I januari 1995 gick ryska styrkor till attack mot Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Rysslands president Boris Jeltsin vägrade acceptera tanken på att Tjetjenien skulle bli självständigt.

Anfallet lade Groznyj i grus och aska. 25 000 civila dog. Under hela kriget beräknas de civila dödstalen kunna vara så höga som 100 000.

Under de två år kriget varade protesterade inte västvärldens ledare nämnvärt.

Man kanske ska ha det i minne när man ser på reaktionerna hos västvärldens ledare i dag.

Varför sanktioner och isolering av Ryssland och vapenleveranser till Ukraina?

Tjetjener kanske inte ingår i de delar av mänskligheten som omfattas av de mänskliga rättigheterna?

Eller var det så att västvärlden såg Jeltsin som sin kille – förvisso ett ärkefyllo – men han var västvärldens favoritalkis. Han öppnande sitt land för utländska bolag, lät dem tillsammans med inhemska oligarker plundra de tillgångar folket piskats att arbeta ihop under Stalin och Brezjnev.

Vill suputen bomba ett bergsland till småsten kan han väl få göra det tänkte USA och EU, fint att han har en hobby vid sidan av att korka upp vattenflaskan.

Så kallade humanitära interventioner anförda av USA har de senaste 100 åren bara ökat eländet i världen. Inte har det blivit bättre när fältropet varit ”frihet och demokrati”.

Allt detta är nu glömt.

I Europa och USA är nu stora delar av media – och därmed också befolkningen – upprörda över angreppet på en självständig nation. Det beskrivs som något oerhört och ovanligt. Man låtsas inte om att de ledare som nu fördömer Putin själva på olika sätt inlett eller tigit om angrepp på stater för att byta regimer.

Bör vi inte bli misstänksamma? 

I torsdags står av svensk stats-tv utsänd reporter i Kiev – och istället för att rapportera om den faktiska situationen kommer en mycket lång tirad om ”Putins svammel och groteska lögner”. Det reportern syftar på är det tal han höll när kriget inleddes. Reportern utgår antagligen från att få sett eller läst talet – kanske hade han inte själv gjort det. Han sa bara det som är anses vara den riktiga ståndpunkten.

I talet konstaterar Putin torrt att han nu tänker göra vad västvärlden gjort i länder som Irak och Libyen. Han tänker därför för att säkra sitt eget lands säkerhet gå in i Ukraina för att byta regim. Han och utrikesminister Lavrov har tidigare många gånger använt uttrycket ”svart hål” för att beskriva vad som händer länder som blir föremål för USA:s hjälp. 

Putin vill inte se ett ”svart hål” på Rysslands västra, sårbara flank.

Men frågan är om han inte därmed gått rakt in i en amerikansk fälla. Dagen efter att Putin gick till angrepp drog sig Biden tillbaka till sitt hem i Delaware. Antagligen för att koppla av, målet var uppnått. Precis som USA en gång skapade en situation för att få Sovjet att gå in i Afghanistan (och därmed fastna i sitt eget Vietnam) – har man drivit fram ett tillstånd där Putin sätter sitt pansar och flyg i rörelse.

Givetvis ska vi sörja krigets offer.

Själv kan jag inte se att Putin är min sorts härskare, men att utgå från att han är ”storhetsvansinnig och galen” – som man gjorde fyra gånger under förmiddagen i dag i P1 – det döljer sanningen om hur det ser ut i världen.

För mig är det mer uppenbart att världen blivit galen.

Människor har förlorat minne och förmåga, och därmed möjligheten att kallt analysera vad som sker. Det blir gul-blå flaggor, handhjärtan och lite gny för att visa att man förstått och tycker som de tjutande ulvarna.

Om jag själv inte berörs av bilderna från Ukraina? Skrämda barn, döda människor i diken, familjer som splittras vid gränsövergångar?

Självklart gör jag det.

Och förbannar kriget. 

Slaver ska inte döda slaver.

Människor ska inte döda människor.

Men dödandet i Ukraina, och i andra delar av världen fortsätter så länge människor inte förstår att det finns krafter i världen som vill att vi gör det, krafter som vill att det ständigt pågår krig.

Låt oss avrunda med att tala om Jeltsin igen.

Inför det ryska presidentvalet 1996 är Jeltsins opinionssiffror urusla. Han får sex procent, ligger som bäst på tredjeplats bland kandidaterna. Alla undersökningar pekar på att folket håller honom ansvarig för att landet plundrats på sina rikedomar.

Jeltsin genomför då en rad åtgärder som strider mot konstitution och lagar – för att till exempel avlägsna oppositionella guvernörer och försvåra för andra partier och kandidater att verka.

Jeltsins stab styr statsmedia hårt. Jeltsin får 60 procent av bevakningen, närmaste konkurrent får 15 procent av inslagen.

Blir det några protester bland västvärldens ledare?

Inte alls. Däremot är de oroliga för att Jeltsin inte ska bli omvald. Han är ju ändå deras foglige fyllbult. Alltså trycker USA, Tyskland och Frankrike på för att Ryssland ska få lån från Världsbanken och IMF – till slut får Jeltsin ett lån på 100 miljarder kronor så han kan betala löner till statsanställda och höja pensionerna.

Alltså, först plundrar utländska bolag och oligarker statens tillgångar genom vad som ska föreställa privatiseringar, när ekonomin kraschar stöttar man sin marionettdocka i Kreml med ett stort lån – så att plundringen kan fortsätta. 

Bill Clinton ser också till att några av hans mest beprövade politiska operatörer och PR-män i hemlighet går in i Jeltsins kampanjstab.

Till slut vinner Jeltsin genom allt detta stöd från västvärlden. Utplundringen kan fortsätta – tack vare all denna deras inblandning i ett suveränt lands inrikespolitik.

Om jag vore ryss skulle jag vara mycket misstänksam mot alla västerländska erbjudanden om att göra mitt land bättre, friare och rikare.

Nu är jag inte ryss, eller ukrainare utan har råkat födas i Sverige – och kan inte annat än förvånas över att de flesta som bor här inte riktigt verkar kunna utgå från vad som är bäst för deras land – och hur detta land i alla avseenden ska kunna sköta och värna sig självt.

Vad som är bäst kan vi alltid diskutera, men inte att just detta måste vara utgångspunkterna; inte vad USA eller EU … eller Putin … eller Zelenskyj vill.

Boris Benulic