En tid då Sveriges folk kunde försvara sitt land

Nu är det dags för del två i serien om skytteväsendets historia. Vi får följa hur den avtynande skarpskytterörelsen med dess militära prägel omvandlas till en civil sportskytterörelse. Under några få år genomfördes omfattande förändringar i övning, organisation och beväpning. På tjugo år tiofaldigades antalet medlemmar i skytteföreningarna.

Skarpskytteföreningarna blev aldrig den monumentala skytterörelse vi känner till. De var decentraliserade till de olika landsändarna och ägnade sig till största delen åt militär exercis.

Vändningen kom med en artikel i Stockholms dagblad i augusti 1889 undertecknad Christopher Lemchen, kapten vid Jönköpings regemente.

”Skarpskytteföreningarna dö ut, skyttegillena för en slapp tillvaro utan egen livskraft”, konstaterar Lemchen. ”Den som vill öva sig i skjutning har icke tillgång på vapen, skjutbana och ändamålsenlig handledning.” Artikeln påpekar att det inte fanns någon övergripande organisation för skyttet i Sverige och uppmuntrade till skapandet av en centralorganisation som verkar för beväpning av folket via en nationell organisation för skytterörelsen.

Den 21 augusti hölls det första mötet på Svea livgarde, ett konstituerande möte. 50 personer deltog från 35 olika skytteföreningar från hela landet. En styrelse valdes och utkast till stadgar antogs. Så var centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar skapad.

Den stötte på patrull då endast ett fåtal föreningar var anslutna och ”man visste vad man hade, men inte vad som kunde bli”. Kort sagt, det gamla gardet ville inte ha förändring, en sak som verkar gå igen i dag då motståndet mot nymodigheter är grundmurat hos ”det gamla gardet” inom skytterörelsen. Som historien visar behövs utveckling, för annars stagnerar verksamheten.

Lösningen blev ett ”cirkulär”, en anvisning i hur man startar en skytteförening, anlägger skjutbana och ”säkrar färdighet i militärisk skjutning, då kriget vare sig man vill det eller ej skola komma”. Det blev Sveriges första skjuthandbok och sådana ges ut än i dag om än i annan form.

Nu blev skyttet faktiskt även mer militäriskt. Innan sköt man stående i sina finaste kläder. Nu gjorde de liggande och knästående skjutställningarna entré. Detta stötte på motstånd, eftersom man naturligtvis inte ville smutsa ned finkläderna. Men 1892 började man använda dessa tre skjutställningar med fem skottserier vardera från varje skjutställning. Detta mönster hänger med än i dag.

Vid det här laget var 80 procent av skytteföreningarna anslutna och 40 nya hade skapats, vilket gjorde att det var 175 totalt. Det var en bra start, men det var bara 16 125 medlemmar sammanlagt i alla föreningarna.

År 1893 utfärdade så regeringen en ny förordning angående skyttet. Alla tävlingar och skjutprogram gjordes om enligt centralstyrelsens vilja, vilket slog ned som en bomb hos skyttarna i Sverige. Enligt förordningen skulle också skytteförbund för de olika landsändarna skapas.

Detta ledde till vad som brukar kallas ”gubbintriger”. Det blev hårda ord och svallande känslor mellan gamla gardet av skarpskyttar och dem med nya idéer. Vid en länstävling på Gärdet i Stockholm stack överste Rudbeck in huvudet i tältet där apotekare Wahlquist satt och skrek: ”Sitter han där, sin fan!”

Många var intrigerna, framför allt mellan Stockholm och resten av landet som hade representation i centralstyrelsen, men 1893 valdes efter mycket bråk en ny centralstyrelse med kronprins Gustaf som ordförande. Kung Oscar uttryckte sin tillfredsställelse över att Sveriges allmänna skytteförbund nu var organiserat och att hans äldste son nu stod i spetsen för detsamma.

Nu skedde stora förändringar. Skjutavståndet ändrades från 800 fot (250 meter) till 100, 200 och 300 meter. Tidigare nämnda skjutställningar behölls och nya mål introducerades. Vapentekniken utvecklades från de gamla 12 mm-gevären Remington m/1867 till bättre och säkrare gevär med centralantändning.

En anekdot från denna tid handlar om när Martin Andersson i Göteborg råkade ut för pipsprängning och hans vänstra tumme gjorde sällskap med bössan ut i periferin. Hans göteborgska skyttevänner påpekade att han därmed delvis hade utträtt ur Göteborgs skyttegille.

År 1896 hände det kanske största för skytteväsendet i Sverige: gevär m/96 med kalibern 6,5 × 55 mm infördes i armen och några år senare kom det till skytteväsendet. Skyttarna älskade gevär m/96 och denna beundran kunde stundom ta sig humoristiskt uttryck. Korpralen under instruktion: ”När i sa ut i kri mä dom där nye byssere, så ä dä inte lönt att i lägger er ner å tar skydd bakom träna, pojka, för dässa här kulera gå tvärs igenom bå stam å beväring!”

I början av 1900-talet var så förvandlingen till sportskytte så gott som genomförd. Det hade  gått så långt att man försökte att totalt städa undan skarpskytterörelsens militaristiska påbud. Inga uniformer eller exerciser fanns att se så långt ögat kunde nå, så när som på föreningarnas musikkårer. Dessa spelade inte längre dansmusik på skyttefester, utan koraler under fältgudstjänster och stämningsmusik vid prisutdelning. De hade uniform för ändamålet och den finaste måste ha varit Orsa skyttegilles vars formgivare var ingen mindre än Anders Zorn.

Eftersom sättet tävlingar genomfördes hade ändrats för att göra dem mer tillgängliga för den stora massan blev också fler intresserade av skyttet. Flera klasser skapades så att man tävlade mot jämlikar. Tidigare hade alltid samma fåtal personer vunnit varenda tävling, vilket dödade intresset hos de nya.

År 1902 blev även fältskyttet godkänt av centralstyrelsen. Det hade funnits lika länge som skarpskyttet, men skedde i terräng och under fältmässiga förhållanden. Det var alltså långt ifrån den statiska skjutbanan. Detta var ännu ett fall där anhängare av en nymodighet länge fick kämpa mot konservatism innan de till slut fick sitt erkännande. I dag är fältskytte en självklar del av skyttesporten.

När gevär m/96 införts skapades helt andra förutsättningar för skytte. Vid olympiska spelen i Aten 1906 kom Sverige på sammanlagd 11:e plats, vilket skapade blodad tand. I London 1908 kom Sverige på andra plats i själva huvudtävlingen.

Vid olympiska spelen i Stockholm 1912 skulle det mesta stämma. Programmet för skytte hade tre olika huvudgrenar: långdistans med fritt gevär eller armégevär, kortdistansskytte och jaktskytte. Deltagarna kom från tre håll, nämligen skytterörelsen, Stockholms Pistolklubb och Svenska jägareförbundet.

Sverige kom på totalt andraplats med 24 guld mot 25 för USA. Vad gäller skyttet tog Sverige guld i bland annat fritt gevär och löpande hjort. Guldet för hjorten togs av Oscar Swahn med hans gevär m/96. Han var för övrigt med sina 64 år den äldste olympiern någonsin. Det är alltså ett rekord som står sig än i dag.

År 1914 fanns 2 412 skytteföreningar med totalt 188 214 medlemmar, således en markant ökning. Men nu på tröskeln till världskriget tar vi paus för den här gången.