En man som kommenderar ut polis för att fördriva 10 000-tals människor från deras hem, en man som låter polisen misshandla kvinnor och skövla och bränna hem, åkrar och kyrkor på grund av att han säger sig älska naturen.

Möt Annika Strandhälls nya partner i kampen för klimatet.

Sveriges lantbrukare och åkare har sedan förra året känt av de stigande bränslepriserna. Konkurserna har blivit allt fler. Även hushåll utanför storstäderna som är helt beroende av bil för att kunna klara arbete och vardagsliv har känt av att Sverige ligger i världstoppen när det gäller höga bränslepriser.

Annika Strandhäll är energi- och miljöminister och borde rimligen bekymra sig för att höga energipriser slår ut näringar och begränsar livet för dem som bor utanför Stockholm.

Men hon har egentligen bara synts i debatten om bensin– och dieselpriser ordentligt en gång den senaste tiden, det var när hon 18 mars angrep oppositionens förslag på att sänka bränslepriserna. ”Det är hål i huvudet om man ska vara helt ärlig”, var hennes kommentar.

Uttalandet väckte vrede hos många, men de kanske inte tänkte på att Strandhäll ser det som sitt uppdrag att rädda hela jorden, inte de som brukar jorden i Sverige.

Regeringen och miljödepartementet har gjort stor sak av att Strandhäll 28–31 mars ledde en FN-konferens i New York. Vi har granskat vad hon gjorde den veckan, vad hon sade och framförallt vem hon träffade.

Syftet med konferensen var att förbereda en större konferens som kommer att hållas i Stockholm i 2–3 juni i år. Den hålls för att fira minnet av att det är 50 år sedan FN:s första miljökonferens som genomfördes i Stockholm 1972. 114 länder deltog.

Inledningstalet hölls av Olof Palme som förklarade att:

”Det är verkligen mycket, mycket bråttom.”

Där och då lades grunden för alla dessa miljökonferenser som genomförts de senaste fem årtiondena, alla egentligen med samma motto som Olof Palmes inledningsord: ”Det är verkligen mycket, mycket bråttom”.

Miljöproblemen har inte blivit färre, men konferenserna många, många fler.

Konkreta resultat av den första konferensen? Organisationen FN:s miljökonferens (UNEP) bildades, och så beslutades det att 5 juni ska vara Världsmiljödagen.

Strandhäll rapporterade flitigt på Twitter från konferensen i New York. Ofta ser man henne tillsammans med Keriako Tobiko, Kenyas minister för miljö och skogsbruk. Det är de två som tillsammans ska leda den stora konferensen i Stockholm.

Man kan tycka att posten som minister för skogsbruk i Kenya inte borde vara en merit i sammanhanget. I det årliga globala indexet över hur länder hushåller med sina skogars resurser hamnar Kenya på 133 plats av 172 länder.

Men det är möjligt att Tobiko ska vara med och leda konferensen i Stockholm därför att han visat sig vara en handlingskraftig man.

Vad som menas med det? Att han gett order om att det ska planteras 10 000-tals träd i Kenya?

Nej, hans brutala handlingskraft har snarare visat sig i hans befallning om att mer än sammanlagt 100 000 människor ska vräkas från de hem de ofta haft i mer än 20 år. Och vad händer om de inte flyttar frivilligt? Då skickar Tobiko in polisen, sedan kommer schaktmaskiner, och sedan de som har till uppgift att sätta eld på de rivna husen och byggnaderna. Även kyrkor och sjukhus har skövlats, liksom butiker, jordbruk och små verkstäder. Human Rights Watch har rapporterat om misshandel och dödsfall i samband med fördrivningarna.

Allt för att skogsbruksministern ska få plantera träd. Träd är bra för miljön, säger han.

De som drivs från sina hem får heller ingen ersättning, har minister Tobiko förklarat. De kan få lån.

I sig är det inget nytt att stammar och grupper som bor i Kenyas skogar drivs från sin jord.

I Mauskogen finns 50 000 medlemmar som lever på vad skogen ger. Ända sedan kolonialtiden har de utsatts för jordstölder – politiskt eller ekonomiskt motiverade.

För tre år sedan förklarade Afrikanska unionens domstol för mänskliga rättigheter att Ogiekfolket hade rätt till sin mark.

Ett domslut som den kenyanska regeringen och minister Tobiko struntat i.

Dessutom har Tobiko struntat i vad kenyanska domstolar beslutar.

I juli 2020 beslutade Miljö- och markdomstolen i Nakuru att fördrivningen av 40 000 personer från Mauskogen skulle stoppas.

Fördrivningen fortsatte.

Träden måste ju planteras. De där träden som Tobiko får så mycket beröm för internationellt.

Senast i januari i år uttalade Tobiko sig med stolthet över fördrivningen av 40 000 människor för två år sedan och förklarade att Mauskogen tillhörde världen, den var så att säga en global tillgång.

Det är väl därför han nu har fått förtroendet att leda konferensen i juni tillsammans med Annika Strandhäll. Det globala perspektivet är viktigt.

Och i Kenya fortsätter fördrivningarna.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.