Knark, kultur och krig

Är det knark som får jorden att snurra?

Nja, kanske de flesta av oss skulle säga. Men om man ska få genomslag för böcker om vältrampade områden i nutidshistorien måste man numera ha ett originellt perspektiv.

Två böcker som verkligen förtjänar att läsas tillsammans är tyske Norman Ohlers bok om tredje rikets knarkande, fyndigt döpt till Blitzed på engelska, och Dr Feelgood av Richard A. Lertzman och William J. Birnes, om den ökände knarkdoktorn Max Jacobson, som sköt JFK, Marilyn och stora delar av Hollywoodeliten fulla med metamfetamin under 30 års tid.

Även om Ohlers bok har ett bredare perspektiv så handlar den också rätt mycket om en specifik läkare, nämligen Hitlers egen Dr Feelgood, Theodor Morell. Parallellerna mellan honom och Jacobson är nästan för frestande; de är helt och hållet samma andas barn, fast den judiske Jacobson, som flydde tredje riket, liksom är fortsättningen på Morell. Köper man böckernas tes så utövade den ene stort inflytande över Hitler och den andre över JFK. Båda hade ett slags filosofi om att människan ska vara pigg och glad, och att vad än man behöver trycka i henne för att det ska hända så är det i princip en gudi behaglig gärning.

Förutom att metamfetamin var bådas go to-drog, så höll de också bland annat på med ett bisarrt experimenterande med hormoner, som kan ses som ett slags förstadium till dopning. Men här snackar vi riktigt grundläggande metoder, baserade på att mixa ner diverse endokrina körtlar och substanser från djur, som sedan åkte in i världsberömda människors vener.

Båda böckerna är fulla med höggroteska anekdoter som jag inte ska sabba för er som är lika förtjusta i den här sortens vansinne som jag är. Men ett exempel är när JFK blev så grundligt centralstimulerad efter en alltför generös dos från Jacobs att han gick in i en temporär psykos och sprang omkring näck på Carlyle Hotel i New York, där skräckslagna Secret Service-agenter bara kunde försöka diskret hindra honom från att ta sig ut bland allmänheten. Självklart är det mycket tragik och förstörda liv i båda böckerna, även om det ju litegrann drunknar i den allmänna apokalypsen i Ohlers berättelse.

Dock känner man att båda författarna springer lite väl långt med sina respektive bollar. I det ena fallet spinner man med självklarhet en förklaringsmodell för mordet på JFK baserat på presidentens knarkande och oberäknelighet. I det andra kalkerar man tredje rikets hela uppgång och fall på inte bara Hitlers och Görings med flera toppnazisters knarkande, utan hela tyska folkets intag av “folkdrogen” Pervitin (metamfetamin) som bitvis knaprades som godis av såväl soldater som gemene tysk.

Visst, stimulantias betydelse för blixtkriget ska nog inte underskattas, och det experimenterades friskt även i krigets slutskede, exempelvis på de stackars mer eller mindre självmordsförarna av de hopplösa enmansubåtarna. Men Ohler har fått en hel del kritik av historiker för den tendentiösa bild han målar upp. Det kanske också har något att göra med hans lite fyrkantigt tvärsäkra och inte sällan moraliserande tyska ton, som också tar ner läsglädjen ett snäpp då och då. Det blir lite som en kvällstidningsjournalist som inte bara kan erkänna att allt det degenererade vansinne han beskriver helt enkelt bara är underhållande, utan måste fördöma och ta avstånd.

Det är i båda böckerna kanske snarare innehållet än hur det berättas som är behållningen. Att Charlton Heston var hög som en skyskrapa på meth under scenen i De tio budorden, när han som Moses tar emot stentavlorna, kommer jag aldrig sluta tycka är väldigt roligt. Jag tänker gärna på tiden pre-Easy Rider som mer oskyldig, och har nog tänkt att folk bara var mer käcka och peppiga då. Sanningen var kanske i många fall att de helt enkelt var tjackade, fast de ändå framstår som lite mer oskyldiga på grund av tidsandan. Charlton Heston börjar ju inte automatiskt bete sig som Dennis Hopper i Apocalypse Now bara för att han har meth i systemet, det finns liksom en kulturell aspekt där också. Man kan nog lite cyniskt dra slutsatsen att om en Hollywoodstjärna i en rolltolkning mellan 40-70-talet är jäkligt på och energisk finns det en icke försumbar risk att denne kan ha fått en dos “vitaminer” av Jacobs precis innan tagning.

Vad är då sensmoralen? Tja, psykoaktiva substanser ska sannerligen inte underskattas som drivande faktor inom kultur och samhälle. Detsamma kan dock sägas om kittlande galenskaper i allmänhet när det gäller att sälja böcker om sånt som det redan skrivits tusentals böcker om, som exempelvis nazisterna och JFK.