I dag sörjer många i Europa de civila offren för kriget i Ukraina – inte minst de döda barnen. 75 barn rapporteras ha dött som en följd av attackerna mot ukrainska städer.

Människor uttrycker sin fasa inför det som sker. Alla dessa döda barn.

Synen på barn som dör på grund av konflikter var en annan en gång i tiden – inte alltför länge sedan – åtminstone hos en del personer.

11 maj 1996 intervjuades USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright i det amerikanska tv-programmet 60 Minutes. Intervjuaren Lesley Stahl frågade:

”Vi har fått veta att en halv miljon barn har dött på grund av sanktionerna mot Irak. Jag menar, det är ju fler barn än som dog i Hiroshima … är det ett pris värt att betala?”

Albright svarade flinthårt:

”Jag tycker det är ett mycket svårt val, men priset tror vi, är värt att betala”.

Nu var det ju inte ”vi” som betalade priset utan irakiska barn och familjer, men hade det överhuvudtaget behövt ske?

Sanktionerna var ett amerikanskt försök att knäcka Saddam Husseins regim genom att blockera irakisk import av varor som kunde användas för framförallt militära ändamål. Blockaden syfte var också att få den irakiska ekonomin att gå i stå, och därmed skapa ett sådant missnöje hos befolkningen att regimen kom i gungning.

Sanktionerna gällde inte humanitär, medicinsk hjälp – såvida det inte kunde misstänkas att det som skeppades också kunde få en militär användning – då kunde USA använda sin vetorätt i sanktionskommittén och säga ”nej” till export. Och USA sade nej till mediciner för cancerbehandling, insulin, värktabletter, vaccin, stetoskop, röntgenutrustning, och klor (för vattenrening). Märkligt nog förbjöds även export till Irak av pennor – av alla de slag.

Albright kom senare att försvara sig med det det inte fanns allmänna sanktioner mot export av mat och medicin till Irak. Men USA hade vetorätt i varje enskilt fall och kunde därmed säga nej. Alltså inga vacciner för barn och inget klor för vattenrening. Det sista kan låta oproblematiskt och ofarligt, men under Kuwaitkriget 1990–1991 hade USA metodiskt bombat sönder dammar och anläggningar för vattenrening. När importen av klor och utrustning för vattenrening stoppades spred sig infektionssjukdomar som en skogsbrand skulle göra om brandkåren hade bensin i slangarna.

Denis Halliday arbetade i 31 år på höga positioner inom FN:s olika hjälporganisationer, han var biträdande generalsekreterare för FN och den som hade ansvaret för den humanitära hjälpen till Irak. Han lämnade sin post i protest mot sanktionerna och förklarade i sitt avskedstal:

”Vi håller på att förstöra ett helt samhälle. Så enkelt och skrämmande är det. Det som sker är olagligt och omoraliskt.”

Nu är Madeleine Albright, den envisa försvaren av detta död. Hon avled i går – 23 mars – i cancer vid 84 års ålder.

Uttalade feminister i Sverige var snabbt framme med hyllande minnesord.

Statsminister Magdalena Andersson förklarade att det ”fanns en speciell plats i himlen för Madeleine Albright”. Uttalandet syftade på Albrights ofta citerade ord om att ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Uppenbarligen är svenska feministiska politiker rädda för att hamna där så de har levererat lovordande eftermälen.

Utrikesminister Ann Linde säger: ”Jag sörjer en stor politiker … Hennes ständiga kamp mot fascism, hennes solidaritet med kvinnor och flickor runt hela världen och hennes arbete för demokrati och frihet kommer aldrig att glömmas.”

Margot Wallström twittrar om Albrights mod att stå för sina åsikter även när man får kritik.

Centerns Annie Lööf twittrar: ”Vila i frid, Madame Secretary. En sann förebild för många av oss i sin outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter, för jämställdhet och för den liberala demokratin.” Lööf talar också i ett inlägg på Facebook om Albright som en ”feministisk ikon”.

Det finns dock de som jublar över Albrights död. I Serbien har många i sociala media uttryckt sin glädje över hennes bortgång. Där minns man henne som den som i sin roll som Bill Clintons utrikesminister drev på Nato för att inleda bombningarna av Serbien 1999. Bombningarna varade 78 dagar och dödade 528 civila. Broar, skolor, sjukhus, fabriker, och monument förstördes. En av dem som uttryckt sin glädje är den serbiske filmaren Boris Malagurski, som förklarar att det finns en speciell plats i helvetet reserverad för Albright. Han påminner också om att Albright och hennes judiska familj (som kom från Tjeckoslovakien) fick en fristad i Serbien under andra världskriget och därför undkom koncentrationslägren.

Som tack för det blev det 55 år senare massiva bombningar av landet, konstaterar Malagurski.

Resultatet av bombningarna? Kosovo blev självständigt, och där finns nu en av USA:s största militärbaser i Europa.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Boris Benulic
Boris är chefredaktör för Morgonposten.