Det mullrar i Ukraina och det bullrar i Kanada. Bokstavligen, av hundratals, nej tusentals långtradare och andra transportfordon. Med glad vrede har en försvarlig del av transportnäringen, och dess vänner, kört man ur huse för att demonstrera sin ilska mot vad de ser som totalitära, diktatoriska fasoner.

Och detta är ändå inte de avoga redneckarnas sydstater i USA, utan det är sävliga, sossiga Kanada – landet som kröner det spretiga USA med sans och balans, ordning och reda och nordisk eftertänksamhet. Det är Jordan Petersons och Leonard Cohens land. Ja, för att inte säga: Justin Trudeaus land. Den charmige kronprinsen som, efter att ha pysslat med teater och skönlitteratur, hjälparbete och skolundervisning ärvde tron och krona, axlade manteln och gav Kanada det pojksötaste ansikte som tänkas kan.

Pappa Pierre

Står nu verkligen landets sympatiske, snygge, progressiva, sopsorterande unge kung och säger att de som, fullt friska, vägrar ta sin medicin är olämpliga människor? Att de ofta är kvinnohatande, ofta rasistiska, ofta vitmakt, ofta högerextrema, att jämställa med terrorister och att deras bankkonton skall låsas samt att både deras hundar och deras barn skall tvångsomhändertas om de inte lyder honom och tar sin medicin?

Och inte bara det, utan även att de som stöder dessa obstinata vägrares rätt att vägra ta sin medicin är i onåd, och riskerar att få sina bankkonton låsta. Och att de som sympatiserar med detta stöd också är på svarta listan? Den äppelkäcke Justin har i fredstid infört undantagslagar för första gången sedan hans far Pierre Trudeau, eller adoptivfar, som gjorde samma sak som premiärminister på 1970-talet, när verkliga terrorister var i farten och tog gisslan och hade sig.

Vem styr?

Det är här jag börjar bli lite smått fundersam. Ingen premiärminister, inte ens en bufflig typ, skulle göra sig osams med ett helt skrå av livsnödvändiga yrkesmänniskor i onödan. Truckers är en förutsättning för liv i Kanada. De transporterar förnödenheter, livsmedel, allt som är färskt, som produceras annorstädes. Man ser som statschef helt enkelt till att man inte får transportarbetare mot sig. Och Justins främsta uppenbara tillgång är hans charm. Att han är en nice guy. Att han utstrålar sympati. Att han får fruarna att le, med något drömskt i blicken.

Så då uppstår den konspiratoriska frågan: Är Justin Trudeau styrd?

Hurså? Jo, det måste rimligen vara ytterst motvilligt han gör sig osams, det vill säga förbrukar sitt charmkapital, med ett helt befolkningssegment. Visst, än så länge har förarna fler mot sig än för sig, procentuellt. Men Justin har ännu fler mot sig, eller i alla fall färre för sig. Det här kan, med andra ord, kosta honom karriären. Det rimliga är att han inser det. Har han en lockande titel som väntar efter tiden som premiärminister? Det är, enligt socialliberala analytiker, inte helt säkert.

Fast, vad vet man.

Vad Justin vet

Ja, vad vet han själv? Vad kan han tänkas veta om sig själv? Det är svårt att säga, förstås, men alldeles omöjligt är det inte. Vi ska snart få se varför. En sak Justin nog vet om sig själv är att han är en överlevare. Inte bara en kronprins, utan en smidig kille som när han är fälld rullar runt och kommer upp på fötterna innan någon hinner reagera. Hans medfödda charm är organiskt bunden till ämbeten och offentliga sociala sammanhang. Och till en känsla av mission, av att vara född för det han gör. Att hans framträdanden nästan alltid är charmanta är inte bara medieträning och teater, utan det är medfött. Likaså hans raison d’être. Denna offentliga charm är hans öde, meningen med hans liv. Och hans administrativa förmåga samt modet att avveckla rådande strukturer är direkt kopplade till denna charm.

Tre egenskaper

En förening av relationellt fokus, moraliskt nytänkande och offentlig charm. Det är dessa tre egenskaper som utgör grunden för hans nio liv. Han är funtad så att dessa tre egenskaper inte bara är framträdande utan dessutom kopplade till varandra på ett sätt som förstärker dem.

Så han kan faktiskt med ett visst fog tro att han kommer att klara av det här, hur osannolikt det än må te sig när han blir utbuad i parlamentet såsom häromdagen och hatad på nätet. Anledningen var att han vägrade att be om ursäkt för att ha brunsmetat hela oppositionen och sagt att de inte drar sig för att sälla sig till drägg som viftar med sydstats- och hakkorsflaggor. Alla judiska parlamentsledamöter, och de är många, gick förstås i taket för det där med hakkorsflaggorna, men han rörde inte en min, utan malde på med sitt mantra om att demonstranterna är kriminella, som om parlamentsledamöterna inte stod och skrek på honom att han skulle be om ursäkt. Vilket de alltså gjorde. Flera gånger. Man tappade hakan. Hur i hela friden kommer det sig att han tror sig komma undan med sånt? Ingen kommer undan med sånt!

Möjligen då om man dels är född och fostrad till tronarvinge, dels besitter en speciell begåvning för mental judo, så att man kommer upp på fötter vad som än händer. Vi får se. Han är en fascinerande artist, vad man än tror och tycker om honom som politiker. Men att han har börjat få socialliberala influencers som Bill Maher emot sig måste svida även i hans teflonskinn.

Hur kan man beskriva en sammansatt personlighet som Justin Trudeaus utan att göra våld på hans väsen? Vi får börja med de mest utmärkande karaktärsdragens ingredienser och ta det därifrån.

Ett drag är tydligt: den offentliga charmen. Denna charm backas upp av ytterligare två drag: relationell effektivitet och moraliskt nytänkande.

Triangeldynamik

De tre egenskaperna relationell effektivitet, moraliskt nytänkande och offentlig charm är som hörnen i en liksidig triangel som omsluter hela hans person. Men denna triangel, eller snarare pilspets med riktning mot det offentliga, hänger inte i luften. Den är snarare kontextualiserad med vissa andra spännande och, som vi ska få se, talande egenskaper som tillsammans utgör denna fascinerande personlighet. Man måste nämligen, om man har en smula människointresse, medge att den ungdomlige Justin Trudeau inte är någon dussinmänniska. Han är inte ens någon dussinindiktator. Han är på många vis en frisk fläkt, en dynamisk person som får saker att hända.

Här måste man vara lite som en bra klasslärare för att kunna se klart. Alla elever är härliga och intressanta på sitt sätt, även de stökiga, de slöa, de dryga och de inställsamma. Ser man inte människan så ser man bara ett antal framträdande egenskaper – inte personen själv. Därför måste man faktiskt orka gilla den man försöker förstå, annars är man hopplöst fast i sina egna förutfattade meningar. Kan man inte förmå sig till att gilla någon så kan man inte heller förstå den på djupet. Det vet nog alla egentligen, men det kan vara bra att påminna sig om sådant när vi nu måste med en viss ömsint blick nalkas en offentlig person. Det är enda sättet att förstå någon, både tekniskt och moraliskt, och det gäller även en klandervärd och kanske till synes osympatisk människa. Håll det i minnet, så fortsätter vi.

Jag, Justin

Justin Trudeau har aldrig riktigt tvivlat på sin betydelse. Det är inte så att han har varit stöddig och nedlåtande, för han är som sagt en solskensgrabb, ingen mobbare. Men han har en oförtruten strävan. Han känner sig som en människa med ambition. Han tycker inte om att lata sig, vara ineffektiv eller slösa tid på strunt. Han må kunna spräcka etablerade rutiner och konventioner med sitt moraliska nytänkande, men han känner sig inte som en bråkmakare eller anarkist. Att anarkister ofta gillar honom beror på att de, liksom andra, ganska enkelt kan läsa in sina egna föreställningar i hans personlighet. Den är i vissa avseenden som en filmduk för andras projektioner, vilket ger honom vad man kallar skådespelartalang. Han måste inte själv projicera något speciellt. Förutom möjligen en strimma av den där relationella stramheten, men den ger honom snarare karisma än bisterhet i framtoningen.

Det känns som en ynnest att få vara i hans sällskap, för han har naturlig stjärnstatus och en full kalender. Likaså må han kunna fatta snabba och besvärliga beslut, men han känner sig inte som en diktator för det. Snarare smärtar det honom, utan att han kan sätta fingret på exakt varför, när han måste krossa någons drömmar eller genomdriva begränsningar. Ändå tvekar han inte och tvivlar aldrig på sin politiska instinkt. Det han gör är gott och rätt, och oftast elegant genomfört – den offentliga charmen – och därför övertygande. Det är inte så att han aldrig gör bort sig, men hans tabbar glöms och förlåts snabbare, och av fler, än andras tabbar.

Känslovändande och pondus som tjuvkopplingar

Han har ett moraliskt nytänkande, som gör att han kan krossa konventioner utan att framstå som excentrisk, och en relationell effektivitet. Det sistnämnda är den enda egenskap han inte riktigt kan dölja och det finns som sagt en triangels sidolinje av ömsesidig bekräftelse. Dessa två egenskaper stärker alltså varandra: båda har liksom en mild medvind i varandras riktning. En likadan medvind finns mellan dessa två egenskaper och den där tredje egenskapen, som är förknippad med hans livsinriktning, nämligen den offentliga charmen. Dessa tre stärker varandra på ett milt och harmoniskt sätt. Men dessutom finns det ett slags snabbkoppling mellan de tre, ja nästan som en tjuvkoppling.

Justin kan gå den raka vägen mellan sin offentliga charm och sitt moraliska nytänkande. Men har han lite bråttom så kan han även gå via en booster som gör kopplingen snabbare än samvetet. Det kan ibland behövas, även om det låter en smula skumt. Många begåvade människor har sådana förmågor. I Justins fall är denna booster en känsla. Denna känsla är känslan av att känslor inte alltid är vad de känns som. De kan vara tvärtom också. Det som känns bra kan vara dåligt, och omvänt. Det som spontant känns sorgligt kan innerst inne vara glädjande.

En känslovändare är hans booster mellan det moraliska nytänkandet och den offentliga charmen i pilens riktning. Med en sådan booster kan man åstadkomma en hel del, särskilt om själva ens jagkänsla är identisk med ambition, och ambitionen är att skapa en ny och vackrare ordning i samhället. Blir folk ledsna över det så kan man alltså ha överseende, eftersom de innerst inne är glada över att vara ledsna och kommer att tacka honom i slutänden.

Diktatorisk finess

Även mellan den relationella effektiviteten och den offentliga charmen finns en alternativ och snabbare rutt än den raka vägen. Även där finns en booster. Den är på sätt och vis hederligare än den mer eller mindre ogripbara känslovändaren. Ja, den är synnerligen gripbar; den är en av de mest begripliga egenskaper som finns: exekutiv kraft. Beslutsförmåga. Pondus. Går det inte att koppla relationell effektivitet till offentlig charm snabbt nog på raka vägar så kickar pondus automatiskt in och fördubblar farten. Snabbare, återigen, än samvetet. Det kan vara både diktatoriskt och smidigt, ibland rentav samtidigt. Besvärande beslut kan fattas och förverkligas innan någon hinner uppfatta det, än mindre protestera. Som fullbordade fakta kan de sedan säljas in med den offentliga charmens självklarhet.

Krismästarskapets hemlighet

Dessa två boosters, känslovändaren och pondusen, har dessutom en annan relation till pilens bashörn, alltså till den relationella effektiviteten och det moraliska nytänkandet. De är nämligen inte bara boosters på vägen till den offentliga charmen och målmedvetenheten, utan även till varandra –fast på ett lugnare sätt. Känslovändbarhet och pondus bekräftar varandra på samma sätt som pilens basvinklar bekräftar varandra. Går detta för långsamt – vill Justin vara snabbare än sitt samvete någon gång – så kan den offentliga charmen agera booster och snabbkoppla känslovändaren och pondusen.

Så kan man klara en politisk kris av stora mått.

Ocharmig magi

Och som om inte det vore nog: känslovändarens och pondusens ömsesidiga bekräftelse samt bashörnens ömsesidiga bekräftelse är länkade till varandra genom de parallella, suprakonduktiva snabbkopplingarna.

Vad innebär det?

Det innebär att Justin får en positiv rundgång mellan ömsom harmonisk medvind, ömsom blixtsnabb koppling, mellan fyra ganska ocharmiga, ja man skulle nästan kunna säga hänsynslösa egenskaper – särskilt i denna samverkan. Moraliskt nytänkande låter ju fint och bra, men är sällan trevligt – tvärtom. Denna egenskap strider per definition mot allmän rättskänsla. Den kan vara befriande men givetvis även skrämmande och destruktiv, beroende på hur den används. Den måste ju destruera våra moraliska förgivettaganden för att alls komma till användning. Och i Justins fall har detta moraliska nytänkande en snabblänk till känslovändaren. Hela denna rundgång kan beskrivas som en rektangel.

Kedja som snabbkopplar

I Justins fall är denna rektangel ställd så att en av egenskaperna, i hans fall den relationella effektiviteten, är på topp och synlig för alla. En annan, känslovändaren, befinner sig däremot i botten, som osynlig. Det betyder dock inte att den inte kan verka med full kraft – tvärtom.

Denna rektangel av rundgång har en inbyggd broms, bestående av att två egenskaper alltid hamnar mitt emot varandra, nämligen diagonalerna.

När två egenskaper står mitt emot varandra tar de i viss mån ut varandras verkan. De opponerar, motverkar, varandra. Det magiska med denna rektangel – ty den ger bäraren en fläkt av magi – är att de oppositionella egenskaperna hela tiden liksom magiskt kan ta snabbvägen genom sina grannar, som därmed blir boosters. I Justins fall är det alltså fyra ganska hänsynslösa egenskaper, särskilt i samverkan i en magisk rektangel, nämligen relationell effektivitet, pondus, känslovändare och moraliskt nytänkande. Vid behov kan alltså pondusen och känslovändaren även snabbkopplas via den offentliga charmen. Vi har alltså en kedja med hela fyra snabbkopplingar i rad.

Justins jagkänsla

Vi talade i början om Justins jagkänsla. Att han aldrig riktigt har tvivlat på sin egen betydelse. Om vi markerar denna jagkänsla med en liten sol så ser vi dess position i förhållande till det nätverk av egenskaper vi redan har kartlagt:

Jagkänslan står, lite bekvämt, utanför de spänningsfält vi hittills har kartlagt. Men det finns fler, och två av dem förbinder Justins jagkänsla med två av egenskaperna, nämligen med det moraliska nytänkandet och med pondusen. Det är inte nog med att dessa två förbindelser är motiga, som oppositionerna men de är faktiskt värre. Det motstånd Justin känner inför att döda gamla moraldogmer och inför att fatta besvärande beslut – för det gör han faktiskt – är dock inget som hindrar honom. Tvärtom ger det honom en air av samvetsgrannhet och karaktär, att han rakryggat och plikttroget står för sina moderna ideal i ur och skur.

Låt oss för säkerhets skull påpeka det kanske självklara: jagkänslan är inte samma sak som jaget självt. Jagkänslan är den man känner sig vara. Sådant påverkas ju, mer eller mindre, av hur man tror att andra uppfattar en, eller hur man kände att andra såg en när man växte upp. Det inre jaget är något mycket djupare och mer beständigt, och som omfattar varje egenskap och varje relation mellan egenskaper i hela personligheten över tid, från första till sista andetaget eller rentav längre. Det som beskrivs här är personligheten, karaktären och dess mekanismer, fallenheter, begåvningar och brister – inte själva kärnan. Den är bortom ord och förbjuden att tillträda för oss dödliga.

Justins kommunikation

Vi har talat om Justins relationella effektivitet. Och att den står i opposition till hans förmåga att se känslor från andra sidan. Nu är det dags att se på känslovändarens omedelbara granne, nämligen hans sätt att kommunicera. Både känslovändaren och kommunikationen har något målmedvetet och riktat över sig. Han ägnar sig inte åt kallprat, utan all hans kommunikation har ett syfte.

Dessutom tenderar all hans kommunikation att utgå från bilder. Justin Trudeau tänker och talar helst i bilder. Och hans bilder innehåller sällan bara det som föreligger eller det som har varit. De innehåller oftast även det som skulle kunna bli av, både i form av hotbilder och i form av positiva framtidsvisioner. Detta gör honom till en god talare, en skicklig pedagog och, med tanke på känslovändarens omedelbara kontakt med kommunikationen, till en medryckande demagog. Han kan, som det heter, sälja sand till Arabien.

Känsla för känsla

Kommunikationen flankeras på den ena sidan av känslovändandet och på den andra sidan av förmågan att kommunicera visioner. Denna tajta trio är helt i målmedvetenhetens tecken. Trion, som verkar som en röst, har en gynnsam koppling till Justins känsla för … för känsla. När han talar, och även när han lyssnar, kan han göra det med känsla. Han har talang för att spontant lägga sig i rätt känsloläge. Det går av sig självt. Den känsla ”för känsla” det här är frågan om är samma känsla som kan leda till kännedom om något, och till att man lär känna någon.

Hans kommunikation får därmed en personlig touch, vilket förstärker det sympatiska intryck man får av hans offentliga charm. Denna känsla för känsla har emellertid något initiativrikt över sig. Delar man Justin Trudeaus känsla för något så vill man vara delaktig. Han är medryckande. Och genom sitt visionära berättande kan han lätt få med sig dem som lyssnar. De ser vad han säger och känner vad han känner.

Politiskt väderkorn

Det är bara en sak som egentligen bromsar denna medryckande egenskap och det är dess opposition till den egenskap som gör honom medveten om livets paradoxer. För ett sådant medvetande har han, trots allt. Det är därför han känns så modern och ungdomlig. Det är inte bara yta, utan det är en äkta drift att se saker från flera håll samtidigt. Ett slags öppenhet, om man så vill. Detta sinne för paradoxer tenderar dock att dämpa hans känsla för känsla en smula, vilket skapar en paradoxalt tillnyktrande effekt som rimmar med hans städade och strukturerade framtoning. Känslan för känsla har dock en snabbkoppling till sinnet för paradoxer, där detta sinne inte kan bromsa känslan, och det är via hans visionära egenskaper: hans känsla för det möjliga och hans politiska väderkorn.

Den tunna linjen

Nu börjar bilden av Justin Trudeaus personlighet bli komplex. Men vi har byggt upp den steg för steg, så det borde gå att få en känsla för helheten. Det finns alltid mer. Hur lätt eller svårt det är att få denna känsla, och hur saklig den är, beror delvis på hur ens egen personlighet är uppbyggd.

Den tunna linjen som skär rakt igenom är en horisont som skiljer det Justin Trudeau kan sätta fingret på genom introspektion – det som är upptill – och det som han bara kan gissa sig till genom livserfarenhet.

Rider of the storm

Den kris han nu står inne i är hans hittills i särklass svåraste prövning. Vi vet ännu inte exakt vad som driver honom. Allt fler tar avstånd, även i det socialliberala lägret, och hur det slutar får vi se. Men vi ser i denna karaktärsanalys att han skulle kunna göra det snudd på omöjliga, och rida ut stormen, återfå sitt folks förtroende och gå vidare. Kanske som en marionett för främmande makt, kanske för en djup stat eller kanske helt enkelt för sin egen delvis irrationella ambition att leda med elegans.

Hela kartan

Ovanstående analys baseras på den urgamla konsten att, våra astrofysiska föreställningar till trots, tolka hans födelsehoroskop. Med tanke på Justin Trudeaus bakgrund är det troligt att han har bekantat sig med sitt horoskop och alltså känner till något av det som beskrivits. Detta är enbart ett axplock av de mest framträdande dragen och det finns mycket mer för den som bemödar sig att tolka sakligt och inkännande.

Skisserna i texten torde gå att känna igen i det astrologiska horoskopet nedan.

Alexander Kieding