Solen går upp och tuppen väcker alla i byn. Bönderna gnuggar sömnen ur ögonen och ger sig sakta ut på fältet för att påbörja dagens arbete. Bonden vars åker ligger i utkanten av byn ser plötsligt ett stort dammoln virvlas upp långt borta vid horisonten. Han springer så snabbt han kan in till byn för att ringa i kyrkklockan och varna de andra men det är förgäves. Hästarnas hovar dundrar likt en åskstorm och världen fylls av skrik. Horden från stäppen har anlänt för att plundra, våldta och bränna ned allting i deras väg.

Bilden av den osofistikerade vilden som kommit för att plundra är inte helt rättvis mot de nomader som levde på stäppen. Man skall dock inte sticka under stol med att stäppnomadernas levnadsstrategi alltid baserats på plundring eller tribut från närliggande jordbrukssamhällen. Europa har under sin historia sett återkommande vågor av stäppfolk österifrån. Faran från stäppen har alltid funnits där och varit något som de europeiska kejsar- och konungadömena tvingats förhålla sig till. Även om man, efter stora militära insatser lyckats besegra eller kuva nomaderna har det inom kort tid dykt upp ett nytt hot från stäppen. Ett av de mest gåtfulla europeiska stäppfolken, som i över två hundra år härskade över centraleuropa och stred mot det Östromerska riket var avarerna, som dundrade in på den europeiska scenen under den andra halvan av 500-talet.

De följde den eurasiska stäppen norr om Svarta havet och sen söderut på Balkan där de hotade Konstantinopel (dagens Istanbul). Den östromerska kejsaren försökte nu slå två flugor med en smäll. Han betalade avarerna för att attackera gepiderna, en germansk stam som var fiender till Östrom och befolkade området mellan Alperna, Karpaterna och Balkan (vilket i dag utgörs av Ungern, Slovakien, Transsylvanien samt större delen av Kroatien). Genom att låta avarerna och gepiderna slåss mot varandra skulle båda folkens styrka minska och hotet mot Konstantinopel elimineras. Planen gick dock inte som kejsaren hade tänkt sig.

Långskägg

Avarerna allierade sig med langobarderna (långskäggen), en annan germansk stam som låg i krig med gepiderna, och krossade det gepidiska konungadömet utan större svårigheter. Gepidernas rike passade avarerna som handen i handsken. Särskilt attraktivt var den pannoniska (eller ungerska) slätten, som utgör den västligaste delen av den eurasiska stäppen, där avarerna kunde låta sina stora hjordar beta samt föda upp sina krigshästar. Langobarderna, som helt plötsligt hade ett livsfarligt stäppfolk som grannar började känna sig obekväma. De tog sitt pick och pack och erövrade istället Italien där deras namn lever vidare i den italienska regionen Lombardiet.

Under ledningen av sin khagan (turkiska motsvarigheten till kejsare) hade avarerna nu etablerat ett mäktigt rike i mitten av Europa. De kuvade de omkringliggande slaviska stammarna, utförde årligen räder på Balkan och tvingade den romerska kejsaren att betala tribut. Deras makt var som högst vid år 626 då de, tillsammans med perserna (iranierna), belägrade Konstantinopel med en här på uppemot 80 000 man. Romarna lyckades försvara sig och sänkte persernas och avarernas flottor varpå armén drog sig tillbaka.

Konstantinopel

Efter belägringen av Konstantinopel påbörjades en period av långsamt förfall. Slaverna bröt sig succesivt loss från sina averiska herrar medan frankerna i väst och bulgarerna i öst (ännu ett stäppfolk som anlänt till Europa) successivt erövrade delar av deras rike.

Vilka var då dessa avarer som under en tid hotade och erhöll tribut från självaste kejsaren i Konstantinopel? Deras ursprung har länge debatterats bland historiker utan att man nått någon konsensus. I deras diplomatiska kontakt med Konstantinopel påstod avarerna själva att de härstammade från härskarna av Rourankhaganatet, ett rike med sitt centrum norr om Kina som sedan sträckte sig över stora delar av den eurasiska stäppen. Roraunkhaganatet härskade över stäppfolk av olika etniciteter och krigade mot kineserna i över 200 år. En allians mellan kineserna och ”de himmelska turkarna”, ledde till rikets fall som istället ersattes av det första turkiska khaganatet, ett rike som sträckte sig från Manchuriet till Svarta havets kust.

De himmelska turkarna bestred avarernas påstående och var arga på östromarna för att de allierat sig med avararna vilka, enligt turkarna, var deras undersåtar och slavar som flytt västerut i ett försök att undkomma sina rättmätiga herrar. Vidare förklarade de att dessa avarer inte alls var den före detta härskarklassen från Rourankhaganatet utan ett folk som approprierat namnet avarer (vilket på denna tid var ett respekterat namn på stäppen) i ett försök att höja sin status på den västra stäppen.

Genetisk forskning från början av april 2022 har nu gett oss svaret på denna fråga och det verkar som om de himmelska turkarna farit med osanning denna gång.

I forskningsartikeln har man jämfört historisk DNA från Mongoliet med DNA från människor som tillhörde den avariska eliten. Denna elit (vars gravar identifierats genom den enorma mängden guld, silver, juveler och andra rikedomar som de blivit begravda med) har i stort sett identisk DNA med människor från Mongoliet. Avarerna var alltså ett mongoliskt folkslag och härstammade troligtvis från Rourankhaganatets härskarklass som flydde västerut på stäppen när de himmelska turkarna besegrade dem.

En annan intressant observation som forskningsteamet gjorde var att härskarklassen bland avarerna inte fick barn med den europeiska befolkning de härskade över, utan bibehöll sin distinkt mongolska genetiska profil i nästan två hundra år. Vidare har de inte lämnat några större genetiska avtryck i de europeiska folken som i dag befolkar avarernas gamla rike.

Det är kittlande att tänka sig att mongoliska hästkrigare, jagade av himmelska turkar, etablerade ett mäktigt rike i mitten av Europa för 1 500 år sedan och allierade sig med perserna för att belägra den kristna kejsaren i Konstantinopel. Världen har kanske alltid varit lite mindre än man tror.