KAJSA EKIS EKMAN-AFFÄREN OCH BLODIGELVÄNSTERN: När ETC sparkar mångårig och troget slitande kolumnist är det bara senaste exemplet på hur radikala rörelser gör allt för att hålla sig väl med staten, DN och medelklass som är mån om att alltid tycka rätt

Blodigeln har tre käkar med tänder som den använder för att såga sig igenom din hud. Sedan sprutar den in en vätska i ditt kött som gör att blodet inte koagulerar. Och så börjar den suga. När den är klar behöver den inte äta på nio månader.

Denna varelse räknas till ringmaskarna, och tillhör klassen gördelmaskar. Den är hermafrodit, kom till Sverige under medeltiden och kom alltmer att användas inom läkekonsten. Man fick för sig att om den fick suga blodet ur människor skulle det som gjorde dem sjuka liksom följa med.

I Sverige användes årligen under 1800-talet cirka 800 000 blodiglar i försöken att bota människor.

Inte för att jag är talmystiker, men det är något med det där talet 800 000 som får mig att tänka på nutida svensk vänster. I valet 2018 fick Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans 804 353 röster.

Här har vi ju också att göra med statligt finansierade rörelser (precis som de andra partierna), och eftersom de lever på dina skattepengar, som du slitit ihop bör de nog betecknas som blodsugare. Vänstern förklarar också alltid att det är just de som kan bota den sjuka samhällskroppen.

En blodigels stora skräck är att bli bortlyft från den kropp den livnär sig på. Det är i det perspektivet vi ska förstå den senaste uppståndelsen i vänstern.

Dagens ETC har sparkat Kajsa Ekis Ekman som kolumnist, hon har skrivit för tidningen i mer än tio år – och chefredaktören Andreas Gustavsson (som alltid påmint mig om Stig Järrel i Hets) gör sig av med henne inte för att hon skriver sämre numera – utan för att hon skriver fel.

Ekman skrev i sin senaste och tydligen sista kolumn för tidningen att den ukrainska tidningen Kiyv Independent har kopplingar till rörelser som hon betecknade som nazistiska, och på ett inlägg i sociala media skrev hon att den ryska kanalen RT inte var en renodlad propagandakanal för Putin.

Då blev det foten från ETC.

För om nutida svensk vänster – och ETC – ska kunna fortsätta suga och få näring av staten så får den inte säga sådant som inte får sägas, den får inte ens resonera fritt och prövande kring vad som händer i Sverige och världen.

Då åker man ut.

Därför måste en sådan som Andreas Gustavsson göra sig av med Kajsa Ekis Ekman. Statsbidragen till koncernens tidningar är i fara.

Men Gustavsson måste också ta hänsyn till sina prenumeranter. ETC må beteckna sig som vänster, men det är inte människor som lönearbetar i industri, vård och handel som prenumererar och som köper in sig i ETC-koncernens gröna bostadsprojekt eller inhandlar solceller, el eller växtnäring från denna basar. De som lättar på plånboken och är ETC-kunder är välbeställd medelklass – den grupp som lättast anpassar sig till vad Dagens Nyheter och Sveriges Television anser är den korrekta politiska linjen. De kunderna vill inte förknippas med en verksamhet som på något sätt försöker förstå vad som händer i världen – eller i Ukraina. En verksamhet som ifrågasätter att det som Peter Wolodarski säger alltid är den uppenbarade sanningen.

Det här är nu inget nytt fenomen i svensk vänster. 2003 sparkades Björn Eklund som redaktionschef för Ordfront Magasin. Försyndelsen? Han hade låtit publicera en intervju med Balkan-experten Diane Johnstone. I den ifrågasattes uppfattningen att Serbien var den stora skurken som orsakat de jugoslaviska inbördeskrigen under 1990-talet. En resonerande intervju som borde varit en självklar del i det offentliga samtalet.

Men eftersom Dagens Nyheter gick till frontalangrepp mot intervjun, blev Ordfronts ledning knäsvag och Eklund fick gå. Man var rädda för att prenumeranterna skulle fly efter det att tidningen av DN:s skribenter stämplats som folkmordsförnekare.

Det offentliga samtalet blev lite dummare.

Och allt dummare blir det – och svensk vänster bidrar tyvärr till det.

Själv deltog jag under hösten 1999 i ett antal arbetsmöten med Johan Ehrenberg –  grundare och ägare av ETC. Vi samlade de flesta publicistiska projekt som fanns inom vänstern för att försöka bygga en gemensam internetportal.

Strax innan ett avgörande möte drog mig Ehrenberg åt sidan. Samma morgon hade Metro publicerat en kolumn där jag förklarade att Pride-tågen var skadliga för de homosexuellas och lesbiskas sak. Ehrenberg var bekymrad:

– På morgonfikat var de på redaktionen förbannade på dig för det här du skrev. Du kan väl försöka snacka med dem.

Det jag hävdat i kolumnen var en fullt rimlig ståndpunkt. Den var inte ett angrepp på homosexuella och lesbiska (alla de andra grupperna fanns inte riktigt på den tiden) – utan ett angrepp på allmän dekadens och på att vänstern gett upp sin syn på moral och privatliv.

Så jag fann tanken på att försöka gulla med ETC:s redaktion som lite märklig. Och uppenbart var att en generad Ehrenberg tyckte det också. Men han hade ju sina prenumeranter att måna om, liksom sitt förtroendekapital hos den radikala medelklassen.

Portalprojektet gick åt helvete – men av andra orsaker.

I det sammanhanget kan det vara värt att nämna att Ekman också suttit trångt till innan Ukraina-bråket – och det berodde på hennes inställning i transfrågor. Icke-möjliga att diskutera i den radikala medelklassen.

Om hur jag själv ser på Kajsa Ekis Ekmans text om Ukraina? Det är skäligen ointressant i sammanhanget. Det är inte det som är frågan.

När det gäller min egen syn på kriget i Ukraina har jag börjat utveckla den i en serie artiklar som går som helgläsning i Morgonposten. Den första handlade om hur man genom historien sett på landet, den andra om vilken grupp som genom seklerna mördat flest människor i Ukraina.