Männen gick från hus till hus. De knackade på och begärde att få se id-handlingar eller att få pengar. De letade efter utländska gästarbetare som vistades illegalt i Sydafrika. Nästan alla som öppnade för dem visade skrämda upp sina pass eller betalade vad som begärdes.
Men Elvis Nyathi, gästarbetare från Zimbabwe, vägrade, och försökte springa ifrån gruppen med män – men de hann ifatt Elvis, slog honom blodig, hällde tändvätska på honom och satte eld på honom.
Mordet på fyrabarnsfadern Elvis Nyathi väckte viss uppmärksamhet i Sydafrika i förra veckan, men verkar nu nästan glömt.
Mord hör till vardagen i landet. Sista kvartalet 2021 mördades 6859 människor – en ökning med tio procent i landet som ligger på tionde plats i världen när det gäller mord per 100 000 invånare. Men de länder som ligger före har – förutom Venezuela – invånarantal på några få miljoner, några mindre än miljonen. Och Venezuela har bara hälften så många invånare som Sydafrika.
Ett mord bland alla de andra, hur brutalt det än är, försvinner snabbt i landets nyhetsflöde. Dessutom har folk i Sydafrika annat att tänka på eftersom påsken närmar sig. I många länder är det en stillsam tid, i Sydafrika är det tvärtom. Enligt försäkringsbolagens statistik ökar inbrotten med cirka 90 procent under påsken i Sydafrika. Och då ligger landet i topp i statistiken om man studerar Afrika, Asien och Latinamerika.
Våldet och kriminaliteten brukar förklaras med arvet från apartheid, och den massfattigdom som finns i Sydafrika i dag. Landet sägs brottas med de problem som uppstod under den tid vita ensamma styrde landet, något som upphörde 1994.
Arbetslösheten i Sydafrika ligger i dag omkring 35 procent – vilket innebär att närmare åtta miljoner människor saknar arbete. Men dessa siffror gäller dem som är anmälda som arbetslösa. Räknar man också in dem som saknar arbete, men gett upp hoppet om ett jobb och därför inte syns i statistiken, så beräknas arbetslösheten vara 46,2 procent.
Enligt Världsbankens statistik var arbetslösheten under apartheid 1980 9,2 procent. 1990 var den 18,7 procent, och 2000 – nio år efter att apartheid-lagstiftningen avskaffats och sex år efter de första valen – var arbetslösheten 23 procent.
Problemen de första åren efter apartheids avskaffande brukade förklaras med att de var en följd av just apartheid. 1996 sägs det i en ledare i Dagens Nyheter att:
”SYDAFRIKA har gjort anmärkningsvärda framsteg. En omfattande försoningsprocess pågår. Antagandet av landets nya konstitution var en mäktig händelse. Men sydafrikanerna lär tvingas leva med arvet från apartheid ännu en tid.”
22 år senare är tongångarna dystrare på DN:s ledarsida. Då har det ju definitivt gått ”ännu en tid”. Man gör en lång uppräkning över alla problem som plågar landet och konstaterar sedan:
”Många anser att Mandelas efterträdare försnillat hans arv. Thabo Mbeki, som tog över som president 1999, förnekade att hiv orsakar aids, vilket innebar att över 300 000 personer avled i stället för att få vård. Jacob Zuma, som tog över efter Mbeki, har anklagats för omfattande korruption och för att försöka underminera rättsväsendet.”
Men Thabo Mbeki och Jacob Zuma dyker inte upp vid makten efter det att Mandela dött.
Mbeki och Zuma leder den förhandlingsdelegation för ANC som redan i början på 1980-talet träffar representanter för apartheidregimen för hemliga förhandlingar. De spelade alltså en större roll i praktiken än Mandela gjorde när det gällde avskaffandet av apartheid – de hörde till den lilla grupp som hade kontroll över hela partiapparaten och ANC:s väpnade gren – medan Mandela satt i fängelse sedan 1964.
Det är alltså inte så att nya ledare uppenbarar sig i ANC några år efter det att apartheid avskaffats – de har funnits där hela tiden.
När det diskuteras hur det styrande ANC ska få bukt med morden, våldtäkterna och rånen i Sydafrika måste man komma ihåg att våld är, och har varit, en självklar del i ANC:s politiska kultur – även när det gäller att lösa interna problem i partiet.
I en artikel i New York Times 2018 konstateras det apropå en mordvåg som drabbat medlemmar i ANC:
”I de flesta fall är det ANC-tjänstemän som mördar varandra, de hyr professionella lönnmördare för att bli av med partikamrater i en kamp om allt eller inget när det gäller pengar, territorium och makt.”
2017 konstaterar The Guardian i en artikel om de hundratals politiska morden som följt på interna strider i en provins i Sydafrika:
”Bara en handfull av polisutredningar av de flera hundra politiska morden i KwaZulu-Natal under de senaste åren har slutat med en arrestering, än mindre med en dom”.
Förra årets upplopp i juli där militär fick sättas in för att få stopp på mordbränder och plundring var en följd av att Jacob Zumas anhängare i ANC protesterade mot att andra ledare i ANC ställt honom inför rätta.
Att man tar kål på sina egna i kampen för att själv bli större är en självklarhet i ANC – och en tradition.
Nelson Mandelas första fru Winnie höll kåkstaden Soweto i skräck under 1980-talet. Hennes privata livvaktsstyrka Mandela United Football Club mördade dem som vågade protestera, och ibland dödades människor under förevändning att de var spioner för den vita regimen. Winnie Mandela uppmuntrade sina livvakter att använda ”halsbandsmetoden” som avrättningsmetod – man trär ett gummidäck fullt med bensin över armar och bröst på offret och tänder sedan på.
I tal förklarade Winnie Mandela att: “med våra tändsticksaskar och våra halsband ska vi befria det här landet”.
1988 mördar Winnie Mandelas livvakter den 14-årige Stompie Seipei.
1991 döms Mandela för sin delaktighet i mordet.
Straffet?
Böter och två år villkorligt.
1994 blev hon vice kulturminister i den första ANC-regeringen.
Då och då sedan apartheids avskaffande dyker det upp artiklar i tidningar som ställer frågan om halsbandsmetoden ska återuppstå i Sydafrika. BBC ställde till exempel frågan 2011.
Men om vi tittar på filmen som visar Elvis Nyathis sista stund i livet är frågan om halsbandsmetoden någonsin försvunnit. Det är bara det att mördarna inte längre får tag på bildäck i det fattiga Sydafrika.
Och frågan är om allt våld är ett arv efter apartheids död – eller om det är en levande del av ANC:s kultur.
Prenumerera för 99 kr/mån!