Klassiska fantasyeposet Sagan om Drakens återkomst (på engelska Wheel of Time) har nyligen filmatiserats som tv-serie. Förutsättningarna för att skapa en bra serie var mycket goda, men producenten ville tydligen göra något annat av berättelsen. Väsentliga ingredienser i berättelsen har strukits och karaktärer har förvandlats till oigenkännlighet. Samtidigt har scener lagts till som helt saknar logik och sammanhang. Här sätter jag tänderna i denna tv-serie och förklarar hur den sätter käppar i tidens hjul.
Varför gillade jag fantasy när jag var yngre, även om jag var väldigt kräsen med vad jag gillade? Vad var det i genren som tilltalade mig? Och varför tilltalar den över huvud taget så många?
Bra skriven är fantasy en häftig saga med en episk dimension som kittlar en med tanken på något större än verkligheten. Man får inblick i ett sammanhang utöver den vanliga världen, man tar del av en fängslande och tänkvärd historia som kan säga något om oss som människor och samtidigt vara underhållande. Hjältar och storhet, fara och ondska! En resa in i en annan värld, men som samtidigt fängslar och ger en känsla av verklighet.
Sagan om ringen och Game of Thrones är typexempel på genren. Kanske kan även Harry Potter räknas dit, även om den nog är mer riktad till en lite yngre publik. Trots att de tre verken är väldigt olika är de alla någon form av fantasy som både i bokform och som tv-serie eller film nått stor publik och popularitet. Själv läste jag Sagan om ringen-böckerna många gånger alltifrån nio till femton års ålder. Jag har bara läst första Game of Thrones-boken, men har sett både filmerna och serien. Harry Potter har jag däremot varken läst eller sett.
Legendarisk bokserie
Det var många år sedan jag slutade läsa fantasy, men det jag uppskattade mest var den näst mest sålda bokserien inom ”riktig” fantasy: Wheel of Time av Robert Jordan. På svenska heter den Sagan om Drakens återkomst. På engelska är det en 14 tegelstenar lång serie, men i den svenska översättningen är varje bok delad i två. De tre sista böckerna har dock inte översatts, så på svenska består serien av 22 böcker. Därtill finns en prequel, som ger bakgrunden till den första boken. Totalt har böckerna sålt i över 90 miljoner exemplar.
När jag började läsa bokserien var den inte färdigskriven, utan då fanns bara åtta böcker. Jag hittade den när jag låg i lumpen, slukade alla sju böcker som fanns på svenska då och skaffade senare de som fanns på engelska. Jag läste ut det som fanns på ett par månader. Men sedan satt jag i klistret! Det fanns ju inga fler böcker och jag ville ju veta vad som skulle hända.
Sedan kom det en ny bok varje eller vartannat år. Det var en lång väntan. Och efter bok elva dog plötsligt författaren Robert Jordan. Men en annan författare, Brandon Sanderson, tog över skrivandet och med hjälp av Jordans efterlämnade anteckningar och bistånd från hans änka avslutade han bokverket mycket förtjänstfullt. Absolut sista kapitlet är skrivet av Jordan själv, liksom mastodontkapitlet på 200 sidor kallat ”The Last Battle” i sista boken.
Bokserie med potential för visuell succé
För något år sedan fick jag nys om att Amazon skulle göra en tv-serie av böckerna. Jag har alltid tänkt att om det finns några fantasyböcker som skulle kunna göras bättre i ett visuellt medium så är det just Sagan om Drakens återkomst. Böckernas svaghet är att de är lite repetitiva och vissa händelseförlopp som är mindre viktiga får lite väl mycket utrymme i mitten av böckerna. Mycket kan alltså elimineras utan att för den skull förändra vad som är stommen i berättelsen. Böckerna bjuder dessutom på många saker som kan bli visuellt häftiga.
Magisystemet är det häftigaste och bäst förklarade bland alla fantasyböcker jag läst. Även uppbyggnaden av världen och kulturerna i den är bäst i genren, men framför allt är de episka ögonblicken och striderna fantastiska. Känslan av saker som är större än livet och de karaktärer man får följa (fem huvudkaraktärer och några viktiga sidokaraktärer) och deras utveckling är helt lysande. I Sagan om ringen finns många episka sekvenser med heroism och där världen förändras inför ens ögon och ger gåshud, och sådana finns det verkligen motsvarigheter till i denna bokserie.
Vad som skiljer bokserien Sagan om Drakens återkomst från annan fantasy jag läst är uppbyggnaden av världen och hur den expanderar allteftersom samt alla aha-upplevelser man får av det och hur logiskt det är. Den är helt enkelt bäst i klassen bland fantasyböcker när det gäller just det. Historien, länderna, kulturerna, olika fraktioner, historiska figurer, karaktärernas familjer och ursprung knyts ihop till en naturlig väv.
Orosmolnen tornar upp sig
Själva mallen och grundkoncepten i bokserien är enkla och borde kunna utgöra en stabil grund för en tv-serie. Men, en mängd varningsklockor började ringa för mig när jag läste om projektet. Exekutiv producenten Rafe Judkins började yttra sig i olika sammanhang om hur viktigt det är att serien skulle vara ”feministisk i dagens kontext”. Det är absurt med tanke på att berättelsen i böckerna är otroligt jämlik så till vida att den innehåller många starka kvinnor. Den starkaste grupperingen i bokseriens början är faktiskt några kvinnliga magiker. Kvinnliga karaktärer har mycket plats och rum i bokserien.
Böckerna är väldigt fokuserade på att visa på att de bästa resultaten i samhället och med magin uppstår när män och kvinnor samarbetar. Det började verka som att detta inte var något Rafe gillade. Dessutom hade denne person i princip ingen erfarenhet alls av tv-serier. Han har skrivit manus till några avsnitt av en usel B-serie och åkt ut först i dokusåpan Survivor: Guatemala. Det var hela hans resumé. Att han framstod som väldigt dryg, självgod och narcissistisk på sociala medier bidrog inte heller till att skapa ett gott intryck.
Först hade jag hoppats på en riktigt bra serie, men nu justerade jag mina förväntningar till att serien åtminstone skulle gå att se och att den skulle vara underhållande med några häftiga episka ögonblick.
Serien verkade få en rejäl budget, för det framkom att bara filmandet i Prag och annorstädes i Tjeckien (där serien spelades in och produktionen till viss del skedde) hade kostat 92 miljoner amerikanska dollar. Utöver det tillkommer ju löner, postproduktion, CGI, marknadsföring och en massa annat. Någonstans runt 150 miljoner dollar borde vara den totala budgeten – och det är lite mer än hälften av budgeten för alla tre Sagan om ringen-filmerna tillsammans. Nu har ju inflationen gjort att det egentligen är lite mindre än så, men jämförelsen säger ändå någonting. Om man räknar i speltid är dessutom den första säsongen cirka åtta timmar, medan Sagan om ringen landar på strax över tio timmar. Det blir lite olika beroende på om man räknar med den förlängda versionen eller inte.
Från hopp till förtvivlan
En trailer och några andra smakprov släpptes, men de imponerade verkligen inte. Så blev det till sist premiär för serien i november. De första tre avsnitten av den åtta avsnitt långa säsong ett släpptes. Det var ingen höjdare, men framför allt var det sönderklippt, hade dålig dialog och framstod som forcerat. Flera ändringar av bokseriens handling var bara konstiga, eftersom de inte förbättrade något. Däremot hade de fem huvudkaraktärerna bra personkemi. Kanske kan det bli något av det här om serien rycker upp sig!
Men efter det här lämnade serien totalt böckerna. Nästan alla grundkoncept togs bort, så att historien blev helt annorlunda. Avsnitt fyra var det enda bra avsnittet, välgjort från början till slut. Det är det enda avsnitt som är välproducerat ur något slags hantverksperspektiv och det hjälps också mycket av att skådespelaren Alvaro Morte har en otrolig närvaro och sätter sin prägel på avsnittet. Nu hyste jag hopp om tv-serien på riktigt, trots att teamet gjort en mängd dåliga vägval jämfört med böckerna.
Hoppet blev kortvarigt. De följande avsnitten är rent ut sagt dåliga ur underhållningssynpunkt, men ännu värre om man faktiskt har läst böckerna. Sista avsnittet är katastrofalt dåligt – det sämsta jag sett utan att stänga av. De ”dödade” en massa saker i originalhistorien som gör att fortsättningen inte kommer att kunna påminna särskilt mycket om böckerna. Ingen ändring skulle göra serien bättre än om de hade följt böckerna med samma respekt som vid produktionen av Sagan om ringen.
En liten lustig detalj ur svensk synvinkel är att Sverigebekanta Alexander Karim spelar den ursprungliga Draken, den person som i denna historia återföds och som mycket av böckerna handlar om. Hans motpart på den onda sidan spelas av en annan svenskbekant: Fares Fares. Skådespelarna gör generellt bra rollprestationer trots den usla dialogen, men dialogen blir sämre och sämre ju längre serien går – mer och mer onaturlig.
Parodiskt ombytta roller
En sak som är bisarr jämfört med böckerna är att alla män i huvudroller och biroller, utan undantag, gjorts till sämre, ohederligare eller rent av onda personligheter jämfört med hur det var i böckerna. Därtill är de två kvinnliga huvudkaraktärerna direkt från början så kallade Mary Sues. Man får aldrig lära känna dem och följa dem när de utvecklas, utan de är redan från början mäktiga och oövervinnerliga. De saknar stark dock personlighet och skulle lätt kunna ersättas – som Rey Skywalker jämfört med Luke Skywalker i Disneys Star Wars. Luke fick kämpa och gå igenom massor av prövningar innan han blev mäktig, men hon var det direkt.
Det blir parodiskt efter ett tag. Ingen av de tre manliga huvudkaraktärerna får göra någonting heroiskt under hela första säsongen. Antingen är det borttaget ur handlingen eller så får en av de kvinnliga karaktärerna ta sig an den uppgiften. Männen är mer eller mindre menlösa och skulle lätt kunna klippas bort utan att någon skulle märka det.
Den person som ska vara den mest hårdhudade, tuffe och bäste krigaren i världen gör i princip inget för att rättfärdiga det i serien. Han skildras som någon som alltid gör sin plikt, alltid kämpar för det rätta, aldrig gråter. Mycket av honom i böckerna är nyanserna under ytan. Man förstår att han fungerar på ett annat sätt. Så hur är han i serien? Han störtgråter en gång, skriker ut sin sorg över något som han i böckerna inte hade reagerat över utåt. Han pratar om känslor flera gånger. I böckerna är han mentor till en av karaktärerna på ett manligt sätt, inte genom att bli känslosam.
Kalkon även för dem som inte läst böckerna
Jag skulle kunna rabbla upp ännu mer som jag inte gillar med tv-serien i jämförelse med böckerna. Men om man sätter det åt sidan, är det underhållande? Nej, detta är inte ett dugg underhållande. Det finns ingen karisma hos karaktärerna som det gör i till exempel The Witcher eller Game of Thrones. Man förstår inte riktigt vad som står på spel eller vad allt går ut på, vilket man snabbt gör i Sagan om ringen. Ser jag tv-serien som sämre bara för att jag har läst böckerna? Visst, den är nog inte lika dålig om man inte läst böckerna men den är likväl fortfarande en kalkon.
Bedömer man serien för sig så är den amatörmässigt skriven. Ingenting framstår som naturligt. Handlingen känns otroligt forcerad och konstig: saker bara ska hända och karaktärerna agerar som i ett dataspel. Mycket känns så stelbent. Det finns porrfilmer med naturligare dialog och story, men till skillnad från där finns ingenting häftigt eller upphetsande i denna serie. Om man inte läst böckerna men gillar tonårsdraman så kan jag tänka mig att man gillar serien i viss mån. Det är intressant att på Internet Movie Database (IMDB) har kvinnor gett serien klart högre betyg än män.
Scener utan sammanhang och logik
Jag ska ge ett exempel på en scen som förklarar vad jag menar. I sista avsnittet är två personer på väg genom en skog. Den ena säger åt den andra: ”Rör ingenting, det är jättefarligt.” Sedan byter vi till en annan scen och kommer tillbaka till platsen. Då rör de vid alla träd och lutar sig sedan mot varsin trädstam för att sova. Jaha, men vad hände med faran? Om och om igen sker liknande ologiska saker.
I en annan scen ska ett triangeldrama (som inte finns i böckerna) byggas upp. Fram till denna tidpunkt har ingenting tytt på att en sådan känslomässig konflikt existerar. Nåväl, en manlig karaktär säger något argt till en av de kvinnliga. Hon har typ gjort slut med honom eller, ja, det är komplicerat. En av de andra killarna säger att den förste killen ska be henne om ursäkt. Då hoppar plötsligt en annan kvinnlig karaktär in från ingenstans och säger: ”I am tired of you always fighting over her as if she is a prize to be won.”
Sedan följer en kort sekvens där det framgår att ”be om ursäkt till henne”-mannen verkar ha varit förälskad i tjejen trots att han är gift. De hade haft något tillsammans. Här framgår det också att den andre killen inte hade en aning om detta.
Så hur tusan håller de hela tiden på och kämpar om henne om den ene killen fick reda på detta först där och då? Den här typen av usel dialog återkommer genomgående i tv-serien. Det är alltså inte ett enstaka misstag, utan det är mer regel än undantag.
Precis som på en del andra ställen där scener eller dialog lagts till eller där själva grundhistorien ändrats verkar det inte som att det har gjorts för att berätta en bättre historia. Man får känslan av att någon tyckte att repliken om att killarna kämpar om henne är en häftig fras och därför måste få vara med. Sedan bygger man scenen runt det och struntar i om den naturliga utvecklingen i historien påverkas. Man fick ju med sin häftiga fras.
Draken blir icke-binär
Precis det tänket verkar ha styrt när de i avsnitt sju försökte få det till att Draken kunde vara en man eller kvinna eller någon som identifierar sig som vad som helst – nej, jag skojar inte. I böckerna är Draken en man och det nämns direkt i prologen till första boken i en av alla de episka profetior som i många av böckerna finns i prologen:
”Let the Promised One be born of the mountain, according to the prophecies, as he was in ages past and will be in ages to come. Let the Prince of the Morning sing to the land that green things will grow and the valleys give forth lambs. Let arm of the Lord of the Dawn shelter us from the Dark, and the great sword of justice defend us. Let the Dragon ride again on the winds of time.”
Är man en smula konspiratorisk kan man ju misstänka att de inte ville skylta för mycket med att hjälten är en vit heterosexuell man. Nu är det dock så att Draken inte har en så positiv image i världen. Det sista han gjorde i sitt förra liv var att döda alla sina vänner och hela sin familj för att han blivit galen. Draken återfödd är alltså bra mycket mer fruktad än hatad.
När så helt plötsligt ”det stora avslöjandet” görs i avsnitt sju så blir det helt oväntat och konstigt. Det visar sig nämligen att det är den minst utvecklade karaktären som är Draken.
Mäns och kvinnors olika magi ignoreras
Varför har de gjort en av huvudkaraktärerna lesbisk och gjort en stor grej av det utan att göra det på ett bra sätt? Det viktiga var tydligen bara att göra henne sådan. De har till och med lagt in en lesbisk kärleksscen med henne – det låter mer upphetsande än det är, lovar. Scenen är så forcerad och verkligen motsatsen till avslappnad. Här börjar vi kanske ana varför ett av de absoluta grundkoncepten i hela berättelsen har tagits bort: att det finns en manlig och kvinnlig sida av magin. Troligtvis upplevs det som ”problematiskt” att det bara finns en manlig och kvinnlig sida.
Man missar en massa saker som gör historien bra i böckerna genom det, för män och kvinnor kanaliserar nämligen magin på olika sätt. Kvinnor måste ”öppna upp sig och bli en del av kraften” för att kunna använda sin sida. Männen däremot måste greppa tag i och kämpa för att ta kontroll över kraften. Det finns många sådana små saker i alla grundfundamenten som är väldigt genomtänkta men som bara tagits bort för att de som gjort tv-serien tydligen inte gillade dem. Och det var som sagt inte för att förbättra tv-serien. Det är alla de små och betydelsefulla detaljerna som gör bokserien bra.
För att göra en jämförelse med Sagan om ringen, tänk om berättelsen skulle göras om till att handla om en man i New York som har tappat sin bröllopsring. Allt handlar om hur han letar efter den, men hans frus nio bröder i svarta kåpor och hans svärfar Sauron jagar honom. Allt heroiskt görs plötsligt av kvinnor och mannen är bara en oduglig skitstövel. Därtill är dialogen urusel och allt är tillrättalagt för att få fram poänger – inte för att berätta en historia. Ingenting sker heller spontant och naturligt, och det slutar med att den onde svärfadern Sauron egentligen bara var missförstådd. Ungefär så skulle jag beskriva det hela. Så likt är det böckerna.
Obegripliga karaktärer
Om man jämför med Game of Thrones så vet man efter första säsongen väldigt mycket om de olika karaktärerna: deras mål, vad som driver dem, hur de är. Man förstår sig på Cersei, man vet hur Tyrion tänker, man vet hurudana släkterna Lannister och Stark är. Man förstår saker som händer och varför – oavsett om man gillar serien eller inte. Det händer en del häftiga saker och det som sker är naturligt och passar in i hur man förstår sig på världen som ny tittare.
I denna tv-serie förstår man nästan ingenting om man inte läst böckerna. Av karaktärerna lär man bara känna en hyfsat bra. De andra är mer eller mindre utbytbara eller saknar helt egen vilja och agens. De är som karaktärer i ett datorspel som det bara händer saker med. Efter första avsnittet av Game of Thrones har man bättre grepp om huvudkaraktärernas personligheter än efter en säsong här.
Den sista saken jag ska klaga över är stridsscenerna, som var bland de absoluta höjdpunkterna i böckerna. I tv-serien är de totalt uselt gjorda, med undantag för i avsnitt fyra. Trots alla pengar spenderade är det billigt, ologiskt och inte så mäktigt som det kunnat bli. Man tycker ju att det åtminstone borde se häftigt ut, men nej, det är bara pannkaka.
Det kunde ha varit ännu värre!
Så, varför gör Amazon så här? Varför satsar de enorma mängder pengar på en serie och låter någon som totalt saknar erfarenhet och talang göra den? Varför släpper de igenom totalt uruselt skrivna och producerade avsnitt? Det finns en läckt verifierad version av första avsnittets manus och det är så häpnadsväckande dåligt att man tappar andan. Det handlar förstås om den urusla dialogen, men också om en mängd direkt pornografiska scener som inte passar i handlingen och som lämpligt nog klipptes bort i slutversionen. I manuset finns också noteringar om att kvinnor och kvinnokroppen ska visas i ett ”positivt och starkt sken” i alla lägen och att det ska övertrumfa allt. Manuset verkar vara skrivet av någon som inte förstår sig på mänskliga relationer och interaktioner.
Hur har tv-serien tagits emot? Amazon bedrev en massiv kampanj och använde såväl fans som youtubers för att marknadsföra den stenhårt. Och de skryter om att serien har höga tittarsiffror. Ja, för de kan inte skryta om betygen på IMDB och liknande. Där ligger serien nämligen två till tre nivåer under Game of Thrones och sista avsnittet har det lägsta betyget som en storsatsning från någon av nätverksjättarna haft på fem år, har jag hört. Alla objektiva data jag sett visar att folk tröttnar och att tittarsiffrorna minskar jämfört med alla andra ”stora” fantasyserier eller serier generellt. Och det snackas inget om serien alls.
Bedrift att misslyckas när målet är öppet
Nu är detta något mycket mindre än Star Wars, men liknelsen är ju enkel att göra – fast det blev ännu värre här. De hade öppet mål, för de hade böckerna att göra tv-seriemanus av. Att följa grundkoncepten hade varit tillräckligt, men om man därtill hyfsat troget hade hållit sig till historien (där så mycket finns att hämta) och kryddat med häftiga effekter så skulle det ha blivit en succé. Det är nästan en bedrift att lyckas göra någonting så dåligt av en så bra bokserie. Men på något sätt är detta typiskt för vår tid och dess populärkultur – och för världen i sin helhet. Inkompetens och idioti regerar.
För mig har den här bedrövliga upplevelsen fått mig att börja läsa om böckerna och återuppleva nöjet av dem. Om vi höjer blicken och ser till det stora, världen som den ser ut i dag. Vad göra? Jo, hitta personer som är vettiga och umgås med dem. Umgås med folk du bryr dig om och ägna dig åt sådant du uppskattar. Titta inte för mycket på allt skräp som visas på Netflix, HBO och Amazon. Ägna dig åt det verkliga livet i stället! Om du ska se något som får dig att uppleva en annan värld så ska det vara något som lyfter din tankevärld eller ger dig en positiv upplevelse! Det gör sannerligen inte tv-serien Sagan om Drakens återkomst.
Gillar du fantasy och fick dålig eftersmak av tv-serien men inte har läst böckerna? Då vill jag betona att de är helt annorlunda – och otroligt bra i sin genre. Ljudboksvarianten med Michael Kramer och Kate Redding som uppläsare är den bästa ljudbok jag har lyssnat på. Eye of the World heter första boken, ge den en chans om du gillar fantasy! Men strunta i tv-serien. Den är totalt skräp.
Prenumerera för 99 kr/mån!