Inför rallysäsongen 2010 blev jag kontaktad av en sponsor som erbjöd mig en avsevärd summa pengar, vilket skulle möjliggöra en comeback i rally-SM. Det var efter en tuff finanskris som hade raserat hela min satsning två år tidigare. Att tacka ja till ett sådant erbjudande låter som en självklarhet, men det som gjorde mig fundersam var att sponsorn hette… Barbie. Japp, dockan.

Barbie skulle lansera en ”Rally-Barbie” och de ville att min co-driver och jag skulle marknadsföra satsningen. Vår dödscoola Mitsubishi Evo IX skulle bli rosa och Barbieloggor skulle ta plats på bilen bredvid olje- och däckreklam. Det är en hårfin balans att bli uppmärksammad för sitt kön kontra sin prestation, och med Barbie-samarbetet blev detta, minst sagt, extra tydligt. 

Rally på hög nivå är extremt dyrt. Jag har därför alltid varit beroende av sponsorer. En av fördelarna jag har haft i jämförelse med mina konkurrenter är att jag kunnat få extra mediaexponering för att jag har varit ensam kvinna i sporten. För att få välförtjänt och positiv sådan är det viktigt att prestera – annars skulle jag göra mig själv (och andra kvinnor) en stor otjänst. Jag visste att Barbies marknadskampanj till 100 procent skulle fokusera på att jag var kvinna, vilket fick mig att fundera en hel del på de identitetspolitiska nyanser som finns i motorsporten, och samhället. Anspelar man för mycket på att man är kvinna i en mansdominerad bransch, är risken stor att det blir förminskande istället för erkännande. Så hur skulle jag ställa mig till Barbie-samarbetet? 

Jag visste att jag skulle göra bort mig fullständigt om jag inte presterade. ”Vad roligt med en tjej i motorsporten, och titta hon har en Barbiebil också! Hon hänger visserligen inte med killarna, men SÅ kul och starkt att hon vågar! Girl power! Styrkekram!”. Snacka om mardröm. 

Balansen mellan positiv uppmärksamhet och förlöjligande är hårfin, speciellt om man ska slå igenom inom motorsporten — i en Barbiebil. 

Jag såg därför denna satsning som allt eller inget. Samarbetet gjorde det ekonomiskt möjligt att kasta sig in i hetluften, samtidigt som jag satte min karriär på spel. Lyckas jag inte prestera på topp skulle jag troligtvis tvingas sluta. 

Nu nyttjade jag det faktum att jag var kvinna, och nu var det fan i mig upp till bevis. Skulle jag misslyckas var jag allt annat än ett offer – om man ger sig in i leken får man leken tåla. Det som gynnar kan samtidigt stjälpa. Jag tackade ja till Barbie-samarbetet. 

Hjärtat bultade i bröstet bara av tanken på den avgörande säsong jag hade framför mig. Jag har alltid känt att jag haft extra ögon på mig som ensam kvinna, men samtidigt har det gett mig ett extra lager pannben och än starkare vilja. Min starka passion för sporten i kombination med vilja och kravet på att prestera, har gjort att jag varit risktagande. Tar man risker lär man sig snabbt vart gränserna går – tack vare det lär man sig hantera bilen vid den yttersta gränsen. Det är först då man åker snabbt på riktigt.

I början av säsongen haglade fördomar, förlöjliganden och hånfulla kommentarer. ”Detta kommer bli fiasko, två tjejer i en Barbiebil, vilka tror de att de är?” Någon trodde inte ens att vi var riktiga rallyförare, utan inkvoterade av Svenska Bilsportförbundet. Som tur var lyckades jag hitta fokus och självförtroende bakom ratten. Jag glömmer aldrig när det verkligen lossnade under en tävling i Laxå och vi hade en sekundstrid med den 18-faldiga svenska mästaren Mats Jonsson. Efter en sträcka där vi gick segrande ur striden kom Mats fram till mig. ”Inte nog med att vi blir frånåkta av tjejer, det är i en rosa Barbiebil också”, sa han med glimten i ögat och gav mig en rejäl mansdunk i ryggen. Jag kände respekt och acceptans bland de etablerade förarna som jag aldrig känt tidigare. Jag började bli en i gänget, en toppförare bland andra. Mina konkurrenter gav tusan i att jag hade tuttar under overallen, detta handlade om prestation. Samma väg, samma regler, samma villkor.

Även att de flesta av konkurrenterna har behandlat mig som vem som, kommer det nog ta lång tid innan gemene man tror att en kvinna kan prestera lika bra som en man på rallyvägar och tävlingsbanor. I framtiden hoppas jag att kvinnliga rallyförare får den respekt de förtjänar, istället för applåder och girl power-stämplar i pannan så fort de häver en sladd. Men jag kan förstå vad detta bottnar i, och det tänkte jag beröra i nästa krönika.

Samarbetet med Barbie blev väldigt lyckat – och fantastiskt roligt. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på alla söta fans vi fick. Små flickor som kom till rallytävlingarna med sina föräldrar, och vars prinsessdrömmar bytts ut till målet att bli rallyförare. Jag kände mig stolt över att förmedla till barnen att det mesta är möjligt i livet. Men för att nå de stora målen krävs äkthet, pannben och passion bortom varumärkesbyggandet. Som kvinna i en mansbransch kan man åka räkmacka en liten stund, men när det väl gäller, måste man hålla ihop och prestera. När man väl sitter bakom ratten gäller det att leva upp till de förväntningar man byggt upp.

Ramona Karlsson