Min väg in i en annan sorts klankultur

Hammarby är kanske den klubb i Stockholm som mest omgärdas av mystik. Flera kvarter och gator på Södermalm har en närmast religiös betydelse för bajarna. Vår kolumnist Roland Casselbrant kommer kontinuerligt skriva om Hammarby i vår satsning på Allsvenskan. Här berättar han om hur han blev bajare på 1970-talet och vad som präglat hans supporterskap.

Vad har Melodifestivalen med Bajen att göra? Och hur gick det egentligen med Rolands egen karriär i Hammarby Boxning?

Det var någon gång i mitten av 1970-talet som en kusin till min halvbror började att bombardera mig med Hammarby-propaganda och när Bajen va’ namnet ljöd ur grammofonhögtalaren så var man snart såld. Alla dessa berättelser man matades med om sköna lirare och legender långt innan jag ännu sett en match. På mormor och morfars landställe låg en serieblaska om Nacka, lirarnas lirare och 1978 så tillbringade jag själv sommaren på Hammarby baskets sommarläger. På basketlägret mötte jag massor av sköna lirare. Tvåmeterstyper som tog oss småglin på fullaste allvar och försökte få oss att förstå spelet och bli bättre spelare.

Att Kenta var Bajen visste man ju, så när han uppträdde i Melodifestivalen med låten Utan att fråga 1980 så höll man tummarna. Men framför all så fick jag kvarsittning följande måndag när min syslöjdsfröken tog mig på bar gärning med att teckna av siluettbilden från tröjan som Kenta hade burit på Melodifestivalen. Den med texten “69 try it – you’ll like it”.

Min syslöjdsfröken var orolig vad det skulle bli av mig. Det torde ha stått ganska klart.

Jag skulle bli bajare!

Så kom till slut dagen då man skulle se Bajen lira boll på Söderstadion. Året var 1982 och jag hade nu mitt första sommarjobb och för pengarna jag hade tjänat köpte jag en moped och en jeansjacka – 1970-talet hade ännu inte riktigt tagit slut – och det var stort att samlas inför matchen och dricka starköl i parken innan. Nu var det på riktigt.

Alla berättelser och myter som man hade matats med under åren innan man hamnade uppe på läktaren själv hade skapat en hunger efter kämpande slitvargar som arbetade och krigade och ganska snart var Mats “Matte” Werner min stora idol i Bajen. Trots att det i truppen fanns spelare som “Klasse” Johansson, “Putte” Ramberg, “Micke” Andersson, “Uffe” Eriksson, “Kenta” och Billy Ohlsson och Peter Gerhardsson så stod “Matte” Werner ut och en ung spoling hade fått sin första riktiga fotbollsidol. När ”Matte” Welin gjorde 3–0 mot Gnaget var man såld och under säsongerna 1982 och 1983 så gick jag på de hemmamatcher jag hade råd och möjlighet att gå på.

Strax efter det så arbetade jag så mycket att det där med att gå på matcher började rinna ut i sanden men att vara bajare är ju inte bara matchdagarna utan minst sagt en kultur. När vi kommer fram till 1986 så arbetar jag i Södra Hammarbyhamnen, bor på Skånegatan 75 och en dag den sommaren hamnar jag på Kocksgatan 24. Hammarby Boxnings klassiska adress.

Jag jobbar som sagt i Södra Hammarbyhamnen, på ett stort VVS-lager och min avdelningschef heter Erland Palm. Han var ingen enkel man att förstå sig på och man kunde när som helst utan förvarning få en uppercut rakt på hakan. Jag minns en gång när jag rundade lagerställaget och plötsligt landar en knuten vänsternäve på min haka och av överraskningen tappar jag vad jag har för händer. Erland konstaterar aningen lakoniskt att “Du är stor, du är stark, men du är långsam”.

Erland Palm var boxare, i sin ungdom var han svensk juniormästare. Men han hade tävlat i bantam och lätt weltervikt och var ingen ungdom längre. “Ta med träningskläder i morgon!” sade han.

Vad ville karln? Ville han att vi skulle boxas? En match? Jag var fullständigt förvirrad.

Dagen efter så hade jag packat väskan med träningskläder och jag ställde den demonstrativt vid arbetsplatsens fikabord. Men fick ingen reaktion från Erland förutom ett finurligt leende. I övrigt fortsatte dagen med hans kedjerökande och drickande av kallt kaffe utan att yppa ett ord om vad som skulle hända.

Efter klockan 16.00 när jag gjorde mig redo att gå och stämpla ut så kommer Erland och säger att nu är det dags. Först när vi kommer upp på Götgatan så berättar han att vi skall till Hammarby Boxning. Han säger att han ser något i mig men är osäker på om det duger något till. Så nu skall jag testas som boxningslöfte.

Min karriär som boxare i Hammarby IF tog slut någon timme senare. Erlands gnäll och kritik rörde mig inte så mycket i ryggen. Inte heller att tränaren blev arg när jag slog tillbaka på de där två äpplen höga boxarna som ville klippa till sin större och starkare sparringpartner. Däremot att den där kroken som boxningssäcken hängde i just denna dag hade nått sin gräns av erosion av all svettmättad luft i lokalen och bestämde sig för att gå av. Det blev tyst i lokalen och alla stirrade på mig. Det var inte min styrka och hårdhet som hade fått kroken att gå av. Det var litervis av boxarsvett. Jag visste att jag aldrig skulle kunna leva upp till snacket som skulle gå på klubben om jag blev kvar, så jag lade ner boxningskarriären innan den började.

Åren gick och det var endast sporadiskt som jag gick på fotboll. Något derby på Råsunda och så vidare men inget regelbundet. Hammarby blev något som alltid fanns med i bakgrunden och annat tog upp livet.

Mina egna erfarenheter på planen kan jag med stolthet säga liknar Erkan Zengins, då vi båda spelade i Norsborgs IF ungefär lika länge. Alltså cirka fem veckor. Zengin fortsatte dock med fotbollen och det gjorde inte jag. Jag spelade hockey i några år i stället.

Säsongen 2013 började jag och min medtrumslagare på livets virvelkagge, Janne, att gå på matcher tillsammans. Eftersom jag hade sökt efter en bra gemensam aktivitet med min son så började jag ta med honom på matcherna men efter säsongen 2014 så meddelade han att fotboll inte var hans grej. Men jag fann Bajen igen och jag fann Hammarbyklanen, supporterföreningen för en positiv supporterkultur.

Nu tänker jag ge er min syn på fotbollen och klubben och jag tänker inte tveka att skriva vad jag tycker. Jag kommer att berätta att jag anser att en liga som inte kan införa målkameror absolut inte är mogen att införa VAR och att allt tyder på att Hammarby vinner Allsvenskan igen senast 2025.