Till sommaren är det 50 år sedan Watergateskandalen exploderade. Det är den enda politiska ”affären” i USA:s historia allvarlig nog att fälla en president. Ett halvsekel senare pågår dock fortfarande en debatt om vad som faktiskt hände, vem som var ytterst ansvarig, och vad president Richard Nixon visste och när han fick reda på det.

I jämförelse med skandaler som uppdagats senare tycker många amerikaner i dag att Watergate framstår som en banal affär. Där och då innebar den dock ett så skrämmande bevis för att politiker även på högsta nivå kunde bete sig illa att USA:s politiska kultur förändrades i grunden. För att förstå Watergate måste man därför känna till hur amerikanerna på den tiden såg på saken.

För det första måste man förstå att amerikaner har en schizofren syn på politiker. Å ena sidan såg de före Watergate USA och dess konstitution som kulmen på mänsklighetens strävan efter frihet. Å andra sidan fanns redan då ett utbrett konspirationstänkande som, liksom i dag, bottnade i folks oro för att deras ledare skulle börja bete sig lika illa som britterna gjort före 1776.

För det andra ledde detta till att Washington DC sågs som en värld i sig, avskärmad från vanligt folks vardag. Den som minns tv-serien Arkiv X på 1990-talet vet att det inte finns en enda federal myndighet som amerikaner inte misstänker för att fiffla eller dölja saker. Amerikanerna hade med andra ord redan samma syn på ”träsket” i DC som européerna i dag har på Bryssel.

För det tredje måste man inse att amerikanerna innan Watergate såg presidenten som en garant mot att andra delar av den federala apparaten – framförallt polis, militär och byråkrater – skötte sitt jobb. Presidenter sitter dock likt ottomanska sultaner instängda i Vita huset omgiven av tusentals medarbetare som tävlar om hans gunst och uppmärksamhet samt att ett av de bästa sätten att vinna en presidents uppskattning var att ”fixa” saker, ibland utan att det kom till allmänhetens kännedom.

Vilket leder oss till Richard Nixon. Han var en briljant politiker, sylvass analytiker och garvad realist. Han kunde därför vara både trevlig och brutal, intellektuell och populistisk. Han drog sig heller inte för att använda fulknep, vilket redan på 1950-talet hade givit honom öknamnet ”Tricky Dick”.

Nixon hade också en paranoid sida. Kommen från en fattig familj i Kalifornien närde han ett mindervärdeskomplex om att politiska motståndare såg ner på honom som en uppkomling. Vilket många gjorde. Många till vänster avskydde honom även för hans dogmatiska antikommunism. Tidigt i karriären hade han bland annat lyckats få en ledande UD-tjänsteman, Alger Hiss, dömd för spioneri. Och för detta fick han utstå spe av liberaler, akademiker, och media även efter det visade sig att Hiss faktiskt hade varit sovjetisk agent.

Trots detta lyckades Nixon ta sig hela vägen till Vita huset. Hans valseger 1968 var dock knapp och när det drog ihop sig till återvalskampanj fyra år senare var han som vanligt nervös över vad hans motståndare och media skulle säga och göra. Bland annat var han rädd för att Demokraterna fått nys om att en av hans bröder hade en obetald låneskuld på över 200 000 dollar.

I början av 1972 satte därför några medarbetare ihop en plan om vad som kunde göras som inkluderade ett antal olagliga hugskott. Vilket var vågat då de bland annat presenterade idéerna för Nixons dåvarande justitieminister, John Mitchell. Denne protesterade också mot planen som helhet. Ett par månader senare godkände han dock en nedbantad version ämnad att ta reda på vad Demokraterna planerade genom att stjäla kampanjdokument och avlyssna telefoner.

I slutet på maj bröt sig därför en grupp ledd av en före detta FBI-agent in i Demokraternas huvudkontor i kontorskomplexet Watergate i centrala Washington DC. Och allt gick bra. Ingen upptäckte inbrottet. Och hade det slutat med detta skulle Watergate aldrig blivit en skandal även om mikrofonerna en dag hittats då ingen kunde bevisa vem som installerat dem.

Avlyssningsmikrofonerna fungerade dock inte som de skulle. En ny grupp tvingades därför i mitten på juni att på nytt bryta sig in i partihögkvarteret för att byta ut dem. Och denna gång blev de ertappade av en nattvakt som ringde polisen.

Vad som hände sedan är omöjligt att reda ut kortfattat. Det viktiga är dock att de pengar som några av inbrottstjuvarna hade på sig kunde spåras till en privat organisation som jobbade för att Nixon skulle bli återvald. Några direkta kopplingar till Vita huset hittades dock inte. Det finns heller ingenting som tyder på att Nixon hade blivit informerad. Vilket stämmer väl med hur dylika affärer brukar skötas. När Nixon i slutet på juni fick höra talas om det hela utbrast han därför förvånat, ”Vilket klantarsel gjorde det?”.

Med detta tycktes krisen vara över och i november 1972 vann Nixon en av de största valsegrarna i USA:s historia. Under hösten rullade dock åklagarmaskineriet på och efter valet började saker gå över styr. Efter att ha blivit informerad hade Nixon nämligen sagt åt sina medarbetare att muta de anhållna för att inte berätta vem som betalat. Och än värre: som alltid orolig för vad pressen och hans motståndare skulle säga gav han order om att FBI inte skulle gräva djupare i saken.

Att muta folk för att ljuga i domstol och för som president att försvåra en förundersökning är svåra brott. Det var också detta tillsammans med flera påföljande beslut ämnade att sopa igen spåren och inte inbrotten i sig som i slutändan skulle tvinga Nixon att avgå. Och det var han själv som ansvarade för att de till slut blev kända.

Nixon spelade nämligen in alla samtal i Ovala rummet. Hade han inte gjort detta hade hans inblandning i att sopa igen spåren aldrig kunnat bevisas och hans eftermäle blivit bättre. Givet att det var han som öppnade diplomatiska förbindelser med Kina, avskaffade värnplikten, grundade det amerikanska miljödepartementet och många andra bedrifter hade han i dag kanske till och med ansetts som en av USA:s ”stora” presidenter.

Detta är i alla fall vad Dwight Chapin tror. Han var en av Nixons närmaste medarbetare i över tio år och hävdar i en nyutkommen bok, The President’s Man, att Watergate i det stora hela var en politisk skådeprocess iscensatt av Demokraterna. Vilket kan anses konstigt då Nixon på en av sina bandinspelningar kan höras säga att Chapin ”måste ta på sig skulden” för Watergate. Nixon utsåg honom också snart till syndabock och avskedade honom, trots att han inte varit inblandad i vare sig inbrotten eller de påföljande mörkläggningarna. Han dömdes därefter till nio månader i fängelse.

Trots detta svek känner dock Chapin i dag ingen bitterhet mot Nixon. Tvärtom lovordar han sin gamle chef och kallar honom för både visionär och realist. Han skyller istället sin tid i fängelse på faktumet att samtliga 43 Watergateåklagare var demokrater och säger sig vara säker på att om Nixon inte varit republikan så hade ingen, inklusive han själv, fått fängelse.

Vad detta antyder är att det Nixon gjorde var långt ifrån unikt. Och så var det. Av naturliga skäl finns sällan bevis för olika affärer och olagligheter då folk vet bättre än att skriva ner – eller som i Nixons fall, spela in – att de brutit mot lagen. I Washington är det dock vida känt att alla presidenter använder sig av ”dirty tricks” och att många även likt Nixon ser mellan fingrarna med olagligheter.

Listan på sådana olämpligheter kan göras lång. Harry S. Truman använde exempelvis det amerikanska skatteverket för att diskreditera politiska motståndare. Lyndon B. Johnson misstänks ha ”fixat” så att John F. Kennedy 1960 vann hans hemstat Texas. Ronald Reagans godkännande att vapen såldes olagligen till Iran. Och Barack Obama ser ut att ha godkänt att Donald Trumps kampanjstab avlyssnades 2016 (alltså samma brott som Watergate handlade om).

Att presidenter beter sig är härför inte längre nyheter. Att de kunde bete sig lika illa som Nixon var dock ännu i början på 1970-talet otänkbart för de flesta. När Watergateskandalen rullades upp i sin helhet under 1973–74 blev därför chocken så stor att amerikansk politik förändrades permanent. De två partierna beskriver sedan dess varandra som Satans lemmar och presidenten förvandlades från en enande kraft till en filur som många vägrar stödja om han inte tillhör ”deras” parti.

Denna misstro har varit tydlig på senare år. Exempelvis beskrevs Trumps hantering av covidkrisen 2020, trots omfattande nedstängningar och rekordsnabb framställning av vaccin, som ett totalt misslyckande av Demokraterna. Och inte ens Ukrainakriget får Republikaner att sluta leden kring Joe Biden, trots risken för att det kan leda till ett tredje världskrig. Det djupa missnöje mot politiker som skapades av Watergate lamslår därför fortfarande delvis världens enda supermakt och hotar på sikt kanske även att bokstavligen slita landet isär.

Anders Edwardsson
Anders W. Edwardsson, född 1970, växte upp i Dalsland och utbildade sig till historiker vid Uppsala Universitet. I slutet på 2000-talet publicerade han boken En Annorlunda Historia om Sveriges socialdemokratiska historieskrivning och flyttade sedan till USA. Han är numera doktor i amerikansk statskunskap och bor i Florida med fru och två katter.