Låga förväntningar som drivkraft – så blir man ett segrande undantag

Många har nog hört om studien på trafikolyckor från Schweiz, efter att den lagliga promillegränsen sänktes från 0,8 till 0,5. Trots nyktrare förare ökade olyckorna – markant. Detta orsakade stor förvirring. Polismyndighetens undersökningar visade något de inte hade räknat med; olyckorna orsakades i större utsträckning av kvinnor, rättare sagt fruar till män som ville bli hämtade från krogen… Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, eller om studien är på riktigt. Jag är dock ganska säker på att kvinnor kör bättre än fyllon.

I över 20 år har jag tävlat som ensam kvinna bland männen i motorsport. När jag har vunnit en rallytävling har jag ofta hört bortförklaringar; inte kan väl en kvinna köra bättre än männen, på riktigt? Antingen har jag haft tillfällig tur (upprepade gånger), eller så kanske vägen var dammigare just när alla andra körde. Eller så gör min PMS mig extra förbannad och snabb. Jag har hört det mesta (och jag tycker det är skitkul!).

De låga förväntningarna på mig som kvinna i rallysporten har gett mig extra drivkraft. Jag vill helt enkelt motbevisa dem — jag älskar att slå från underläge. Det gör att jag pressar mig hårdare, jobbar extra hårt och hittar mer fokus. Det räcker inte med att bara köra snabbt, man måste också veta exakt var bilens gräns går — bedöma fart och fäste, lyssna efter missljud och tolka vägförhållanden. Jag har verkligen behövt jobba extra hårt och ”komma ikapp” mina manliga kollegor för att bli en komplett förare, efter att delvis ha haft de biologiska förutsättningarna emot mig.

Könsskillnaderna bakom ratten börjar redan i fosterstadiet – i samband med hormontillströmningarna. Trots att många vill fostra sina barn i någon slags könlös illusion om att man föds som ett blankt papper, förtvivlas föräldrar över hur pojkarna ändå väljer bilar och krig framför dockor och mys. Pojkarna dras till tekniska prylar, och vill testa gränser. Ger jag mina söner nya leksaksbilar dröjer det inte länge innan de kraschar in varandra med en smäll, tillsammans med diverse däckskrik och motorljud. ”Wow, coolt! Kan vi krascha ännu hårdare?” Beteendet fortsätter med första cykeln och moppen. Fästet testas, hur hårt behöver man bromsa innan framhjulet låser sig? Hur är underlaget? Asfalt eller rullgrus, torrt eller vått? Vilken cool vurpa kompisen gjorde, jag måste också prova! Man vill ju inte stå lägst i hierarkin. Pojkarna går runt med oläkta skrubbsår under hela sin barndom, medan flickorna tar sig fram i försiktig takt så att dockan i cykelkorgen sitter tryggt och säkert. Jag var också en av de flickorna, i alla fall från början. Vi kvinnor är biologiskt skapta för att föda barn och ge trygghet till våra avkommor, medan män ska skydda familjen från faror och jaga mat. Ledsen alla könsförnekare, men vi har hundratusentals år av biologiskt arv att kämpa emot om vi plötsligt ska likställa mäns och kvinnors beteenden.

Och självklart avspeglar sig detta även inom bilkörning. Killarna tar ut sin första bil till parkeringsplatsen för att öva handbromsvändningar och sladdar. I trafiken gör män riskabla omkörningar och hastighetsöverträdelser – inte sällan påhejade av polarna. Många unga män ser trafiken som en tävlingsbana, och är kraftigt överrepresenterade i trafikolyckor. Men är de sämre bilförare för det?
Nej, inte om man ser till skicklighet i att hantera en bil och att analysera trafiksituationer. Här ligger män före kvinnor. Kvinnorna är mindre risktagande och inser sina begränsningar. De sätter sig i bilen, tar på bältet och håller hastigheten. En del kör dessutom under hastighetsgränsen, vilket kan vara en riskfaktor i sig. I statistiken över lindriga olyckor tar dock kvinnorna ikapp, och här tror jag att rumsuppfattningen spelar roll. Män har genetiskt bättre spatial förmåga och kan lättare kalkylera bilens förflyttning och fart, och läsa av trafiksituationer bättre i rondeller och korsningar.

Alla sansade läsare kan se att jag givetvis generaliserar. Jag pratar om män och kvinnor som grupp. Det finns självklart undantag som bekräftar regeln, och jag är delvis en av dem – även om jag fått jobba hårdare med vissa bitar för att komma ikapp. Det jag biologiskt ligger efter med, har jag tränat extra på. Och det är viktigt inse dessa skillnader. Först när nedärvda beteenden öppet kan diskuteras i trafiksäkerhetsdebatten kan vi påverka och förbättra dem, och skapa en säkrare trafikmiljö. Men få vågar beröra ämnet, då man är rädd för att skapa en kvinnofälla. Det är mer accepterat att fokusera på unga mäns galenskap i trafiken. Tänk om vi kunde bli bättre på att se saker för vad de är. Acceptera att livet är orättvist ibland, men att man ofta kan vända det med hjälp av kunskap, disciplin och ansvar. Ett drömscenario vore att ge bilister möjlighet till mer praktisk träning än vad som ges under körkortsutbildningarna – kvinnor som män. Kvinnorna får pressa sig själva för att känna vart gränsen går och hur bilen beter sig, och männen får istället lära sig att tagga ner och inse riskerna med fart och brist på självinsikt. 

Sedan har vi som föräldrar en viktig uppgift att uppmuntra barnens intressen oavsett om de strider mot de traditionella könsrollerna. Låta dem få göra sina egna val, och samtidigt hjälpa dem utveckla de färdigheter som krävs. Vi föds med en viss genetik, men som delvis går att ta höjd för. Det är dock viktigt att vi erkänner de biologiska skillnaderna för att överhuvudtaget börja från rätt ruta. 

Måste män och kvinnor vara lika duktiga i livets alla områden? Är det okej att vi är olika, och är det verkligen så orättvist mellan könen alla gånger? Jag gillar att vi kompletterar varandra — det är det som utgör en stor del av tjusningen och samspelet mellan våra kön. Vi kvinnor har ett biologiskt privilegium som män aldrig har kunnat komma i närheten av. Vi kan bära ett barn inuti vår kropp, föda och få vara med om den anknytning som bara kan ske mellan en mor och en nyfött barn. Livets häftigaste mirakel. Då är det väl okej att män får vara bättre på att köra bil? Vi kvinnor har dessutom uppenbarligen förutsättningarna för att lyckas med både och, om vi vill.