Legendariska rockbandet Genesis håller just nu sin avskedsturné. Efter 55 år spelar rockrävarna Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins sin sista konsert den 26 mars. Jag tänkte ta tillfället i akt att recensera turnén och samtidigt ge en inblick i Genesis-världen. Jag kommer att ta upp låtarna i den ordning de framförs och samtidigt belysa olika teman.

Många förknippar nog Genesis med en rad pophits under 80- och 90-talen. Men Genesis är så mycket mer än de radiovänliga hitsen! Det kommer du att förstå efter att ha läst denna recension.

För dig som ska gå på en konsert eller väntar på den DVD som lär komma senare i år vill jag redan nu säga att denna text är fullspäckad med spoilers. Samma sak om du vill titta på en inspelning gjord från publiken; då kan jag rekommendera denna.

Sista dominobrickan

Turnén heter ”The Last Domino?”, vilket också är titeln på andra sektionen i klassikern Domino. Det symboliserar att turnén är sista dominobrickan i en lång karriär. Frågetecknet sår tvivel, men jag tror ändå att det är sista gången. Våra gamla rockhjältar är trots allt inga ynglingar längre. Den sista konserten äger rum i London den 26 mars.

Vilka är bandmedlemmarna?

På sin traditionella plats längst till höger på scenen har vi keyboardisten Tony Banks, en av de två originalmedlemmarna från 1967. Stående till vänster på scenen har vi Mike Rutherford, även han originalmedlem. Mike spelar bas på de äldre låtarna och gitarr på de flesta nyare låtar. De ”nya” låtarna är de som getts ut från 1978. Vid sidan av Mike har vi Daryl Stuermer, som varit anlitad som turnémusiker sedan 1978. Hans uppgift är den omvända: att spela gitarr på de äldre låtarna och bas på de flesta nyare låtarna.

I mitten av scenen har vi den inte helt okände Phil Collins. Han kom med i bandet som trummis 1970 och blev sångare 1976. På trummor har vi Phils 20-årige son Nic. Till vänster i bakgrunden ser vi bakgrundssångarna Daniel Pearce och Patrick Smyth, som bidrar med harmonier och hjälper Phil att fylla i de mer krävande sångpartierna.

Okonventionell hitlåt med demoniskt skratt

Konserten inleds storstilat med den instrumentala inledningen till Behind the Lines (1980), som omedelbart övergår i Turn It On Again (1980). Den låten är en av bandets första stora hits och de har spelat den på alla turnéer sedan den kom ut.

Därefter kommer Mama (1983), även det en stor hit – trots att den knappast liknade den tidens topplistepop. Den handlar om en ung man som förälskat sig i en äldre prostituerad kvinna, men kärleken förblir obesvarad. Ett udda inslag är Phils demoniska skratt. Inspirationen till det kommer från en tidig raplåt, The Message av Grandmaster Flash. När de spelade in albumet lyssnade de mycket på den låten, som innehåller ett liknande skratt. Det slutade med att Phil gick runt i studion och efterhärmade det och sedan inkluderade de det i låten. Genesis inspireras av rap, vem hade kunnat tro det?

Hur mår Phil egentligen?

Innan vi går vidare måste vi ta upp elefanten i rummet och säga några ord om Phils hälsa, som så många undrar över.

Ända fram till turnén 2007 spelade Phil alltid trummor i de låtar som har instrumentala partier, men under den turnén fick han en nervskada som gör att han inte kan hålla ordentligt i trumpinnarna. Därtill har skadat sin ena fot, vilket gör att han är tvungen att sitta ned under hela konserten. Det begränsar honom förstås att inte kunna vara så rörlig på scenen som han var förr, men hans närvaro och kontakt med publiken finns givetvis där ändå.

Phil var en fantastisk sångare i yngre dagar, men sångröst är tyvärr något som åldras mindre gynnsamt än instrumentala färdigheter. Hans sångröst är inte vad den brukade vara, men den har faktiskt förbättrats väsentligt sedan turnéstarten.

En galen värld

Turnén skulle egentligen ha startat i november 2020, men en global masspsykos gjorde att turnén sköts upp och kunde inledas först i september 2021. Den här tiden inspirerade dem till att låta spela in en ny film som visas under Land Of Confusion (1986). Phil påpekar att låten ursprungligen skrevs om något annat, men att den fått en ny mening nu: ”It’s still strangely relevant to today’s situation.” Mer än så säger han inte, utan texten och tillhörande film får var och en tolka själv.

I filmen får vi se folktomma gator, en lavin av toalettrullar och en marscherande armé av maskförsedda kostymmän. Det är ett lekfullt sätt att bearbeta en seriös samhällsfråga utan att skriva någon på näsan, precis som sångtexten i sig och musikvideon från 1986. En del artister använder sin upphöjda position för att tala om för sina fans hur de ska tycka i olika frågor och det har Genesis tack och lov aldrig gjort. De få gånger Genesis tar upp samhällsfrågor är det mer deskriptivt och poetiskt och inte sällan med några skopor humor och en tvetydighet som snarare manar till lyssnaren att fundera själv.

Tonys keyboard definierar Genesis

Phil är inte bara trummis och sångare, utan också en god underhållare. Humor har alltid varit en viktig ingrediens såväl i låttexter som på konserter. Hans prat mellan låtarna och hur han leker med publiken (”audience participation time”) tror jag har få motsvarigheter bland andra artister. Vilken rocksångare skulle få för sig att hålla en seans och åkalla andevärlden genom att yla – och får i princip hela publiken att delta?! Detta är nämligen introduktionen till episka Home by the Sea (1983), som handlar om ett gammalt hus som är hemsökt av spöken.

Home by the Sea består av två delar, varav den instrumentala delen i mitt tycke är ett av de vackraste musikstyckena i bandets senare historia. Låten är också ett praktexempel på Tonys keyboardsound, som är en grundstomme i Genesis musik. Bandets manager har någon gång sagt att Tony är den ende bandmedlemmen som inte hade kunnat bytas ut, för då hade det inte varit samma band längre. Det finns andra rockkeyboardister som showar loss vid keyboarden, men sådan är inte Tony. Han sitter där anspråkslös och sammanbiten och spelar de ibland riktigt invecklade melodierna. Om man är uppmärksam kan man någon gång i en paus mellan låtar se en antydan till leende.

Episk progrock

På 70-talet var Genesis ett av de band som definierade genren progressiv rock. Vad är då det? Genren karakteriseras av episka stycken med berättande texter, med längre instrumentala sektioner som låter musikerna briljera samt som bryter mot traditionella upplägget med verser och refränger. Något annat som är typiskt för en progressiv rocklåt är att den varierar i tempo och melodi och att inspiration hämtas från olika musikgenrer. (Progressiv rock har alltså inget alls att göra med den svenska vänsterproggen på 70-talet.)

Home by the Sea är ett exempel på att Genesis aldrig lämnade den progressiva rocken bakom sig. Även om de började skriva kortare och mer traditionellt uppbyggda poplåtar så fortsatte de också att skriva längre stycken som innebar en fortsättning på deras progrocksarv.

Ifall du är nyfiken på denna genre så vill jag påpeka för dig att det inte går att provlyssna några sekunder och hoppa vidare. Det är inte så den här genren fungerar. Det handlar om en totalupplevelse. Ägna den tiden eller låt bli, helt enkelt.

Mikes dubbelhalsade gitarr

För den här turnén har bandet satt ihop ett nytt medley. Det börjar med Fading Lights (1991), som handlar om hur inget varar för evigt. Man tänker inte så mycket på det när man är mitt uppe i det, men allting har ett slut. Tony har berättat att han skrev texten delvis självbiografiskt, det vill säga om Genesis. Han var glad över att de hade hållit ihop bandet så länge och att Phil ville vara kvar, trots sina stora soloframgångar. Sången blev också profetisk, för det blev sista studioalbumet med Phil.

Den instrumentala slutsektionen av Fading Lights är enormt kraftfull, men den får vi tyvärr inte höra denna turné, utan i stället kastas vi in i en energisk instrumental sektion från Cinema Show (1973). Under detta medley spelar Mike på sin dubbelhalsade gitarr (som kombinerar tolvsträngad gitarr och bas) och mot slutet av Cinema Show får vi se hur han växlar från gitarr till bas. Värt att notera är också Nics fenomenala trummande under denna sång. Man kan konstatera att han blev en riktigt ordentlig vitamininjektion i bandet – trummisen är ju trots allt motorn i ett band. Det är en fröjd att se honom gå loss på trummorna.

Sista låten i detta medley är Afterglow (1977), med text av Tony. Ytligt betraktat kan den framstå som vilken rockballad som helst, men det är det inte. Huvudpersonen är ende överlevande efter en atomkatastrof eller annan apokalyps. Han vandrar runt i ruinerna av det som en gång var hans hembygd. Allt och alla som betydde något för honom är borta. Sången har framförts lite olika på olika turnéer och jag tycker nog att 1984 års version berör ovanligt mycket.

Klassiker i ny tappning

Genesis har sällan framfört låtar akustiskt, men år 2000 när deras mångårige manager Tony Smith tilldelades ett branschpris gjorde de ett briljant engångsframträdande som visar hur mycket det går att göra med deras repertoar. Nu under avskedsturnén framför de tre låtar akustiskt. Den första är That’s All (1983), varpå följer The Lamb Lies Down on Broadway (1974) i en mycket vacker kreativ nytolkning.

Den tredje låten är Follow You Follow Me (1978), med text av Mike. Det är den ultimata kärlekssången och handlar om att följas åt i livet och finna trygghet hos varandra. Den säger allt som behöver sägas och alla kärlekssånger som skrevs efter denna är överflödiga – så jag förstår inte varför diverse mediokra låtskrivare fortsätter att försöka sig på det temat!

Få överraskningar

Det är svårt för ett band som Genesis med många hits och många klassiker att välja låtar för konserter. Så många låtar måste av olika skäl spelas och olika typer av fans måste tillfredsställas.

Som inbitet fan hade jag givetvis många önskemål. Det hade varit kul att få höra Abacab (1981), som inte har spelats sedan 1987 och vars långa instrumentala sektion skulle ha låtit bandet blomstra. Anledningen till att den inte kom med den här gången (heller) är kanske att texten i princip är som en abstrakt målning. Watcher of the Skies (1972) skulle jag ha uppskattat, kanske som del av ett medley.

Det blev inte så många överraskningar, men nytolkningen av The Lamb Lies Down on Broadway var en av dem. Ett annat oväntat låtval är Duchess (1980), som inte har spelats sedan 1981. Under amerikanska delen av turnén i november byttes Duchess ut mot Misunderstanding (1980) under några konserter innan de bytte tillbaka. Det är den enda ändringen hittills i låtlistan. Vi fans önskar oss förstås fler ändringar, så att vi totalt får så många låtar som möjligt i ny tappning.

Tony, Mike och Phil skrev allt tillsammans

No Son of Mine (1991) utgör ett bra exempel på hur bandet arbetade. Musiken jammade de fram tillsammans i studion. I jammandet ingick att Phil skapade vokalharmonin genom att låtsassjunga med slumpmässiga ord. Just denna låt föll på Phils lott att skriva text till och i detta fall hade han låtsassjungit ”you’re no son of mine”. De orden gav honom inspiration till att skriva om en dysfunktionell familj där sonen rymmer hemifrån.

Tony, Mike och Phil hade ett speciellt sätt att arbeta tillsammans. De tre album de gav ut 1983, 1986 och 1991 bestod helt av musik de jammat fram tillsammans och textskrivandet delades upp dem emellan. Alla tre hade sina solokarriärer, men Genesis var speciellt för dem eftersom de skapade allting tillsammans. En del tror att det var Phil som skrev allt och bestämde allt, bara för att han är sångaren och hade så många solohits. I själva verket är nog Genesis ett av de mest jämlika banden någonsin.

Phil har publiken i sin hand

Härnäst får vi avnjuta Firth of Fifth (1973) och I Know What I Like (1973). I Firth of Fifth får Daryl tillfälle att glänsa när han spelar det ikoniska gitarrsolot. Han har alltid gjort en egen tolkning av det gitarrsolot och spelar det alltså inte som Steve Hackett gjorde. Det retar en del som avskyr all förändring, men vad sägs om att gilla bägge versionerna?

I Know What I Like (1973) är en höjdpunkt, där vi får ett gott exempel på vilken god kontakt Phil skapar med publiken. Traditionen bjuder att han framför sin tamburindans: dansa runt och slå en tamburin i huvudet, på knäna och på armbågarna för att sedan kasta upp den i luften och fånga den. När publiken jublar spelar han förnärmad och begär mer jubel – och mer. Sedan ökar och minskar han jublet med armarna som en dirigent. Phil har publiken i sin hand. Hur skulle det bli med tamburindansen nu? Ja, han utför den sittande förstås – och nostalgifaktorn är gigantisk.

Rockvärldens knepigaste fans?

En del anser att Genesis inte borde ha gjort den här turnén, att de har passerat bäst före-datum och smutsar sitt anseende med denna turné. Ja, det finns en hyfsat stor grupp av tämligen dogmatiska ”fans”. Ingenting bandet har gjort efter tidigare sångaren Peter Gabriels avhopp 1975 är värt att lyssna på, eller efter att Steve Hackett lämnade gruppen 1977. Någon kan sträcka sig till att acceptera Duke (1980), men inget därefter.

Det går förstås alldeles utmärkt att inta en sådan position, men krävs det inte också ett visst mått av lojalitet för att kalla sig ett fan? Det är jättekul att reta dessa personer genom att till exempel lovprisa Whodunnit (1981), som är Genesis svar på punken. För dem är allt gravallvarligt och de kan inte acceptera den här skämtsamma låten.

Samma skara hävdar att Phil förstörde Genesis, att det var han som gjorde det till ett popband. De som påstår det känner inte till hur bandet arbetade – och framför allt inte den personliga dynamiken. Phil har kommenterat att det går inte att tvinga Tony till något han inte vill. Tony är nämligen envis. Att både Tony och Mike (liksom Peter!) gick i poppigare riktning med sina solokarriärer vid samma tid krävs det kognitiv bias för att bortse ifrån. Alla förändras vi ju konstant, och ibland växer man ifrån varandra. Det får man acceptera och gå vidare. Har Genesis rockvärldens knepigaste fans?

Scatsång med oklart ursprung

Nu har vi kommit fram till Domino (1986), ett epos på drygt elva minuter vars text av Tony bygger på dominoteorin – att någons agerande påverkar en annan aktör, vilket i sin tur påverkar ytterligare någon och så vidare. Den första delen In the Glow of the Night är berättelsen om offret i slutet av dominospelet som har förlorat allt på grund av en annan aktör och handlar om hans vrede och frustration över den som puttade omkull den första dominobrickan. Den andra delen, The Last Domino, handlar om oundvikligheten i hans position och hur fåfängt det är att försöka kämpa emot.

Den som bara har hört studioversionen av Throwing It All Away (1986) tror att det bara är en vacker men enkel ballad om brusten kärlek. Spelad live har låten helt andra kvaliteter, nämligen Phils scatsång: ”Deedaeeeh!” Det är inte klarlagt varifrån inspirationen kom. En teori är att Phil inspirerades av Freddie Mercurys hitlåt Living on My Own (1985): ”Dee do dee do day. Dee do dee do dee do dee do day oh!” En annan idé är att ”Deedaeeeh” har uppstått som en sammandragning och förvandling av orden ”throwing it all away” under repetitioner inför turnén. Scatsång var för övrigt en integrerad del av bandets jamsessioner, så eventuellt härstammar ”deedaeeeh” från en tidpunkt då texten ännu inte var skriven.

Antihjältens epos

Härefter får vi höra första hälften av Tonight, Tonight, Tonight (1986), som direkt övergår i Invisible Touch (1986). Låten handlar om det fördärvliga inflytande en kvinna kan ha: ”She seems to have an invisible touch, yeah. She reaches in and grabs right hold of your heart. […] It takes control and slowly tears you apart.”

I Can’t Dance (1991) är inspirerad av den jeansreklam som förekom rikligt i TV vid den tiden, och de modeller som befolkade dessa reklamfilmer. Sången genomsyras av humor och huvudpersonen är en antihjälte som saknar den sexuella attraktionskraft som hunkarna i jeansreklamen förkroppsligar. När Phil sjunger ”a perfect body, with a perfect face” anspelar han skämtsamt på sina egna tillkortakommanden därvid. Antihjältens tafatthet yttrar sig också i att han inte kan dansa, vilket gav upphov till en särskild gångstil som lanserades i musikvideon. Under tidigare turnéer brukade Phil, Mike och Daryl vandra omkring över scenen med den gångstilen. Låten är otypisk för Genesis, men är ett gott exempel på vad bandet kunde improvisera fram i studion.

Gammal kärlek rostar aldrig

Konserten avslutas med Dancing with the Moonlit Knight (1973), men bara den första minuten. Sedan glider vi in i Carpet Crawlers (1974). Den minnesgode nickar förnöjt igenkännande: så här framfördes de bägge låtarna på Duke-turnén 1980.

Carpet Crawlers är verkligt vacker, men jag är tveksam till att ha den som avslutning. Jag är så van vid Turn It on Again som avslutningsnummer (under turnéerna 1983–1992). Det skulle också ha passat med Fading Lights (i sin helhet, med den långa instrumentala sektionen).

Den här turnén är en vacker och värdig avslutning på en lång karriär. Det här är framför allt för de trogna fansen, för dem som är livslånga fans. Det syns att bandet har roligt på scenen och det är avgörande. Känslan finns där, de gillar att göra det här – att möta sina fans en sista gång för ett par timmar av nostalgi. Gammal kärlek rostar aldrig. Vill du veta mer om turnén så finns för övrigt en bra dokumentär.

De senaste tjugo åren har det varit mycket tal om en återförening med den klassiska uppställningen från 70-talet: Peter, Tony, Mike, Phil och Steve. Det finns många anledningar till att det inte skett än, men det vore märkligt om de skulle avstå från en liten återförening nu under avskedsturnén. Det kan ske genom att Peter och Steve ansluter sig till befintligt band för några låtar.

Låt oss avsluta med några rader ur Fading Lights:

Like the story that we wish was never ending

we know sometime we must reach that final page.

And still we carry on just pretending

that there’ll always be just one more day to go. […]

And you know that these are the days of our lives,
so remember …