Sportfiske är allvar.

Jag och många andra har liksom fiskat bort våra liv. Det är ingen hobby. Nej, jag tycker inte om ordet. Det här är inget jag valt. Det här har valt mig. För några dagar sedan var vi ute och fiskade efter gädda. Kyla och blåst. Båten drev in i vassviken. Fräsaren som gör kugghjul på Scania fick till ett bra kast, precis in vid vasskanten. Två vevtag och sen ett stumhugg. En grov gädda kastade sig över ytan och ruskade på käften. Det blev en dramatisk drill.

Det är underbart, sa Fräsaren när gäddan låg i håven. Fiske är kul. Tänk vad omöjligt det är att förklara det här för vänner som inte fiskar.

Precis, sa jag. De förstår inte.

Jag tänkte en stund på icke fiskande vänner och kom på att jag inte har en enda kompis som inte fiskar. Är det bra? Eller är det dåligt. Kanske rent av skrämmande. Den här driften att fånga något. Den släpper inte. Som i barndomen. Varje dag ett äventyr. Vad som helst kan hända bara man ligger i. Det är allvar.

Foto: Mikael Engström

Men intresset för fisket startade inte med mörtar eller abborrar. Jag var grundligare än så. Det började inte ens med fisk. Det första som jag släpade hem från ån var grodyngel i en röd kaffeburk. Det här tillhör ett av mina första minnen i livet. Jag sitter med burken på mormors farstutrappa i Mora. Det är en varm sommardag och solen lyser rakt ner i burken. Jag är kring fyra år. Grodynglen simmar runt och jag sjunger:

Nu dör dom, nu dör dom, nu dör dom.

Troligen har mormor sagt åt mig att grodynglen kommer att dö i solen när vattnet blir för varmt. Jag har ännu ingen uppfattning om liv och död. Så jag skrattar och sjunger. Mormor förfasas över den lille djurplågaren som sjunger den bisarra sången medan ynglen blir allt slöare i burken. Mini-psykopat, säger hon och kallar på min mamma som får stopp på sången. Grodynglen återfördes till ån och jag fick min första lektion om liv och död. Mormor sa att jag var ett elakt litet barn. Men pappa försökte med att Gud hade överseende med sådant. Att barn ville fånga saker. Men för den skull var pappa och Gud inte vänner.

Jo, Jesus förlåter, sa mormor och vattnade pionerna.

Hon ruskade mig i håret. Pappa tyckte om att vara i skog och mark. Han fiskade en hel del. Storebror fick följa med. Men jag var för liten och fick nöja mig med att se deras fångst då de kom hem. Gäddor och abborrar som låg på rensbordet bakom bon. Fiskar från åar och tjärnar. Mystiskt och märkligt. Det var stort för mig att bara få peta på dem. Att se att de fanns. Då jag var sex år drömde jag mig bort i ABU:s Napp och Nytt-katalog. Spön, rullar och drag. Bilder på storfiskar. Jag lärde mig läsa i Napp och Nytt – och jag tyckte mig vara stor nog att få följa med. Men nej. Storebror flinade. Jag blev ju så klart förbannad. Grinade, skrek och slogs. Mamma tyckte att jag skulle få följa med. Storebror menade att det bara skulle bli jobbigt. Mesungen skulle bara kroka sig själv och gnälla och få messmör i byxorna. Mormor bröt in och sa att det nog var dags. Jesus hade valt fiskare till lärjungar så fiske var gott.

Ta med pojken.

Foto: Mikael Engström

Pappa gav sig. Mormor sa man inte emot. Vi åkte i PV:n ner till Mora-Nisses Sport på Kyrkogatan och köpte ett fiskeset till mig. ABU Aspirant. Det innehöll ett djupblått, massivt glasfiberspö som hette ABU 40, den gula rullen Abumatic 110, tre drag: Droppen, Toby och Koster; samt en tub ABU beteslås nr 0. Det var Mora-Nisse själv som räckte mig det gröna avlånga paketet. Nisse var på ett generöst humör, han tog ner ett drag från väggen och gav mig som bonus. Det var en Wobblex, ett franskt drag med tungt gummihuvud och spinnarsked. Vi hade nu Abumatic-rullar i statusordning som gick i sommarens färger. Min 110:a lyste gul som soluppgången. Storebrors dyrare 30:a var grön som åns näckrosblad. Pappas 150:a hade en kopparlyster som den vackraste solnedgången. Redan i bilen på väg hem lyckades jag pilla upp paketet, känna på grejerna och i ett gupp fäste jag Tobydraget djupt i tummen. Rejält långt innanför hullingen. Självklart så sa jag inget. Möjligheterna att få följa med på fiske skulle minska om jag visade att jag krokat mig direkt. Jag knöt handen runt draget. Vi kom hem. Jag höll masken. Men pappa såg att det rann blod mellan fingrarna, han bände upp dem en efter en. Sen började en blodig operation. Pappa böjde runt kroken hela varvet så hullingen kom ut i ett nytt hål. Pappa tittade på mig. Jag bet ihop. Nu gällde allt eller inget. Han tog en tång och nöp av hullingen och drog ut kroken hela vägen tillbaka. Inte ett pip sa jag. Inge messmör i byxan. Brorsan blev imponerad. Pappa ruskade mig i håret. Men jag var lite tränad i det här sen min kamrat Lasse sydde fast mig i en gammal trampsymaskin ute i snickarboden. Lasse blev förskräckt och stack. Där stod jag och vrålade fastsydd genom fingret. Morfar kom ut och började skratta. Jag lekte inte mer med Lasse den sommaren.

Pappa byggde sina båtar själv. Han flyttade runt dem mellan sjöar och åar. De var alla byggda i plywood och gråblåa till färgen eller rättare sagt Asea-grå. Pappa hade hittat ett enormt färglager på jobbet så det mesta i vårt hem som möbler, träskor och golv gick i Asea-grått. Båten drog snett och han blev vrång och sa åt oss att sitta rakt i båten. Vi försökte det, jag och bror. Men den drog snett ändå. Pappa rodde uppströms. Båten plöjde fram bland näckrosor. Det doftade kåda, pors och skvattram. Åns yta var svart och där nere kunde det finnas vad som helst. Årtagen lämnade snarrande virvlar. 

Vi rodde under en gammal stålbro. Vi fick huka oss. Motalaverken stod det på järnbalkarna. Det var fullt med svalbon och ungarna skrek där inne. De vuxna flög kring våra huvuden. Vi kom upp till en fin hölja där ån gjorde en krök. Pappa la upp årorna och släppte draggen. Brorsan fnös åt min Abumatic 110.

Nybörjarrulle, sa han och la ett kast mellan näckrosorna och fick bottennapp.

Pappa fick trassel och svor. Jag kastade min Wobblex, och som jag minns det nu så tog gäddan i första kastet. Spöt böjde sig och jag veva. Det ryckte och slet. Jag blev rädd. Pappa skrek att jag skulle ta det lugnt och for runt i båten med håven. Jag såg hur gäddan gapade med käften och slog med huvudet. Den simmade under båten och pappa höll på att följa med. Det var full cirkus. Bromsen stod i botten. Gäddan fick inte en meter lina.

Lugn, lugn, skrek pappa.

Gäddan hoppade och for över näckrosorna. Pappa håvade. Min första gädda låg där på durken, guldbrun om buken med grön bred rygg. Stoltheten visste inga gränser. Jag, Jesus och en Abumatic 110.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!