(Artikelns första del hittar du här.)

År 2004 är många av invånarna i Strängnäs oroliga. Den lilla staden kan man kanske se som en medeltida rest i det moderna Sverige, det är regementet och domkyrkan som dominerar staden. Nästgårds finns Gripsholms slott.

Men nu ska regementet läggas ner, eftersom statsminister Göran Perssons ständigt pågående kampanj för att avskaffa krigsmakten detta år nått Strängnäs.

Den som i praktiken är stadens starke man, det moderata finanskommunalrådet Ulf Kristersson, hör dock inte till de oroliga. Han ser det som en befrielse att P10 ska läggas ner. I kasernerna som snart ska stå tomma är Södermanlands regemente förlagt.

Det är Sveriges äldsta regemente, och en av de mest ärorika militära enheterna i landets historia. Regementet organiseras redan i början på 1600-talet, utplånas nästan helt vid Poltava 1709. 200 soldater följer Karl XII till Bender, de andra som överlevt hamnar i rysk fångenskap. Men redan 1719 har regementet återuppstått och vid slaget i Stäket besegrar 800 man en mycket större rysk styrka som består av 6000 man.

2005 genomför regementet sin sista större övning, det sker på Utö. Sedan börjar tömningen av kaserner och förråd, den enhet som blir sist kvar är musikkåren – men så är ju också Södermanlands regementes marsch en av landets mest kända. Det går åt helvete för P10, men med musik.

Stadens invånare ser 600 år av stadens historia försvinna, men de vet också att nu försvinner mer än 500 jobb från staden, och de må ha varit betalda med skattemedel men det har varit kronor och ören som använts för att säkra att nationen kan fortsätta vara nation; vare sig pengarna gått till avlöna tekniker på stridsvagnsverkstäderna eller stamanställda underbefäl.

Men varför är då moderaten Kristersson så lycklig över en nedläggning framdriven av en socialdemokratisk regering i Stockholm?

I flera intervjuer under de här åren förklarar Kristersson att regementet hindrat den ekonomiska utvecklingen i kommunen. Marknaden har inte fått spela fritt och därför inte kunnat göra kommunen till ett Silicon Valley vid Mälaren. Alla resurser och all lokal begåvning har sugits upp av regementet. Kristersson störs till och med av att regementet förfogat över så mycket mark som använts som skjutbanor och för övningar, mark som behövs för kommunens tillväxt:

”Kraven vi ställer på staten är av långsiktig karaktär. Framför allt gäller att kommunen ska få rådighet över skjutfälten.”

Och i kasernerna ska de IT-konsulter som ska komma från Sverige – ja, hela världen – inhysas.

Nu blev de istället skollokaler för stadens Thomasgymnasium. Kommunen hyrde in sig, och kommunens lokalhyror för skolan blev tre gånger större än genomsnittet för landet.

När Kristersson lämnar Strängnäs för att bli finansborgarråd i Stockholm är kommunens ekonomi i uselt skick, kommunalskatten höjd.

Men regementet är borta.

Den Kristersson som för 15 år sedan lovsjöng nedläggningen av alla regementen, talar i dag om hur viktigt det är att satsa mer på försvaret. 18 mars förklarar han på DN Debatt att om det blir en borgerlig regering med honom som statsminister så kommer en ansökan om medlemsskap i höst.

Och den Kristersson som bejakat och drivit på avskaffandet av den svenska krigsmakten säger nu att försvarsanslagen måste höjas.

Motsägelsefullt? Inte alls.

Han vill att försvarsanslagen höjs så att de kommer i nivå med vad som krävs för att man ska kunna bli medlem i Nato. Kristersson fullföljer bara Reinfeldt-planen.

Reinfeldt förklarade alltid – även innan han blev statsminister – att han ansåg att Sverige borde bli medlem i Nato. Men han deklarerade också att det inte skulle ske innan en majoritet av folket stod bakom ett sådant beslut.

Kampanjade då Reinfeldt och Moderaterna för Nato-anslutning för att övertyga svenskarna? Inte alls.

Reinfeldt valde en annan väg. Skär man ner krigsmakten tills den är så liten och klen att den inte ens kan försvara vad som finns innanför Stockholms tullar så kommer folkmajoriteten att bli för en Nato-anslutning – bara för att Sverige ska få någon som kan skydda landet.

Och det är vad vi ser hända nu.

Men vi ska inte glömma bort att Reinfeldts och Borgs avskaffande av en fungerande krigsmakt bara var en fortsättning och avslutning på vad Socialdemokraterna inlett.

Socialdemokraterna under Göran Persson såg inget behov av ett starkt försvar. Detta därför att man i grund och botten hade samma inställning som Moderaterna; om det nu mot all förmodan skulle bli så att Europa drev mot ett krig fanns alltid Nato.

En stark krigsmakt hade alltsedan andra världskriget varit en självklarhet för Socialdemokraterna. Per Albin Hanssons linje från kriget gällde; det pågår ett krig mellan stormakterna i Europa. Det är inte vårt krig. Vi ska hålla oss utanför.

Kalla kriget

Linjen gällde även under det kalla kriget – och den som ville stå utanför stormaktsblocken måste fortsatt kunna försvara sig. Därav följde att vi hade ett starkt försvar.

Men när det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens fall lämnade Socialdemokraterna Per Albin-linjen. En stark krigsmakt behövdes inte längre.

Däremot behövdes en annan sorts krigsmakt. I människors medvetande fanns insikten om att värnplikten hade en fostrande roll för unga män, och att den var en självklar manbarhetsrit som markerade övergången från pojke till man. I dag lanseras självhjälpsböcker för rådvilla unga män, och det finns internetprofeter som Jordan B Peterson som orerar om sådant som var en självklar del i unga svenska mäns fostran när värnplikten fanns. Då fostrades de av sura sergeanter ute i skog och kasern, i dag sker den i bästa fall genom att finniga ynglingar sitter på sitt rum och tittar på en video med till exempel Peterson.

Gissa vad som fungerade bäst.

För socialdemokratin hade försvarets fostrande funktion varit en självklarhet – det var ett led i en disciplinering man ansåg nödvändig för att samhället skulle fungera.

Den disciplinerande funktionen behöll dock regeringen Persson i de delar som blev kvar av krigsmakten. Men det var en annan sorts disciplinering. Försvaret blev nu inte en plats där pojkar skulle bli män, utan en plats där kvinnor skulle visa att de var lika bra som män. Inkluderingsprojekten fortsatte under regeringen Löfven då stora kampanjer gjordes för att visa att försvaret var HBTQ-certifierat och en aktiv del i kampen mot växthusgaserna. I kampanjerna betonades inte att man skulle lära unga män ordning, reda och disciplin – viktiga egenskaper i arbetslivet – utan istället talades det om fritidsaspekten av militärlivet; man skulle få resa, komma ut i naturen, och träffa nya kompisar i en inkluderande miljö. Vi ser här skiftningen från ett samhälle där arbete är viktigt till ett samhälle där nöjen, fritid och kravlöshet är viktigt – och den här utvecklingen syntes även under regeringen Reinfeldts tid. När den tillträder 2006 är finansminister Anders Borgs första åtgärd att skära bort tio procent av försvarsanslagen. Det sker utan underlag. Han vet inte var det ska skäras utan beordrar bara den drastiska nedskärningen – och han genomdriver den med Reinfeldts stöd.

Det är ett led inte bara i omvandlingen av samhället utan i omvandlingen av Moderaterna som nu ska bli än mer de ”Nya” Moderaterna. I de interna diskussionerna talas det om vikten av ”rebranding” – inte bara slipsar och pärlhalsband är ute – ute är även stridsvagnar och uniformer.

I dagarna har Anders Borg klivit in i debatten igen och förklarat att det en gång i tiden kanske skars för mycket i anslagen till krigsmakten. De måste ökas.

Samma budskap som Kristersson alltså – mer till försvaret – men inte så mycket mer att vi kan försvara oss själva utan så mycket mer att vi kan bli medlemmar av Nato.

Hur mycket än spänningarna växte i Europa mellan Ryssland och USA under 2000-talet påverkade det inte vare sig moderata eller socialdemokratiska regeringar. De fortsatte skära i krigsmakten samtidigt som den omvandlades till ett verktyg för att driva mångkulturella och inkluderande projekt.

Företrädare för socialdemokratiska och moderata regeringar har de senaste 20 åren ständigt tillbakavisat tanken på att spänningarna växer i Europa och att vi därför behöver en stark krigsmakt. Efter det att kriget om Ukraina inleddes – vilket skedde 2014 – förklarade försvarsministern Peter Hultqvist:

“Sverige befinner sig i en ny säkerhetspolitisk situation – men det finns inga konkreta hot mot landet.”

“Jag anser inte att Sverige lever under något hot, jag anser inte att Finland lever under något hot.”

Alltså – de senaste 20 åren har alla regeringar tonat ned risken för konfrontationer och krig – och fortsatt att minska och omvandla krigsmakten.

I dag när vi står värnlösa säger man hoppsan: ”Vi måste kunna försvara oss” – och Natoanslutning blir en självklarhet för det borgerliga blocket och diskuteras på allvar inom socialdemokratin.

Allt har gått enligt plan.

Det har rört sig om en metodisk förändring av förutsättningarna för vad den absoluta merparten av landets befolkning anser är rätt och riktigt: vi ska stå utanför stormaktskrigen, vi ska kunna värna vårt eget land.

Till domstolen

I brottsbalkens 22 kapitel avhandlas ”Landsförräderi m.m.”

I en av paragraferna definieras vad som menas med fiender till landet:

”11 §   Med fiende likställs i detta kapitel främmande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kommer i krig med den makten.”

I den första paragrafens tredje punkt slås det fast att:

”1 §   Den som, då riket är i krig,

2. förråder, förstör eller skadar egendom som är av betydelse för totalförsvaret, skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, dömas för landsförräderi till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.”

Om det räcker för att ställa tidigare stats- och finansministrar inför rätta?

Nej. En mer metodisk förstörelse av försvaret än den vi sett är svår att tänka sig – men vi har ju inte varit i krig då det skedde.

Därför måste vi gå till 19:e kapitlets första paragraf:

”19 kap. Om brott mot Sveriges säkerhet

1 §   Den som, med uppsåt att riket eller del därav ska, med våldsamma eller annars lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket på så sätt ska lösryckas, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms för högförräderi till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.”

Möjligen skulle detta lagrum kunna komma ifråga.

Om inte kan man alltid stifta nya lagar.

Retroaktiva.

Det har gjorts förr när en nations säkerhet och oberoende hotats.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.