey Maxim är exempel på boxare som krigade i ringen. Bland de legendariska italienarna fanns så klart också briljanta tekniker, som den defensive trollkarlen Willie Pep. Men det är inte en slump att Rocky Balboa är just italienare.

Vinny Pazienza är ett sentida exempel på en italiensk krigare. Han föddes 1962 i Cranston, Rhode Island, och gjorde sin proffsdebut 1983. Från 1987 och framåt gick han flera VM-matcher. I juni det året besegrade han Greg Haugen på poäng efter 15 ronder och blev IBF-världsmästare i lättvikt. Han förlorade sedan returmatchen i februari 1988.

Åren därefter gick han ett par VM-matcher i lätt weltervikt men förlorade båda gångerna.

I oktober 1991 hade han hoppat upp ytterligare två viktklasser till lätt mellanvikt, och fick chansen att boxas mot fransmannen Gilbert Delé om dennes WBA-titel. Precis som när Pazienza vann mot Haugen fick han boxas på hemmaplan i Rhode Island, och han vann när domaren stoppade matchen i tolfte och sista ronden.

Liksom efter segern mot Haugen blev glädjen kortvarig för Pazienza, men denna gången handlade det inte om en förlust i boxningsringen.

En dryg månad efter segern mot Delé var Pazienza inblandad i en bilolycka i Warwick, Rhode Island, när bilen han satt i frontalkrockade med en annan bil. Pazienza fördes till sjukhus med bruten nacke och man konstaterade att han hade frakturer på två halskotor och ytterligare en halskota hade tryckts ur led.

Läkarna sa till honom att hans boxningskarriär var över, men han trotsade dem och började träna igen tre månader efter olyckan. I december 1992, 13 månader efter olyckan, gick han en match igen och han besegrade dominikanen Luis Santana på poäng efter 10 ronder.

Han gick upp ytterligare två viktklasser till supermellanvikt. Till de 36 matcher han gick före olyckan lade han 24 matcher efter sin återkomst.

Han vann ingen mer av de stora VM-titlarna men han fick chansen två gånger. Bland annat mot Roy Jones Jr i juni 1995, om dennes IBF-titel. I den sjätte ronden blev Pazienza nedslagen och kom upp två gånger. När Jones Jr började bombardera honom med slag igen ville domaren bryta matchen, men han hann inte emellan förrän Jones Jr med en vänsterkrok fick Pazienza att flyga in i repen och sedan falla till golvet. Domaren kastade sig ned och viftade av matchen. Den blödande och igensvullne italienaren protesterade med orden “I’m alright! I’m alright!”, men det var för sent.

Vinny Pazienza vann 19 av de 24 matcher han gick efter bilolyckan, och han avslutade sin karriär i mars 2004 med en poängseger mot Tocker Pudwill.

George Foreman

Av alla återkomster till boxningsringen sticker George Foremans ut lite extra. Han var en av de största på 70-talet och blev världsmästare när han besegrade Joe Frazier på Jamaica 1973.  Han förlorade sedan sina titlar mot Muhammad Ali i Zaires djungler 1974.

1977 bestämde han sig plötsligt för att sluta, 28 år gammal. Han hade förlorat på poäng mot Jimmy Young i mars det året i en match som tidningen The Ring utsåg till årets match. Foreman har sedan berättat hur han började må dåligt i omklädningsrummet efteråt och att Gud började tala till honom. Gud ville att Foreman skulle ge sitt liv till honom och överge allt världsligt. Där och då kom Foreman till någon form av insikt, och han beskriver det som att han dog där i omklädningsrummet och föddes på nytt.

Efter händelsen i omklädningsrummet begav han sig hem och slutade tänka på boxning. Han knöt inte näven på 10 år, som han själv uttrycker det. I stället började han predika och hjälpa ungdomar.

Efter tio år började hans intjänade förmögenhet att sina och han bestämde sig för att det bästa sättet att finansiera den verksamhet han bedrev var att bli tungviktsvärldsmästare igen.

Pastorn George Foreman gjorde comeback i ringen mot Steve Zouski i mars 1987, 38 år gammal. Motståndaren gav honom en del problem, men i fjärde ronden tyckte domaren att Zouski fått tillräckligt med stryk och stoppade matchen.

Något som är anmärkningsvärt tydligt med comebacken är att personen George Foreman var en ny George Foreman. Förut hade han aldrig publiken på sin sida. Han var grinig och elak, som han själv säger. Den nye Foreman utstrålade ett lugn och en total avsaknad av självhävdelsebehov. I takt med att han syntes mer och mer i media blev han mer och mer älskad av publiken.

Det skulle ta fyra år och 24 matcher innan han fick chansen till en VM-match, och då mot Evander Holyfield i april 1991. Den 42-årige Foreman lyckades vinna några ronder men Holyfields poängseger var ändå odiskutabel. Den sjunde ronden utsågs till årets rond.

Det skulle gå tre och ett halvt år till och fyra matcher innan Foreman fick en ny chans. I november 1994 mötte han WBA- och IBF-världsmästaren Michael Moorer i Las Vegas.

Iklädd samma byxor han burit 20 år tidigare när han förlorade sina världsmästartitlar till Muhammad Ali, och med Alis gamle tränare Angelo Dundee i sin ringhörna, hade Foreman bestämt sig för att driva ut djungelspöket från Afrika en gång för alla.

Moorer ledde matchen på poäng när Foremans raka höger började ta ut sin rätt i den tionde ronden. Foreman jabbade och följde upp med högern gång på gång och Moorer hade inte längre orken att hålla det avstånd han behövde. Till slut behövde Foreman bara sära på Moorers gard en sista gång med jabben och trycka dit sin hårda höger för att Moorer skulle sjunka ihop som en sufflé.

Domaren räknade ut Moorer och den 45-årige George Foreman hade blivit den äldsta tungviktsvärldsmästaren genom tiderna. Och en av de populäraste.

Peter är reporter på Morgonposten.