Jag har följt Jesper Söders bana länge – alltsedan han reste som frivillig för att kämpa med kurdiska YPG mot IS-terroristerna.

Vilken hjälte, tänkte jag. Jag hyllade honom för fem år sedan i en podd, och har sedan dess kontinuerligt läst hans Facebookuppdateringar, och tidningsintervjuer. Varje gång har jag berörts av vad jag uppfattat som hans energi, mod och medmänsklighet.

När Jesper åkte som frivillig till Ukraina tyckte jag det var dags att göra en djupintervju med honom – ett ordentligt personporträtt. För vår tid behöver hjältar.

Jag började med att läsa in mig på allt Jesper skrivit och allt som hade skrivits om honom i tidningar och magasin – och det är mycket. Jag ville skriva en artikel som gör att vi alla förstår vad som driver en ung man att riskera livet.

I förberedelserna har jag med största säkerhet läst alla de intervjuer som gjorts med Jesper i samband med hans resa till – och från – kriget i Ukraina.

Jag har undvikit sociala media där det pågår ett mindre verbalt krig mellan Jesper Söder och personer som anklagar honom för att vara mytoman. Min utgångspunkt har inte varit att undersöka om anklagelserna är sanna – eller om Jespers försvar håller.

Jag har istället utgått från Jespers egna ord, men ju mer jag läste – desto otydligare blir bilden av honom. Vem är han egentligen? En högeffektiv stridsmaskin som alltid håller huvudet kallt? Eller en person som ständigt söker uppmärksamhet, blåser upp sig själv och sina insatser – och talar illa om andra; och ger dem skulden för nederlag.

Nu har jag min bild klar.

Är det statsministern som ringer?

24 februari anfaller Ryssland Ukraina. Kriget bryter ut. Omgående börjar människor kontakta Jesper Söder – enligt honom själv. På Facebook skriver han 28 februari:

”Fått förfrågan om vad jag anser om Ukraina krisen, både privata meddelanden och från politiker i Rosenbad. Många inom det militära samt privatpersoner frågar mig om vägar in.”

Ingenstans har jag tidigare i media sett uppgifter om att Jesper besitter några särskilda kunskaper om Ukraina. Men nu hör till och med ”Rosenbad” av sig. Det framgår inte vem i regeringskansliet som ringt. Är det statsministern själv? Eller någon annan minister? Och varför ringer de Jesper? Vad vet han som inte militära underrättelsetjänsten kan svara på eller UD:s eller generalstabens experter?

Förvisso skriver Jesper på Facebook att han ”haft noga koll på utvecklingen, genom förstahands information på plats och genom andra kanaler.” Men rimligen borde den svenska försvarsmaktens ”kanaler” vara bättre. Så varför ringa Jesper? Hur vet ”Rosenbad” att Jesper sitter inne med viktig kunskap om kriget i Ukraina. Inget av hans uttalanden åren innan ger intryck av detta. Sprider han sin kunskap om Ukraina och Ryssland på hemliga möten? Verkar mindre troligt. Och om de är hemliga – varför berättar han nu att ”Rosenbad” ringer honom?

Jag har alltså kommit några meningar in i hans beskrivningar av hur han agerat under den här tiden – och redan fastnat.

I samma inlägg förklarar Jesper att han har kontakt med andra som tillsammans med honom stred med kurdiska YPG mot IS, och nu ska de resa till Ukraina för att ”försvara vad vi tror på. Demokrati och frihet, kärlek mot hat. Några är redan på plats och väntar på oss andra. Några bor och lever sedan många år i Ukraina.”

Strapatsrik resa?

5 mars rapporterar Jesper på Facebook att han är i Ukraina. Han beskriver en resa som för andra än honom – som har speciella kunskaper – tydligen skulle vara svår:

”Från att åka från Sverige tidigt 0720, landa i Polen 09:00. Sen vara i Ukraina 2030. Inte illa. Kunde varit värre om man inte fått hjälp med kontakter och en väl utförd planering av resa. Inget som man kan göra spontant med andra ord hur som helst. Då behövs tid och kapital.”

Det är lite svårt att förstå vad som är svårt. Jag kan rutten. Det finns tre sätta att ta sig från Warszawa till Lviv.

Med bil. Då tar man motorväg S17 över Lublin till Lviv. 40 mil. Sex timmar. Inte riktigt ”expressway” hela vägen, men den är klar mer än halvvägs. Det går undan.

Med buss. Tar ungefär elva timmar.

Med tåg. Restiden är kring 19 timmar. Märkligt krånglig väg.

Av de tider Jesper anger framgår att han måste åkt bil. Ingen av metoderna kräver några speciella färdigheter, kontakter eller ”väl utförd” planering. Jag börjar undra varför han skapar sådan mystik kring det han gör.

Mellan den 5 och 9 mars görs bara en uppdatering på Jespers Facebook. Han förklarar att ”vi är ständigt på alerten”. Var ”vi” befinner sig i sitt ”alerta” tillstånd framgår inte.

Den 9 mars börjar det hända saker: ”Vi har spenderat natten borta från fronten”. Jag undrar fortsatt vilka dessa ”vi” är, liksom förstås vilken front han varit vid. En front som han nu tydligen är ”borta från”. Under dagarna som gått har han inte meddelat att han organiserats i någon ukrainsk militär enhet som förflyttats till ett frontavsnitt. Närmaste frontavsnitt är den kring Kiev. 60 mil bort.

Men denna dag händer det något:

”En Överste ringde mig och igår var ett bra möte. Därav är vi påväg dit till hans bas nu.”

Denna gång vet vi vilka Jesper menar med ”vi” är – nämligen: ”jag och min finska kamrat samt en italiensk vän”. Jesper skriver att det var meningen att han skulle åkt själv, ”men dom ville åka med mig och kan ju inte neka dessa då jag vet vad dom går för personligen.”

Vid läsningen av detta blir man förundrad över ordningen i Ukrainas krigsmakt. Det som beskrivs är hur Jesper, en utländsk frivillig, enligt egen utsago beordras att inställa sig på en bas. Han tar med sig två vänner som vill åka med, för han kan inte neka dem.

Det är förstås möjligt att ”Översten” sa något till Jesper i stil med: ”Välkommen, hittar du någon på vägen så ta med dem”.

Men den stora frågan är förstås vart den tagit vägen, den stora grupp av stridsvana veteraner som ingår i det stora internationella nätverk Jesper brukar tala om?

Kvar finns Jesper och en finne och en italienare som får följa med honom liksom på nåder.

Farliga medsoldater

Den grupp som Jesper skulle träffa var inte vilka som helst, så här berättar han i en intervju 6 mars:

”Berättar Söder att han varit i kontakt med flera av hans tidigare kamrater – som stred mot IS. I dag kommer den internationella grupperingen ta upp vapen på nytt, men mot en ny fiende: Ryssland.

Dessutom har ytterligare frivilliga från andra sidan världen bestämt sig för att ansluta till grupperingen.

– Inga grabbar jag hade vågat mucka med, skrattar Söder.”

Alltså: i Ukraina väntade ett stort gäng farliga person på Jesper. Kvar finns två personer som får hänga på honom.

Jesper själv har i flera intervjuer berättat om sin farlighet. Han gör det i Expressen, samma dag som han blivit uppringd av en överste, och beordrats till en bas. Han har personligen träffat översten för att få ordern:

”Jag var på ett möte och han jag pratade med var ingen reguljärsoldat, hans rank var överste och han sa att jag skulle ‘fucking kill russians’.”

Av fortsättningen förstår vi varför Jesper blivit utvald att sprida död och fasa bland ryssar.

”Jag är väldigt snabb och duktig i närstrid. Tålmodig och jag vill gärna påstå att jag har starkt psyke. Jag är duktig på att hantera situationer som andra skulle få panik av.”

Jesper är dessutom inte utvald bara för att han är iskall, stenhård och bra på närstrid:

”Jag går med i specialförbandet, men det är väldigt hemligt allting. Min specialitet är att jag är hyfsat duktig på att skjuta.”

Hur vet den ukrainske översten det? Avlade Jesper skjutprov under mötet? Eller hade han diplom med sig från tiden i YPG?

Sedan är Jesper tyst i fyra dagar. Så kommer en uppdatering på Facebook – natten innan har Ryssland med 30 kryssningsrobotar attackerat den bas där Jesper befinner sig, och till stora delar förstört den. Basen är belägen i Javoriv, tre mil från Lviv i västra Ukraina.

Total förvirring verkar präglat basen under attacken enligt Jesper. En av de få som hållit huvudet kallt under natten är – enligt hans egen utsago – Jesper Söder. Han blir aldrig förvirrad.

Det blir däremot läsaren.

I en intervju innan attacken berättar Jesper varför han är på basen:

”Mitt uppdrag var att försvara och skydda västerländska soldater på plats för att redan idag egentligen åka till Kyiv.”

Tre dagar tidigare var Jespers uppdrag att döda ryssar – under hemliga uppdrag. Nu har det blivit att ”skydda västerländska soldater”. Oklart från vad. Javoriv befinner sig 60 mil från fronten, och hela området mellan fronten och basen behärskas av ukrainska styrkor.

I en tidningsintervju dagarna innan anfallet har Jesper förklarat att hans uppdrag är att utbilda frivilliga.

Jesper har alltså i olika intervjuer gjort motstridiga uttalanden. Enligt honom själv har han haft tre vitt skilda uppdrag på fyra dagar:

  • Ingå i hemlig grupp där han med sin skjutskicklighet och närstridsförmåga ska döda ryssar
  • Utbilda frivilliga
  • Skydda västerländska soldater på en bas från en fiende som finns mycket, mycket långt bort

Och så har han ett nytt uppdrag på gång i Kiev. Den ukrainska krigsmakten kräver sannerligen stor flexibilitet av sina soldater. Jesper måste verkligen fått användning av sin förmåga att ”hålla huvudet kallt”.

I vilket fall – oavsett uppdrag befinner sig Jesper ovedersägligen i Javoriv när de ryska kryssningsrobotarna dånar in.

Raketanfall

Det finns två olika versioner om vad som hände under själva anfallet. Båda levererade av Jesper.

I ett antal tidningsintervjuer har han förklarat att flyglarmet inte fungerade och att de i lägret väcktes 04.00 av det ryska robotanfallet.

Häromdagen i tv:s Efter fem berättade Jesper att flyglarmet fungerade 03.00, då vaknade alla, sprang ut i skogen för att ta skydd. Inget hände och de återvände till lägret och Jesper somnade om. (Nu talar vi iskyla). Han kan inte ha hunnit sova länge.

När han vaknar tar han kommandot direkt berättar han i en tidningsintervju:

”Det var fullständigt kaos, och som mest erfaren fick jag samla ihop killarna och ta oss ut”.

När det gäller det ryska anfallets karaktär talar de ukrainska myndigheterna i sina officiella beskrivning om minst 30 kryssningsrobotar.

Jesper talar inte bara om kryssningsrobotar utan också om bombmattor i en intervju i Göteborgsposten. Krig är ett helvete, men det är alltid liksom lite mer helvete när Jesper beskriver det. För den som upplevt det som skedde i Javoriv är det inte orimligt att anta att ryssarna också bombade. Men två veckor senare upprepar Jesper sitt påstående i en tidningsintervju – trots att han som säger sig vara välinformerad om det som sker bör veta att det bara rörde sig om kryssningsrobotar. Vilket förvisso är illa nog – men är det så att han har ett behov av att hela tiden utmåla situationer som än värre än de är?

Den natten får Jesper enligt vad han berättat order om att hans uppdrag nu är att förflytta västerländska soldater i säkerhet, och se till att de som vill kan återvända till sina hemländer. En överste ställer en buss till hans förfogande, har Jesper berättat – och måste då väl också vara det befäl som ger Jesper han nya uppdrag:

”Mitt nya uppdrag är att ta ut och hjälpa, först och främst skandinaviska medborgare till trygghet.”

Två saker kan vi definitivt fastslå om Jespers berättelse stämmer. Det ena är att den ukrainska krigsmakten är handlingskraftig, besluten är blixtsnabba. Redan innan lägret slutat brinna och de döda räknats har Jesper fått ett nytt uppdrag: att sätta 15 skandinaver i säkerhet. (Man kan ju tycka att det i den situationen borde finnas viktigare uppdrag).

Alla dessa överstar

Det andra är att den ukrainska krigsmakten är en väldigt platt organisation. Dels finns där en anonym massa som består av mer eller mindre tränade soldater, en massa som oftast gör fel, och över dem finns den iskalla krigsmaskinen Jesper, och över honom finns ett antal överstar. Dessa överstar dyker alltid upp när det behövs och talar direkt med Jesper. Var finns alla sergeanter, löjtnanter, kaptener och majorer i den ukrainska armén? Befälslinjen är enkel; överste ger order till Jesper – som leder manskapet.

Jespers beskrivning av orsaken till anfallet som i stort sett utplånade lägret är att det fanns ryska spioner på basen. Det hade han och en utvald grupp informerats om någon dag innan anfallet.

Av vem? En överste förstås.

I intervjuer till svenska tidningar, svensk tv och nyhetsbyrån Reuters samt New York Times talar Jesper om dessa ryska spioner, och att de var orsaken till det ryska anfallets framgång: ”De träffade med kuslig precision”.

Det är givetvis troligt att det fanns ryska spioner på basen. Men det är lika troligt att det ryska anfallet skulle lyckats ändå.

På mitt skrivbord ligger en bunt dokument som de som åker som frivilliga till Javoriv får av den ukrainska armén innan de beger sig hemifrån. Bland dokumenten finns en flersidig och noggrann beskrivning av basen i Javoriv, och där finns till och med GPS-koordinaterna utsatta. Alla byggnader och deras funktioner är utmärkta, mycket av materialet finns också på Natos hemsida, eftersom basen är ett internationellt träningscenter där befäl från bland annat USA och Kanada genom åren tränat ukrainska soldater.

Men Jespers beskrivningar drar alltid åt det ”hemliga”, det är uppdrag som det inte kan berättas något om, och det är ryska spioner. Och går det åt skogen är det alltid andras fel, de andra som inte är lika iskalla som Jesper, eller som han uttrycker det i en intervju efter hemkomsten:

”Det enda jag ångrar är att jag behövde åka hem. Jag sitter och planerar för att åka tillbaka, men jag väntar en till två veckor. Jag åker inte till samma bas, inte till någon jävla legion eller någonstans där jag kan utsättas för det här spionaget. Jag tänker inte dö för att någon jävel lägger ut på Tiktok var vi är någonstans.”

Som om det var Tiktokfilmer som avslöjade var basen fanns.

I ett antal intervjuer har Jesper förmedlat en bild av sig själv som den ende som håller huvudet kallt när raketerna regnar ner; han beskriver hur han ryter åt av skräck förlamade soldater att kasta sig till marken och ta skydd, han leder andra i att bryta upp ett vapenförråd. I en intervju i Sveriges Radio berättar Jesper hur han tar kommandot över hundratals personer och leder dem i säkerhet. Han gör en utförlig beskrivning av allt han räddar dem undan; nya missiler, bomber samt ryska fallskärmsjägare. Det är lite oklart varför ryssarna skulle sätta in fallskärmsjägare mot en fiendebas mycket långt bakom sin egna linjer, en bas de kan totalförstöra med raketanfall.

Vad händer då med de 15 skandinaver som Jesper säger sig ha fått i uppdrag att föra hem?

Två dagar efter det att han fått uppdraget av den ukrainska armén berättar Jesper i en intervju att han samordnar en swish-insamling för att få hem de 15, som nu blivit 16. Det behövs 10 000 kronor.

Man kan tycka att Jesper borde etablerat samband med översten som gett honom uppdraget istället för att samordna en swish-insamling för att få in 10 000 kronor.

Veteraner

Som jag gjort hela tiden, ställer jag mig återigen frågan: var är Jespers grupp av krigshärdade veteraner, dem han skulle sammanstråla med? Grabbarna som ”ingen vågar mucka med”?

Kvar finns endast Jesper och 16 livrädda människor som bara vill hem – det är åtminstone så Jesper beskriver dem. I ett inlägg på Facebook 18 mars berättar han att det totalt är 54 personer han räddat. De han måste avse är de som fanns på bussen som lämnade lägret:

”Ingen av oss ombord på bussen är skadade. Men flera är väldigt chockade och traumatiserade och behöver professionell hjälp. Men så fort vi kommit fram till vår destination och fått duscha och byta kläder, så ska jag själv prata med var och en av killarna, säger han.”

Expert på närstrid och skjutvapen … samt psykolog.

Personlig eskort

Men nu är alla de 16 skandinaverna hemma, försäkrar Jesper i Facebook-uppdateringen 18 mars. Många av dem har han ”personligen eskorterat”.

Vi får aldrig någon förklaring till varför personer måste eskorteras genom Polen till något av sina hemländer – det rör sig ju om personer som alldeles nyss var beredda att gå ut i krig. Visst kan det vara stökigt på centralstationen i Warszawa eller på en eller annan bykrog längs med de polska vägarna, men ändå? Eskort?

Än mer svårbegripligt blir det när Jesper berättar om hemfärden för en av de 16:

”Alekzandroz som vi körde genom hela jävla Europa för att få hem då han blivit av med sitt pass och fruktade för sin säkerhet, vilket han hade helt rätt i.”

Om nu Alekzandroz – en 19-årig fordonsmekaniker – tappat passet känns det på något sätt irrationellt att Jesper ”körde genom hela jävla Europa” för att få hem honom istället för att köra genom Polen till färjeläget i Świnoujście, där Alekzandroz kan ta båten till Ystad. Antalet gränspassager blir ju betydligt färre då för den stackars pojken som tappat passet – det är lätt att inse om man håller huvudet kallt.

Nu planerar Jesper att återvända till Ukraina, han ville ju inte hem låter han förstå i en intervju – han återvände för att han kände sig tvungen till att utföra alla de där personliga eskorterna. Enligt vad han skriver på Facebook står han också ”i daglig kontakt med Legionen” och hela ”sitt nätverk”. Den där legionen ni vet som han dagen innan beskrev som ”den jävla legionen”.

Vem han pratar med i legionen?

Vi får anta att det är en överste.

Men detta är typiskt för Jesper – ena dagen talar Jesper om den ”jävla legionen” som inte fungerar och som han inte vill återvända till, andra dagen talar han om för oss att ”han står i daglig kontakt med legionen”.

31 mars är Jesper med i TV4:s Efter fem. Han berättar återigen om sina upplevelser under natten i Javoriv. Han lyfter återigen fram hur iskall han är under attacken, han vet alltid vad som behöver göras.

Inledningsvis visas en film tagen under attacken. Programledaren kommenterar att det hörs hur nervös Jesper var under filmandet eftersom man hör någon andas flämtande. Jesper förklarar då att det inte är honom man hör. Han var fokuserad och kontrollerade sin andning.

Problemet är att det inte är Jesper som tagit filmen – vilket han påstår.

Den läggs upp redan kl 16.15 dagen efter den nattliga attacken på Javoriv – av en svensk som fått den av en vän som upplevt attacken på basen, alltså inte från Jesper. Inget tyder på att Jesper lagt upp filmen någonstans i sociala media eller annorstädes innan han presenterar den som sin i TV4. Det är också lite märkligt att Jesper som alltid är snabb med att kontakta media håller inne med en film han säger sig ha tagit under attacken i Javoriv, och att han väntar i mer än två veckor.

Sovande journalister

Det som förundrar mig mest när jag gått igenom allt material om Jespers tid i Ukraina är att ingen enda journalist ställt en enda kritisk fråga till honom. Ingen har läst in sig på vad han sagt tidigare, ingen har funderat på självmotsägelser och omöjligheter eller uppenbara överdrifter och skryt.

Kanske har journalisterna medvetet undvikit att ställa frågor. Uppdraget är att leverera ett reportage om en hjälte, en svensk som gör något. Upprätthålla den bild som skapades redan under Jespers tid i YPG. Media kan inte gärna ifrågasätta Jesper i Ukraina, då måste de kanske rulla upp den bild de format tidigare.

Men spelar det någon roll? Behöver vi inte myter?

Kanske.

Men det är inte journalistikens roll att skapa dessa myter. Vår uppgift är att säga precis som det är.

Om journalister undviker att ställa frågor för att det stör den bild och världsbild media vill skapa, hur ska vi kunna lita på att det inte finns många andra fall där journalister viker undan och inte ställer de obekväma frågorna, och det när det gäller betydligt allvarligare frågor än vem Jesper Söder är.

Vad säger Jesper själv?

Jag har sökt Jesper för en intervju, men bara fått tala med honom helt kort. Han hade fullt upp med arbeta på den skrot han driver tillsammans med sin bror, och han väntade hela tiden på mycket viktiga samtal. Vårt samtal fick avbrytas just därför att det kom ett samtal som var viktigare än mitt.

Men jag uppmanade honom att kontakta mig om han ville bli intervjuad för att reda ut vad jag såg som obegripligheter i hans berättelser. Erbjudandet kvarstår givetvis.

I den här artikeln har jag inte berört Jespers tid i kurdiska YPG, och hans karriär där, och hur han enligt egen utsago slutade som ”underrättelseofficer”. Även intervjuerna från den tiden är fyllda med märkliga motsägelser.

Jag kan få anledning att återkomma till dessa.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.