I måndags var det alla hjärtans dag och då passade landets kulturskribenter på att tala om för oss andra hur besvärligt det är med kärlek och romantik.

När vi andra under den dagen var mest bekymrade över varför de röda rosorna i blomsterbutiken såg så trötta ut – ja, då satt kulturskribenterna och skrev om hur trötta de är på det stressande pratet om tvåsamhet.

Eric Rosén förklarade i Aftonbladet att han är totalt förvirrad över vad det innebär att vara man. Hur ska man vara egentligen? Och hur vill han själv vara? Han berättar också förstås för oss om hur besvärligt det är att ha haft en dålig förebild som far. Det är ett standardförfarande bland kulturskribenter sedan länge. Du kan inte få riktigt stor plats på en kultursida om du inte haft en dålig uppväxt med alkoholiserade föräldrar eller frånvarande fäder. Om de är både alkoholiserade och frånvarande kan du betrakta din anställning eller ditt avtal som säkrat. Aftonbladet verkar ha genomfört principen hårdast med skribenter som Åsa Linderborg, Daniel Suhonen och Eric Rosén. Det låter antagligen typ så här på anställningsintervjuerna:

Hade du ingen olycklig barndom? Men hörrudu, tyvärr vi har inga lediga tjänster. Men du kan väl försöka på sporten?

Men hur knepigt är det att vara man? Och hur avgör man om man är man?

Givetvis genom att aldrig ställa frågan – eftersom man inte har tid med det. Man är upptagen med arbete, familjeliv och vänner. De flesta män är det – även de som har en dålig barndom. 

Varför finns det då män som krånglar till det och vill älta frågan – i skrift – eller hos sin psykoanalytiker?

Eric Rosén går igenom tiotalet olika mansroller, som om han provade ut en kostym. Och han förkastar dem alla, de sitter för illa – är för stora eller för små.

Det han kommer fram till är att han vill ha fler ”verkliga möten” där man pratar mer om vad det innebär att vara man. Det lär inte bli många barn gjorda på det sättet, men det kanske heller inte är meningen.

Rosén är ett exempel på att män och kvinnor numera i samhället måste grubbla på vad som förr – för inte alltför länge sedan – var självklart. Vad är en man? Vad är en kvinna? Varför ska man vara två? 

En del har gett upp om tvåsamheten.

För fyra år sedan utkom Malin Lindroths ”Nuckan”, en inte oäven tankebok om kvinnlig ensamhet när man kommit en bit upp i åren, och ännu inte hittat den rätte, inte ens den halvrätte. Rätt kloka funderingar om hur omvärlden ser på den ensamma kvinnan som egentligen vill vara del av en tvåsamhet.

I sin nya bok Nuckans hjärtespalt, har Malin Lindroth gett upp allt hopp. Nej, inte bara när det gäller möjligheten att hitta den rätte. Hon tror inte längre att tvåsamhet är något att stå efter. Nu har nuckans tillstånd blivit något eftersträvansvärt. Parbildning är skadligt. Boken är upplagd som en enda lång hjärtespalt, och Nuckan svarar på läsarbrev hon hittat i svenska och utländska tidningar.

Det är en livstrött och håglös Nucka vi nu möter – ändå på något sätt stridslysten:

”Hur skiljer man kärleken själv från berättelsen om kärlek? Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du gör den distinktionen. Så länge du närmar dig romantik som vore den en födslorätt kommer varje kärlekshaveri att känns som ett hot mot din rätt att existera.”

Budskapet nu är: du är lyckligare ensam!

Vi ser nu en ny kvinnoroll framträda. Ett utmärkt exempel är Lort-Hanna Hellquist som lever ensam på en gård i Grums och nöjer sig med att låta hönsen följa med ner i sänghalmen.

Men på något sätt förstår jag Nuckan och Hanna – de har levt i ett skikt i samhället där de flesta män är som Eric Rosén – vankelmodiga figurer som går runt och grubblar på vad det innebär att vara man. Vem skulle uthärda att ständigt höra: ”Vem är jag egentligen?”

Vore jag kvinna och tillhörde kulturskiktet skulle jag också välja hönsens kacklande.

Visst, de flesta människor inte är som de som skriver på kultursidorna. De flesta människor läser inte ens kultursidorna.

Problemet är att till slut skapas på de där sidorna ändå en bild av vad det innebär att vara man eller kvinna, och de neuroserna förklaras allmängiltiga, och till slut lärs de ut till våra barn på dagis och förskolor. 

Och man kommer till slut att bli betraktad som lite konstig om man inte grubblar på mansrollen, eller om man som kvinna är lycklig i ett äktenskap.

Boris Benulic