Det var en ren formalitet när befälet för exekutionsplutonen stegade fram till Vidkun Quislings livlösa kropp där den hängde uppbunden mot väggen, och sköt ett sista skott genom tinningen. Tio militärpoliser hade redan avfyrat sina mausergevär på åtta meters håll och åtta kulor hade gått genom hjärtat på landsförrädaren.

Klockan var tjugo i tre på natten den 24 oktober 1945 och arkebuseringen hade skett på Akershus fästning – samma plats som det nästan fyra år tidigare hade firats att Quisling utnämnts till ministerpresident över Norge.

Jeg dømmes urettferdig og dør uskyldig, var de sista ord som kommit över hans läppar.

Långfredagen och Judas till ära, bjuder Morgonposten på en resa i förräderiets historia. Håll till godo med fem små berättelser om människor som anklagats för förräderi.

Vidkun Quisling

Prästsonen Vidkun Quisling föddes i Fyresdal i Telemark den 18 juli 1887. Han visade snart stor talang för studier, och efter avlagd examen sökte han sig till den norska krigsskolans fältartilleriutbildning. Efter avklarad utbildning och en tids tjänstgöring som löjtnant kom han in på militärhögskolan, som han sedan lämnade med de högsta betyg som utdelats i skolans historia.

Efter några års arbete på generalstaben stationerades Quisling utomlands som militärattaché, först i nuvarande Sankt Petersburg och sedan i Helsingfors.

1921–1922 drabbades Sovjetunionen av en stor hungerkatastrof, och som nära medarbetare till Fridtjof Nansen ledde Quisling arbetet med att hjälpa svältande i Ukraina. Den så kallade Nansenhjälpen ska ha räddat livet på en miljon nödlidande, och 200 000 människor räddades undan döden som en direkt följd av Quislings arbete. För sina insatser tilldelades han den Brittiska imperieorden. En utmärkelse som britterna drog tillbaka 1944.

När Quisling kom hem började han engagera sig politiskt. I början var han relativt välvilligt inställd till kommunismen, men allt eftersom drogs han mer och mer till nationalsocialismen.

Mellan 1931 och 1933 var han försvarsminister i två bondepartiregeringar.

Efter tiden som minister var han med och grundade partiet Nasjonal Samling 1933. Ett parti som med tiden utvecklades från nationalistiskt till nationalsocialistiskt. Partiet misslyckades med att komma in i stortinget 1933 och 1936.

Adolf Hitler stödde Nasjonal Samling, och Quisling fick några gånger audiens hos den tyske führern. De ska bland annat ha talat om Norges roll i ett framtida storgermanskt rike.

När tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940 försökte Quisling genomföra en statskupp och ta makten i landet. Det var troligtvis inget tyskarna hade räknat med och de avsatte hans nya regering efter bara några dagar. Fälttåget var av högsta prioritet och man önskade inga politiska oroligheter. Helst hade man nog velat att landet också fortsättningsvis skulle styras av något av de etablerade partierna. I stället utsåg man tysken Josef Terboven till rikskommisarie att leda Norge.

Quisling bidade sin tid och arbetade med att stärka partiet Nasjonal Samling och dess paramilitära gren Hirden. Han anammade också en mer antisemitisk retorik. Samtidigt förde han en maktkamp mot Terboven, och med stöd från Hitler fick han till slut Terboven att utse honom till ministerpresident över Norge den 1 februari 1942. Samtidigt förbjöds alla partier förutom Nasjonal Samling. Quisling utsåg sin regering men Terboven kom att ha vetorätt mot alla beslut.

Som ministerpresident flyttade han i på det kungliga slottet, som fick byta namn till Oslo slott. Han satte sedan i gång med att försöka omdana det norska samhället. Alla pojkar mellan tio och 18 skulle göra ungdomstjänst i Nasjonal Samlings ungdomsfylking – en motsvarighet till Hitlerjugend. Alla lärare skulle gå med i ett nytt fackförbund som kontrollerades av Nasjonal Samling och alla bokförlag var tvungna att ingå i en partistyrd förläggarförening. Han avsatte också präster som inte ville rätta in sig i ledet.

Motståndet mot tyskarna och Quisling växte. Han fängslade politiska motståndare och avrättade strejkledare. När chefen för Hirden Karl Marthinsen mördades i februari 1945 beordrade Quisling en jakt på de skyldiga, vilket ledde till att 19 personer infångades och avrättades.

Efter att tyskarna i Norge kapitulerat den 8 maj 1945 greps Quisling. Josef Terboven sprängde sig själv i luften med 50 kg dynamit i en bunker i Skaugum.

Rättegången mot Vidkun Quisling började i Eidsivating lagmansrätt den 22 augusti och dom föll den 10 september. Han dömdes till döden för bland annat landsförräderi och mord. Norges högsta domstol fastställde domen den 13 oktober 1945.

Efialtes av Trakis

490 före Kristus slog grekerna tillbaka den persiska invasionen i slaget vid Marathon. Tio år senare var det existenstentiella hotet tillbaka när den nye kungen Xerxes I åter försökte invadera det grekiska fastlandet.

Sinsemellan oense lyckades de grekiska stadsstaterna bara samla ihop mellan 6 000 och 7 000 man för att möta den norrifrån framryckande persiska hären och man valde att försöka stoppa den vid Thermopyle – vid den smala strandremsan mellan havet och de höga bergsväggarna. Från Sparta skickades endast 300 krigare.

Ledda av kung Leonidas av Sparta skulle grekerna försvara sig mot vad man tror var minst 80 000 perser, däribland den 10 000 man starka elitstyrka som kallades “de odödliga”.

I två dagar stod grekerna emot. De hade byggt murar som gjorde det redan trånga slagfältet ännu trängre, och med sina kraftigare rustningar kunde de avvärja de lättare utrustade persernas framstormningar.

På den tredje dagen trädde Efialtes av Trakis, son till Eurydemus, in i handlingen. Hans ursprung är något oklart men troligtvis var han en fåraherde från trakten. Hans motiv sägs ha varit att hjälpa Xerxes mot en riklig belöning, men å andra sidan ska man ha i åtanke att inte alla greker var fientligt inställda till den persiske kungen.

Han sökte upp perserna och berättade för dem om en annan väg förbi bergen – en stig som historikern Herodotos kallar för Anopaia. Många har efteråt försökt lista ut vilken stig detta var, men fåraherden Efialtes kunde i alla fall visa vägen.

Leonidas hade placerat ut fokiska krigare för att vakta vägen runt bergen, men när “de odödliga” anträdde Anopaia-stigen trodde fokerna att det var de som var måltavlan. De retirerade upp bland bergen för att försvara sig och släppte på så sätt förbi perserna.

När Leonidas upptäckte att perserna var på väg runt dem insåg han att slaget var förlorat. Han beordrade större delen av sin här att retirera och lämna Thermopyle. Själv skulle han och de 300 spartanerna tillsammans med drygt 1 000 andra krigare uppehålla fienden.

De återstående grekerna kämpade till siste man. När striden var över beordrade Xerxes att Leonidas huvud skulle spetsas på en påle och lämnas kvar på slagfältet.

Segern vid Thermopyle tillät den persiska armén att rycka söderut genom Boiotien och Attika, där man bland annat plundrade och förstörde Aten.

Grekerna lyckades sedan vända krigslyckan, först i sjöslaget vid Salamis år 480 före Kristus och sedan i slaget vid Plataiai året efter. De segrarna, tillsammans med segern i slaget vid Mykale i nuvarande Turkiet, fick perserna på reträtt och inledde Greklands klassiska storhetstid.

Efialtes av Trakis fick aldrig någon belöning för sitt svek och flydde till Thessalien, där han senare dödades av någon anledning som inte hade med Thermopyle att göra.

Zlatan Ibrahimovic

Nånstans i mig är det fortfarande mitt lag. Även om jag representerar PSG, Juventus eller de här andra klubbarna så är det fortfarande ändå mitt lag. Det finns inget annat för mig.

Orden är Zlatan Ibrahimovics. Året var 2015 och han skulle komma på besök med sitt PSG och möta Malmö FF i Champions League. Han fortsatte:

Jag tror vi hade kunnat fylla hela Malmö i en arena om det hade funnits plats. Men det finns ju inte det.

I stället betalade stjärnan för en storbildsskärm på Stortorget så att alla skulle kunna se honom spela mot sin gamla klubb.

Vi skulle haft ett Colosseum och vi skulle fyllt hela.

Den 9 september 2019 släpptes nyheten att en staty av Zlatan Ibrahimovic skulle resas på Stadiontorget i Malmö senare samma år. Ibrahimovic uttalade sig i ett pressmeddelande:

Jag är väldigt glad över att min staty kommer att stå i Malmö. Det var min önskan från allra första början. Det var här allt startade och det är här jag har mitt hjärta.

Den 8 oktober var han på plats i Malmö för att inviga statyn, men dagen innan hade han skrivit på Twitter att han gav alla skolbarn i Malmö ledigt så att de skulle kunna vara med när hans staty avtäcktes. Skolkommunalrådet Sara Wettergren (L) fick frågan av Sydsvenskan vad hon tyckte om uppmaningen:

Det är ju en stor händelse att Zlatan själv kommer. Det finns ju värre saker att få olovlig frånvaro för. Det är ju inte det värsta som kan hända när det är just Zlatan som kommer till stan.

Efter att statyn avtäckts log huvudpersonen mot alla de tusentals som kommit för att titta på, och sa:

Vissa spelare får troféer, andra får statyer och somliga får både troféer och statyer.

Konstnären Peter Linde var också där, och han berättade att Ibrahimovic i hemlighet besökt hans studio och stått modell för statyn. Då hade han sagt “Gör statyn så stor du kan”.

När malmöiterna givit Ibrahimovic sina kärleksfulla hyllningar gick de hem till sig, men de kunde nog inte gissa vad som skulle hända en dryg månad senare.

Den 27 november avslöjades det att Zlatan Ibrahimovic blivit storägare i Hammarby fotboll.

Jag ska hjälpa Hammarby att bli bäst i Skandinavien, var hans budskap.

Kaveh Hosseinpour, vice ordförande i MFF Support, intervjuades av Fotbollskanalen:

Det här kommer inte att mottas glatt. Det är en utveckling av honom som känns obehaglig och tråkig och felaktig. Han har nog tappat greppet om vad han betyder för Malmö.

Den statyn kommer ju inte ha någon betydelse nu längre med tanke var den står och vad han nu gör. Han vill aktivt få en annan förening att bli bättre än klubben som gjorde honom till det han är. Han motarbetar Malmö som stad.

Nyheten blev början till slutet för den nyligen resta statyn. Redan samma kväll vandaliserades den med sprayfärg, och efter att den dekorerats med en toalettsits, blivit näsopererad och eldad på, var det någon som den 5 januari 2020 lyckades såga av den vid fotknölarna.

Marcus Junius Brutus

I februari år 44 före Kristus utsågs Julius Caesar till diktator på livstid över Rom.

Han hade besegrat allt motstånd på slagfältet, inte bara de tappra gallerna i gallerkrigen utan också sina politiska motståndare i det romerska inbördeskriget.

Han hade haft närmast oinskränkt makt i några år och hade redan infört en rad radikala reformer. Han hade infört sin nya kalender, han införde restriktioner på köp av lyxvaror, han instiftade belöningar till familjer som fick många barn, han förbjöd stora delar av skråväsendet, han byggde kanaler och han beslutade att Kartago skulle återuppbyggas, och mycket annat.

Dessutom utökade han antalet platser i senaten och fyllde dem med personer som var lojala mot honom.

Han planerade många fler reformer som inte hade kunnat bli av tidigare på grund av trögheten i det politiska system som varit.

Även om Caesar åtnjöt stort folkligt stöd hade han många politiska motståndare som inte tyckte om utvecklingen och ville rädda republiken, som man befarade var på väg att dö.

Caesars karriär och liv tog slut den 15 mars år 44 före Kristus när ett stort antal senatorer, ledda av bland andra Marcus Junius Brutus, omringade Caesar i Pompejus curia och högg honom till döds.

Brutus var en vän till Julius Caesar, och någon som Roms store ledare hade tagit under sina vingar. Han hade stridit vid Caesars sida i inbördeskriget mot Gnaeus Pompejus Magnus och hade belönats med ett guvernörskap i cisalpinska Gallien. Efter det uppdraget blev han utsedd till praetor och hans politiska bana såg ljus ut.

Ändå tog han beslutet att mörda Caesar. Kanske var det för att gynna sin egen karriär – eller var det för att hans mor var älskarinna till Caesar, eller var det av idealistiska skäl för att han ville rädda den romerska republiken?

Efter mordet tog sig konspiratörerna till Jupitertemplet där Brutus försökte tala till massan, men den ville inte lyssna. Den ordning de hade hoppats skulle återställas ville inte infinna sig.

Brutus lämnade Rom och ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter ett par års krig led Brutus ett nederlag i det andra slaget vid Filippi år 42. Han flydde men när han insåg att han var på väg att bli upphunnen av sina fiender tog han sitt liv genom att falla på sitt eget svärd.

John och Lorena Bobbitt

Jag kunde inte vrida på ratten för jag … jag hade något i handen. Jag försökte svänga men så såg jag att jag hade den i handen.

Du höll fortfarande hans avskurna penis när du körde bilen?

Ja. Och så tittade jag på den, och jag skrek. Jag kastade ut den genom fönstret och så körde jag så fort jag kunde.

Marinkårssoldaten John Wayne Bobbitt träffade sin blivande hustru Lorena på marinkårsbal. 1989 svor de att älska varandra i nöd och lust, och 1993 skar hon av honom penisen.

Vad hände, och vem svek vem?

Det oblodiga efterspelet utspelade sig i dubbla rättegångar. Först var det John, alias Doktor Frankenpenis, som hamnade bakom skranket. Han friades från åtalet om sexuellt övergrepp inom äktenskapet.

Två månader senare var det Lorenas tur. Hon riskerade 20 år i fängelse men friades från misshandelsåtalet för att hon varit tillfälligt galen när hon lemlästat sin make.

Både då och senare har hon anklagat honom för våldtäkt, misshandel och otrohet. Han säger att hon bråkade jämt och försökte slå honom, och jagade honom med saxar.

Sagan om John Waynes penis fascinerade en hel värld 1993. Även om någon av de två var en galen psykopat eller en ondskefull sadist, eller bara en helt vanlig quisling, är det svårt att inte le åt alltihop. Det är ändå en ganska rolig historia.

När Lorena kastat snoppen genom fönstret åkte hon till sin vän Jenna för att gråta ut. När Jenna fick klart för sig vad som hänt ringde hon polisen och lyckades förklara ungefär var de kunde hitta den försvunna skatten. Och det lyckades polisen med! Man lade den i en behållare fylld med is och körde sedan till sjukhuset där John redan befann sig. Efter en nio timmar lång operation var allt på plats igen.

Peter är reporter på Morgonposten.