Frivilliga sägs strömma till kriget i Ukraina för att delta i striderna mot ryska styrkor. Kan Ukraina organisera alla frivilliga utlänningar? Är mottagandet möjligt utan stora problem?

Utrikesministern Dmitro Kuleba har uppgett att 20 000 utlänningar anmält sig för att kämpa på Ukrainas sida, och det var redan söndagen 6 mars. Det framgick däremot inte av det han sa hur många som redan anlänt.

Den som vill strida för Ukraina kan sedan i lördags få hjälp från en webbsida som lagts upp för att slussa utländska frivilliga till landet. Innan den startades var det inte lika lätt för en svensk att hitta information. Ukrainska ambassadens hemsida hackades, enligt dem själva, redan 28 februari och har legat nere sedan dess. Det har också varit mycket svårt att nå dem på telefon. Man har behövt gå omvägar för att få fram rätt mailadresser och telefonnummer.

För att bli antagen krävs att man har genomgått militär träning eller har stridserfarenhet. Man ska heller inte förekomma i något kriminalregister. Ambassaden i Sverige har, via en svensk talesperson som uppges heta Philip Brännvall, sagt att man gör både ett personlighetstest och ett politiskt test. Från kontakter med frivilliga från tidigare konflikter i området får Morgonposten veta att det största fokuset ligger på personlighetstestet. Man vill ha ned folk som sköter sig och som inte gör bort sig när det hettar till.

Hur ska Ukraina ska ta hand om de frivilliga när de anländer i sådana mängder som det talas om. Vi vände oss till Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk kommentator och överste av 1:a graden. Han har lång erfarenhet av krigshärdar, och har som militär varit verksam på Cypern, i Afghanistan och i inbördeskrigens Jugoslavien.

Det sägs att över 20 000 frivilliga är på väg ned för att strida för Ukraina. Hur samordnar man ett sådant inflöde?

Det är många. Jag har till och med hört siffror på 33 000 man, men det är svårt att veta vad som stämmer. Vissa som kommer är kompetenta soldater som man direkt kan använda till att fylla hål i organisationen, och andra behöver en snabbutbildning. Sedan går det inte att komma ifrån att det även dyker upp olämpliga glada amatörer som inte kan användas i strid.

Du tror alltså att man kommer att placera frivilliga soldater i den reguljära armén?

Ja, en del, men språket är så klart ett problem vad gäller det. Sedan kan jag tänka mig att det finns en lockelse i att upprätta en ren främlingslegion, för att visa upp den i propagandasyfte.

Tror du man kommer att sätta in en främlingslegion längst fram i fronten? Skulle inte det kunna minska rekryteringsviljan?

Kanske, men det gjorde det inte i spanska inbördeskriget, till exempel. Motståndaren kanske också drar sig för insatser mot främlingslegionen för att undvika negativ propaganda utomlands.

Har man råd att undvara de officerare som behövs för att utbilda alla som kommer?

De bästa behövs överallt, så är det ju. Både vid fronten och för att utbilda. Se på hur det var i Sverige 1939, där vi hade en stor brist på officerare. Där fick underofficerarna dra ett mycket tungt lass och gjorde ett jättejobb med att utbilda nya rekryter.

En avgörande fråga är också – hur planerar man en utbildning när man inte vet om kriget varar i tre dagar eller tre månader? Det är inte lätt.

Peter är reporter på Morgonposten.