Vad tänker du på när du hör country? Män i cowboyhattar, vita skjortor, jeans, stora bältesspännen och stövlar som sjunger sånger om sin skördetröska och kvinnor i glansiga paljettklänningar som tar i från tårna på ännu en julskiva ingen bett om? Eller kanske går tankarna till banjospelande inavlade rednecks à la Den sista färden? Kanske tänker du på Johnny Cash, den där filmen med Joaquin Phoenix var ju rätt bra. Eller har du snubblat in på Spotifys omsorgsfullt kurerade popcountryspellista? Bländvita leenden, sånger om pickups på fält, grusvägar och cheerleaders som sjunger George Strait…

Visst visst visst. Det där är såklart country.

Men jag skulle vilja introducera dig till en annan värld, där countryn handlar mindre om söta flickor och grusvägar och mer om liv, lycka, sorg och död. Countryn från gruvorna i Appalacherna. Countryn från de massiva slätterna och oljeriggarna i Texas. Countryn från de riktiga kofösarna i Klippiga bergen. Countryartisterna som levt det liv de sjunger om. Countryn som brukar beskrivas som “tre ackord och sanningen”.

Den här sidan av countryn har såklart alltid funnits. På 70-talet var det outlaw-country med kåkfararen Merle Haggard (som bokstavligt talat såg Johnny Cash 1959 som intagen på San Quentin-fängelset och tänkte, det där kan jag göra med), Willie Nelson, Waylon Jennings och Kris Kristofferson i spetsen.

Outlaw-countryn var baserad på den traditionella countryn, med rötterna i western- och folkmusik. Musiken handlade om den tidens problem, alkohol, krig, kriminalitet. Musikernas talang var svår att ignorera, men deras låtar var ofta allt för smutsiga och farliga för att få spelas på radio. Exempelvis Willie Nelsons Blackjack County Chain förbjöds på countrystationerna när den började bli allt för populär, låten (som skrevs av en annan artist, Red Lane) handlar om hur ett fångarbetslag slår ihjäl sin plågoande, sheriffen, som låtit fängsla fattiga för att använda som gratis arbetskraft. Lite för magstarkt för radio. Dylika historier finns det många av.

Countryns rötter finns i folkmusiken från de brittiska öarna och sedan femtiotalet har country befunnit sig i en dragkamp inte olik den på 70-talet. Nashville dominerar industrin och är mest intresserad av att lägga sig så när popmusiken det bara går, såklart för att göra musiken än mer kommersiellt gångbar. Medans resten av countryamerika istället drar sig bakåt, mot folkmusiken, mot bluegrass, mot outlaw-country, mot western.

Den här strömningen står sig i dag starkare än någonsin och jag skulle vilja introducera ett par artister som jag tycker förkroppsligar country på liv och död.

Sturgill Simpson

Det är omöjligt att göra en sådan här lista utan att börja med Sturgill Simpson. På ett eller annat sätt verkar han vara involverad i det mesta som hänt framförallt på den appalachiska scenen och flera av artisterna i den här listan har antingen samarbetat med, producerats av eller helt enkelt upptäckts av Sturgill. Till dags dato har han släppt fem album och om man ska tro Sturgill själv så blir det inga fler. Planen ska alltid ha varit fem album baserade på “The traditional Christian narrative the journey of a human soul and inspired entirely by a Kris Kristofferson chorus I heard one day while stoned out of my mind when I was 33 years old.”

Dessa album är enligt följande:

  • Seminal Album – Past Life: High Top Mountain
  • The Soul’s Journey Through Space: Metamodern Sounds in Country Music
  • Birth and life lessons: A Sailor’s Guide to Earth
  • Life & Sin: Sound & Fury and Cuttin’ Grass
  • Absolution – Returning to the light: The Ballad of Dood and Juanita

Till detta har Sturgill även gjort två bluegrassamlingsalbum med låtar från de fyra första skivorna, och han har även alluderat till att det kan komma mer musik under andra former och namn. Men det kan dröja.

Som introduktion till Sturgill väljer jag You Can Wear the Crown, här i en liveinspelning från 2013. En låt från tidigt i Sturgills karriär där hans karakteristiska humor får fullt spelrum samtidigt som låten är en rejäl känga till musikindustrin i Nashville. Som B-sida bjuds Some Days.

Tyler Childers

Tylers genombrottsplatta Purgatory producerades av, ja du gissade rätt, Sturgill Simpson. Tylers sound och anslag är dock helt annat än Simpsons, borta är den humoristiska aspekten. Tyler bjuder istället ofiltrerat från själen på svärtan och smärtan i livet i Appalachernas bortglömda kolgruvor. Stoltheten blandas med misären, alkoholen och drogerna, tillsammans med ett vemod som är svårt att värja sig från.

Jag vill även ge ett särskilt omnämnande till Tylers pedal-steel-gitarrist. Världsklass.

Charles Wesley Godwin

Även om Charles Wesley Godwin i sin musik tar avstamp i sin uppväxt i West Virginias fattiga kolgruvsamhällen är hans anslag mer hoppfullt än många andra musiker från regionen. Han berättar om familjerna, gemenskapen, de vackra landskapen och stoltheten över förfädernas hårda slit för att kunna ge honom det liv han fått.

Charles familjekrönika Seneca Creek är en passande introduktion.

Som B-sida ger jag Coal Country.

Morgan Wade

Även om männen dominerar musiken från Appalacherna finns såklart även kvinnor. En av de allra bästa är Morgan Wade. Morgan är från en liten småstad i sydvästra Virginia och har, sina unga år till trots, redan levt ett hårdare liv än de flesta. Detta återspeglas i hennes musik som i mångt och mycket handlar om trasiga relationer, där en underton av våld, alkohol och droger ligger som ett tjockt täcke över hennes önskan att älska och bli älskad.

Morgans röst är inget för ballader, men den passar perfekt för det hon sjunger om.
Det är svårt att inte bli berörd av låtar som The Night där hon på olika sätt ber om styrka att ta sig igenom ytterligare en natt och tittar man på videon framstår det som att ta sig igenom sången i sig är kamp på liv och död. Den typen av autenticitet som nog bara går att köpa med sitt eget liv som insats…

Benjamin Tod (Lost Dog Street Band)

Ett kringflackande liv, spelandes på gathörn, för pengar eller för en öl. Likt Morgan Wade har Benjamin inte levt det enklaste av liv. Droger, alkohol och hemlöshet. Under perioder tågluffare. Mycket av detta krönikerat av den eminenta youtubekanalen Gems on VHS. Musiken är lika delar spritromantik som hat mot det egna beroendet. Likt Morgan Wade får jag känslan av kamp för att ta sig igenom nästa låt och nästa låt och nästa låt.

För att ta sig an Benjamin kan det vara bäst att börja från i dag, 2022 och arbeta sig bakåt.

Hela vägen till livet på tågen:

Om vi rör oss från gruvorna och Oxycontinöverdoserna i Appalacherna, förbi Nashville och mot sydväst, landar vi snart i Oklahoma och Texas. Även här frodas countryn bortom Nashville. Vi bjuds förvisso på fler cowboyhattar än i West Virginia, men musiken är fortfarande rak och ärlig.

Joshua Ray Walker

Det enda som är mer omfångsrikt än Joshuas (enorma) lekamen är möjligen hans sångregister. Nu har jag aldrig varit på någon honky tonk i Texas, men det är där Walker nog känner sig mest som hemma. De fartfyllda humoristiska dängorna så som Bronco Billy’s (om att rida en mekanisk tjur) åsido så är Joshuas främst stryka förmågan att via sin karakteristiska falsett låta oss förnimma hans egna sårbarhet blandat med en stor portion vemod och det är när han inte ens försöker dölja detta under lager av ironi som hans musik når sina högsta höjder.

Som du, kära läsare, säkerligen noterat har jag konsekvent valt avskalade (akustiska) live-inspelningar av ovanstående artister. Dessa finns såklart även med Joshua, men jag tycker att videon till hans mästerverk Voices till skillnad från många andra musikvideos vilka mest är distraktioner, lyckas fånga känslan som Joshuas röst förmedlar på ett särskilt imponerande sätt. Bravo Josh David Jordan och Joshua. Bravo.

Zach Bryan

Mellan sina rotationer i den amerikanska flottan började Zach Bryan spela in sig själv med sin telefon och lägga upp sina inspelningar på Youtube. Några vänner tyckte att han borde spela in en skiva och medan han var på permission i Florida passade han på. Initialt ovillig att göra mer än jobba i flottan och spela in låtar på helgerna släppte Bryan ytterligare två album innan han slutligen förra året skrev på ett skivkontrakt och påbörjade inspelningen av sitt riktiga debutalbum. Vari ligger då Zach Bryans storhet? Enkelt, autenticiteten. Det här var aldrig något Zach gjorde för att bli känd, om hans vänner inte övertalat honom att spela in sina låtar hade han nog forsatt att skriva dem bara för sig själv. Sångerna är djupt personliga och berör ofta Zachs egna osäkerheter, saknaden av en allt för tidigt bortgången mor, rädslan att finna och förlora kärleken, alkoholen… och allt där emellan.

Var det här nu allt? Nej nej, detta är bara början på kaninhålet, kamrat. Vi har ju inte ens berört bluegrass, eller red dirt, eller Bakersfield, neotraditional, americana och allt det där andra.

Faktum är att även om Nashville fortfarande mest av allt vill ha med Justin Bieber på sina låtar, så är vi långt ifrån 10-talets bro-country och snap-tracks från Los Angeles. Artister som Midland, Jon Pardi, Riley Green, Carly Pearce, Miranda Lambert, Luke Combs, Morgan Wallen, Ashley McBryde, Hailey Whitters och ett gäng andra spelas varenda dag på radiostationerna. Framtiden ser ljus ut och många av musikerna jag presenterat här är på väg in i värmen. Morgan Wade har precis släppt sin skiva Reckless i en deluxeutgåva med ett antal nya låtar. Zach Bryans platta med ett skivbolag i ryggen kommer snart och hans första singel har släppts.

Den autentiska countryns tid är nu. Merle Haggard hade varit stolt.

Från en liten schlätt till en annan. Tog vägen förbi Japan men bor nu nedanför floderna, över havsytan, bredvid katedralen. Fru och dotter. Vänsterhänt. Pratar sämre holländska än jag borde, förstår mer än mina kollegor tror. Gillar vallar, varma källor, riktigt smör och frihet. Öschötte guschelov.