Theodore Dalrymples bok Life at the Bottom: The Worldview that Makes the Underclass är hans mest kända. Kapitlen består av längre dagboksanteckningar och analyser från hans tid som läkare på sjukhuset City Hospital och i fängelset Birmingham Prison i stadsdelen Winson Green, Birmingham.
Theodore Dalrymple är pseudonym för Anthony Malcolm Daniels, som föddes 1949 i London. Han har varit verksam som läkare och psykiatriker under årtionden och skrivit ett tjugotal böcker. Många av dem är baserade på hans erfarenheter av yrket, i hemlandet, Afrika och Latinamerika. En del av hans författarskap rör samhälle och politik i stort.
Life at the Bottom grundar sig i samtal med tusentals patienter och många av deras anhöriga och andra närstående personer. En stor del av dessa är vad man på svenska kallar underklass, men jämförelsevis är detta människor som är ett eller två steg under en typisk svensk underklass. Ett engelskt trasproletariat kan vara en bättre benämning.
I boken beskriver han osentimentalt de mentala processer som ligger bakom olika våldshandlingar och annat antisocialt beteende. Han ger oss alltså en inblick i underklassens syn på livet.
Problemen han beskriver är värre än man kan tänka sig, om man inte själv kommit i kontakt med dem på något vis. Det handlar om barn som får egna barn, misshandel, våldtäkter, mord, missbruk av alkohol och droger, självmordsförsök, fysisk och psykisk misshandel av barn, män och kvinnor. Hade det inte varit för en indisk minoritet i området hans patienter bor i hade närmare 100 procent av alla barn där fötts utom äktenskapet.
Varför man bör läsa Life at the Bottom och inte bara den här recensionen är för Dalrymples förmåga att retoriskt kontra sina patienters självömkan och undanflykter. Och deras lögner. Men detta är inte bara underhållande i den speciella kategorin av typiskt engelska lustigheter och ordlekar. Det inger också ett hopp. Även fast en stor majoritet av patienterna kan räknas in i den klassen av människor med låg kognitiv förmåga så är det väldigt tydligt att även de förstår grundläggande premisser för rätt och fel. Trots att de gör allt för att undvika bättring.
Den härskande klassens hyckleri
Enligt Dalrymple är underklassens livsfilosofi, eller avsaknaden av en sådan, något som tvingas på den uppifrån från överklassen. Samhällseliten är dock själv väldigt dålig på att leva upp till sina ideal. Barn utom äktenskapet, drogmissbruk och andra problematiska beteenden försöker man dock undvika.
”Kniven gick in” säger en man som knivhuggit en annan man. Inte ”Jag högg kniven i…”, utan kniven verkar av en slump ha hamnat i den andra personen. ”Jag har sådan jävla otur” säger en annan man som för femtonde gången blir gripen för inbrott. En man har satt i system att göra inbrott i kyrkor. Problemet är enligt honom inte hans eget beteende, utan att kyrkorna har för dåliga lås – annars hade de ju sluppit få inbrott!
En man är beroende av att stjäla bilar. Han stjäl kanske fyrtio stycken på en vecka. När han grips av polis blir han deprimerad, för han klarar inte av att sitta i dagar utan att få stjäla bilar. Problemet är enligt honom själv att han sitter inlåst, inte att han stjäl bilar.
Det ges otaliga exempel i boken på hur personer gör allt för att konstruera en förklaring där det inte är deras eget val som är problemet.
En kvinnas femtonåriga dotter rymmer hemifrån. Hon har ett dåligt aggressivt beteende och fick en tid bo hos sin moster, där hon lyckades sköta sig. Men mamman har nu förbjudit henne att bo hos mostern. För om hon bor där och kan sköta sig faller skuggan på mamman, och inte på dottern. Och då måste mamman konfronteras med sina egna problem.
Enligt den övre medelklassen är det dock inte underklasspersoners fel när de hamnar i problem. Utan det är ”strukturer” och brist på resurser som är orsaken.
Underklassens kultur är starkt präglad av relativism. Det finns ingen exakt stavning, hävdar en uppburen forskare i sin nya bok som helt saknar stavfel. Om något är fel så är det alltid någon annan eller en yttre faktor som är orsaken till felet, inte personen själv. Många av Dalrymples patienter kan knappt skriva och är helt utlämnade till andra personer för att kunna hålla skriftlig kontakt med myndigheter. Skolorna i området där hans patienter bor är inte mycket mer än en förvaringsplats. Vissa vet inte vad andra världskriget var för något, än mindre när det utkämpades.
Mycket i boken rimmar med erfarenheter från Sverige. Det må handla om andra saker, men den naiva människosynen som inte bygger på något annat än blind tro finns även här. Skenheligheten är också påtaglig, när till exempel personer som säger sig uppskatta det mångkulturella samhället ogärna bor bland invandrare. Vi har också dysfunktionella skolor där barn som går ut nian inte kan skriva en begriplig mening.
Dalrymple menar dock att problemen inte beror på välfärdsstaten som sådan. Problemen startar med ett skifte i kulturen, sedan är det bara välfärdsstaten kvar för människor att söka hjälp av. Hjälp fås utan krav på motprestation, en hustrumisshandlare kan lugnt kvittera ut bidrag för hyra och mat på obestämd tid.
Välfärdsstatens roll blir därmed att se till att problemen kan fortgå, att individen slipper bättra sig.
Sjukhuspersonalen
Han beskriver också hur sjukvårdspersonalen anpassar sig till dessa obehagliga patienter, som normalt sett är frekventa kunder på vårdmottagningar under sina liv.
Kvinnliga sjuksköterskor skapar en positiv bild och relation med manliga våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och mördare. De har en förmåga att anpassa sig till problematiska män, vilket män (främst läkarna på institutionerna) inte gör. Dalrymple beskriver sig själv och de flesta andra män som betydligt mer skeptiska till patienterna över lag.
Det finns således två olika strategier för att hantera denna typ av människor och de skiljer sig ganska mycket åt beroende på kön.
Den onda cirkeln
Dalrymple beskriver mycket bra hur grunden för ett funktionellt samhälle är det monogama äktenskapet och vad som händer när det avskaffas. Kvinnor växer upp utan fäder och väljer sedan värdelösa män att skaffa barn med. Kvinnorna har bara sett opålitliga, frånvarande och ofta våldsamma män under sin uppväxt. Det gör att det inte finns något i deras omgivning som kan visa vägen och därför gör de tyvärr dåliga val av partner.
Männen är konstant svartsjuka och slår sina kvinnor när misstanke om otrohet uppstår, samtidigt som de själva är notoriskt otrogna och frånvarande som fäder. Denna dubbelhet är påtaglig och har sin botten i att deras egna fäder behandlade deras mödrar som skit. Våld är alltid nära till hands för att lösa konflikter. Relationen mellan män präglas av misstänksamhet och våld, ofta under inverkan av alkohol och droger.
Relationen mellan män och kvinnor fungerar när den förs in i en äktenskapsliknande institution. När denna institution är avskaffad och kommande generationer växer upp utan ett moraliskt ramverk återskapas problemen gång på gång.
Kulturkrockar
Dalrymple gör en underhållande jämförelse mellan den invandrade fattiga befolkningen och den inhemska, genom att visa hur stark kultur fattiga indier har i England. Flera av hans indiska kollegor förstår verkligen ingenting av den verklighet de möts av på sjukhus och andra institutioner. Det är så fundamentalt främmande att de ofta i nybörjarstadiet frågar honom om det är något form av misstag som skett.
Är man uppvuxen och upplärd i indiskt skolväsende har man säkert en erfarenhet av klass och kast som skiljer sig mycket från England. Men att via skattemedel betala för att människor ska fortsätta att leva i misär, utan motprestation, är något totalt främmande.
Den fattigare delen av den indiska invandrargruppen har inte de problem som sina engelska klassgelikar har. Det beror på att man behållit en kultur som bygger på monogama äktenskap, tradition och flit.
Rotherham
När man har klart för sig vad välfärdssamhällets institutioner undviker att göra för att motverka dåliga beteenden och vilken förmåga högre ort har att stoppa huvudet i sanden och blunda för uppenbara problem, ja då är det inte så svårt att förstå hur situationen med massövergrepp kan ha uppstått.
Detta var inte aktuellt när boken kom ut 2001, men i dag 21 år senare vet vi betydligt mer om vad som händer när man blandar islamister från Pakistan med engelskt trasproletariat.
Massövergreppen har främst blivit kända från arbetarstaden Rotherham utanför Manchester. Polis och sociala myndigheter mörkade detta tills det började komma fram till allmän kännedom ändå, via olika granskningar.
Stora mängder av engelska underklassflickor har våldtagits och utnyttjats av grupper av pakistanska män – oftast i organiserad form. Flickorna kommer från precis dessa miljöer som Dalrymples patienter, underklassområden som helt saknar en fungerande social struktur. Och den härskande klassen bryr sig mer om att inte bli kallade rasister än att hjälpa dessa flickor.
Pakistanierna har en mycket nedlåtande syn på flickorna från dessa miljöer, deras familjer och det kristna England över lag. Det finns en faktor av etniskt motiverat hat som ligger bakom övergreppen. Själva kommer pakistanierna från områden där alla lever mycket traditionellt, oftast under en sträng tolkning av islam. Hedersmord och andra religiöst sanktionerade övergrepp på sina egna kvinnor förekommer.
Det är helt enkelt en riktig häxbrygd som skapats där det dysfunktionella engelska trasproletariatet möter ett aggressivt pakistanskt islamistiskt förortskalifat. Hur det kommer att sluta återstår att se.
Prenumerera för 99 kr/mån!