För många framstår nog Coco Chanel (1883–1971) och hennes modehus som själva sinnebilden av anrik klass och förfining. Tidlösa dräkter i slitstark tweed, eleganta pärlor i långa rader och lågmälda färgkombinationer. Chanel-bärerskan skryter inte över sitt kapital, men har säkerligen generationer av förmögenhet i ryggen och en klassisk bildning att bära upp den med. Det enda Chanel tidvis kunnat anklagas för är att det kanske varit alltför damigt, klassiskt, lite tandlöst. Enter Karl Lagerfeldt, som fräschade upp modehuset för yngre generationer, men samtidigt slog vakt om dess ikoniska kännetecken, pärlorna, tweeden, dräkterna.

Låt mig nu berätta en helt annan historia om Chanel. Historien om modehuset som med ett sista kraftfullt slag gjorde om intet snart sagt hela den västerländska historiens dammode, och med det, den västerländska kvinnan. 

Det borde kanske inte förvåna oss att Gabrielle ”Coco” Chanel växte upp utan varken far eller mor, eller att hon aldrig fick några egna barn. Efter moderns död lämnades hon och systern på barnhem när Chanel var 12, där lärde hon sig sömnad, vilket småningom tillät henne att bli modist. Efter några år som varietéartist hjälpte hennes dåvarande älskare henne att öppna hennes första butik i Paris år 1910. Dammodet som redan sedan sekelskiftet hade graviterat mot mer ”naturliga” och fria former, kom under Chanels inflytande att bli alltmer avkönat. Hennes önskan var att göra ett mode som gav kvinnan större rörelsefrihet och även andligen gav henne mer självständighet. Siluetterna kom att bli paradoxalt allt mindre naturligt kvinnliga, med raka linjer och låga midjor, smickrande enbart för den allra tunnaste av kvinnokroppar. Samtidigt skalades detaljrikedomen bort, mindre romantik och spets för att försköna kvinnan, mer manligt inspirerade mönster och detaljer, som de nautiska ränderna eller uniformens knappar. 

Krigsårens knapphet och de nya roller i arbetslivet som de tvingat kvinnor att inta blev ett raketbränsle för Chanels estetiska vision. Siluetterna blev tajtare, rakare, kortare. Till och med den korta, praktiska frisyren gjorde hon populär. I efterkrigstidens Europa, där 9 miljoner män beräknades ha dött och allt fler kvinnor fann sig utan make, kom Chanels antifeminina mode att bli legio. Kvinnor som kanske aldrig mer skulle komma att beskyddas eller tas om hand av en man kunde inte kosta på sig lyxen att framstå som mjuka, intagande eller värsta av allt, moderliga, utan måste rusta sig mot omvärlden, genom att anta mannens karaktäristika. Den nya kvinnans siluett hade ingenting att göra med allt vad kvinnlig klädsel hetat fram till dess. Den nya kvinnan behövde inget av det, hon behövde bara vara chic.

Kanske är det ett tecken på hur förfrämligat 2000-talet är från det kvinnliga att många av oss nu betraktar Chanels osmickrande och könlösa tweeddräkter som höjden av kvinnlig förfining. Inget kunde vara längre från sanningen. Chanels egna liv speglades i hennes kläder, som inte är gjorda för att låta kvinnan blomma ut i sin fullhet, utan för att beskydda henne när hon inte längre kan vara sig själv. Alla tiders klädedräkter hade formats efter och förskönat kvinnans figur sådan den är, med höfter och byst. Därav alla möjliga variationer av timglaset. Chanel krävde istället att kvinnans natur skulle förnekas, stympas, hennes skönhet döljas av oformliga säckar. Det krävs ingen Freud för att psykologisera det. Allra värst stal hon kvinnans blygsamhet och oskuldsfullhet, som alltid hade varit hennes främsta skönhet, och beskydd. Istället skulle hon avtäckas och hennes kropp bli mindre en del av henne själv och alltmer ett objekt för allmän beskådan. Låt oss alltså sluta låtsas att Chanel är en symbol för det ”tidlösa” eller ”klassiska”, och istället se det som det är, en symbol för förfall och uppbrott.

Agnes Nergård