Det talas ofta om oenigheten mellan politiska partier och om polarisering. I Örebros kommunfullmäktige har det sedan två år allt mer utvecklats en känsla av gemenskap mellan väldigt många av ledamöterna i kommunfullmäktige. Socialdemokrater, moderater och vänsterpartister förenas alla av sin ”rädsla”. De törs ”inte gå upp i talarstolen”, och de är ”rädda för repressalier”.

Vad är det som utlöser denna fruktan? Lurar terrorister från en IS-cell i Vivalla någonstans i kommunhuset och väntar på rätt tillfälle att slå till?

Inte riktigt. 

Den som skapar ångest och bävan hos alla dessa politiker är Markus Allard. Han leder Örebropartiet som har två platser i fullmäktige. På det senaste mötet i kommunfullmäktige ställde han frågan: ”Har det förekommit mutor?”.

Att frågan ställdes beror på de många turerna kring en namninsamling om nya ”superbussar” i staden. Motståndarna vill se en folkomröstning, och de startade därför en namninsamling kring kravet. Det visade sig att tusentalet namn vid räkningen förklarades ogiltiga eftersom deras personnummer inte återfanns i folkbokföringen. Vid en kontroll visade det sig att siffror ändrats. Oklart av vem. Det var detta som fick en upprörd Markus Allard att ställa frågan om mutor.

Ingen svarade, ingen tog debatten.

Han upprepade frågan.

Politikerna skulle bli vettskrämda om de klev in i en byggbarack, säger Markus Allard

Det hela slutar med att gruppledarna för de olika partierna kallades till ett eget möte. På det mötet tog de som inte svarat på Allards frågor upprört till orda och berättade hur hemskt stämning han hela tiden skapade i fullmäktige.

Tanken på att Markus Allard är en farlig person som innebär ett reellt hot är inte ny. När jag läser igenom de senaste årens artiklar om Örebropartiet i stadens största tidning – Nerikes Allehanda – undrar jag om det inte är här vi finner en av förklaringarna till angreppen på Markus Allard. Jag ringer upp tidningens liberale politiske redaktör Lars Ströman. (Det bör i sammanhanget nämnas att vi i många år arbetade nära tillsammans i olika marxist-leninistiska organisationer).

Du har i ett antal ledare varit kritisk mot inte bara Örebropartiets politik utan också mot Markus Allards personliga stil. Varför?

Man ska inte glömma bort att många i fullmäktige är nya som politiker. Markus Allards svordomar och aggressivitet gör att de inte vågar gå upp i talarstolen. 

Ja, du skriver så här i en ledare:

”I fullmäktigedebatten anklagade Markus Allard Örebro kommun för att vara just korrupt. Han talade om att ‘detta är en förruttnelse utan dess like’ och att ‘jag vet att ni är vidriga in till kärnan”. Och så klippte han till med en fråga:

– Har ni personligen tagit emot mutor?

Mot den typen av idiotargument finns inga vettiga svar. Ska någon säga ‘nej, jag är inte alls vidrig’ – och vilken vägledning skulle det vara för väljaren?”

Exakt. Det är som om jag skulle ställa Markus Allard inför frågan: ”Hur många har du våldtagit den här veckan?”.

Men är det inte just det du har gjort ett antal gånger?

Vad menar du?

I en ledare skriver du att: 

”Markus Allard säger att han vill organisera Örebropartiet i enlighet med Lenins teorier. […] Jag råkar ha läst hur Lenin ville organisera saker och ting.”

”Han upplöste den folkvalda församlingen på grund av att folk inte behagade rösta på hans bolsjevikparti.”

”Lenin började ha ihjäl folk i stor omfattning. Han upplöste den folkvalda församlingen på grund av att folk inte behagade rösta på hans bolsjevikparti. På grund av Lenins partiteori var det en enkel match för efterträdaren Stalin att personligen ta hela makten i Sovjetunionen och mörda miljoner och åter miljoner människor.”

Att fråga om det förekommit mutor till personer i kommunen är väl ganska milt jämfört med att säga att de planerar massmord.

Men det har jag väl inte hävdat.

Men du konstaterar att Allard är leninist och sedan berättar du vad leninism leder till. Hur ska läsaren kunna uppfatta det på något annat sätt?

Dessutom är väl inte Allards fråga alldeles orimlig. Det finns ganska många exempel på hur bland annat byggbolag mutat kommunpolitiker och tjänstemän.

Nej, det är klart. Vi har haft sådana fall i Örebro också.

Hittills har jag hittat fem ledare där du tar upp att Allard är ”leninist”, och det verkar som om hans motståndare i fullmäktige väldigt mycket lutar sig mot det du skriver.

Men han är ju det. Han har vägrat visa mig partiets stadgar, det är ingen demokratisk organisation.

Den sakfråga som utlöst det senaste bråket i fullmäktige är de nya ”superbussar” som ska trafikera Örebro. Systemet ska vara helt utbyggt 2029, och målet sägs vara mer miljövänlig stadskärna och snabbare kollektivtrafik.

Motståndet mot planerna har letts av Liberalerna, Sverigedemokraterna, Örebropartiet och Trafikupproret som under sex månader samlade namnunderskrifter för en folkomröstning i frågan.

I oktober 2021 lämnades 15 000 namnunderskrifter in i ett folkinitiativ, vilket var mer än tillräckligt för de 10 procent av de röstberättigade som behövdes för att få till en rådgivande folkomröstning.

Kommunen sade dock nej eftersom en tredjedel av rösterna underkänts.

Protesterna var många, och Markus Allard förklarade att det var en ”skandal” att en socialdemokratisk politiker som själv röstat för ”superbussarna” varit med och räknat underskrifter.

Sedan dess har det alltså konstaterats att många av rösterna felaktigt underkänts. 

Det har blivit flera turer – den ansvariga tjänstemannen har avgått och Allard har gått till upprepade attacker mot kommunpolitiker i frågan.

Det ledde för några dagar sedan till att Jan Zetterqvist, som är ordförande för kommunfullmäktige i Örebro lade ett förslag om förändringar i arbetsordningen. Det innebär att presidiet ska ansvara för att det råder ”god ordning och stämning”, ”ett välvårdat språk ska användas”, och man får inte använda ”personligen nedlåtande uttryck”. Om ordföranden upplever att dessa villkor inte är uppfyllda får han eller hon ta ordet från talaren.

Moderaternas Anders Åhrlin stöder socialdemokraten Jan Zetterqvist och menar att Allard ”skrämmer ledamöterna till tystnad” eftersom de är rädda för repressalier.

Markus Allard tar det hela med ro:

Det enda som gör Åhrlin rädd är att hans parti tappar medlemmar till oss. Därför vill han tysta mig. Jag har inte brutit mot några regler, det är inte så att de bryr sig om någon god stämning, de drivs av desperation. Jag har jämförts med Stalin och Hitler, inte lägger jag mig under bordet och gråter för det.

Vad tror du att de menar när de talar om ”rädsla för repressalier”?

De får det att låta som att de tror att jag är beredd att ta en kalasjnikov och börja skjuta omkring mig på fullmäktigemötena. Det som väl egentligen skrämmer dem är alla de Youtube-klipp som ligger ute från olika debatter i kommunen. En del har haft miljontals tittare. Det gör ju att politiker riskerar att möta folk på stan som vet vad politikern har sagt. Det kan vara obehagligt.

Jag har sett en del av debatterna och läst inlägg. Jag hade väntat mig många och hårdare sammandrabbningar. Det hela är ju ganska stillsamma sammankomster. Jag får en känsla av att politikerna inte vet hur man diskuterar politik i fikarum och ute bland folk.

Nej, de skulle bli vettskrämda om de klev in i en byggbarack. Ingen plats för de här snöflingorna.

Och det där med leninismen?

Det är ryckt ur en intervju, där jag förklarade att Sverigedemokraterna saknar det riktiga bettet, de försöker bygga en svensk identitetspolitik baserad på folkdans, de förmår inte fylla det utrymme som de gamla partierna lämnat. De vill inte ha makten, men det ville Lenin.

Lars Ströman säger att du inte vill ge honom partistadgarna eftersom det skulle bevisa att du bygger partiet enligt leninistiska principer.

Jag har ett antal gånger förklarat att vårt parti bygger vi som ett företag. Vi är noga med vilka vi vill ha som medlemmar, vi har inte plats för foliehattar eller andra som bara ställer till problem. I ett företag anställer du inte vem som helst. I vårt parti får inte vem som helst bli medlem.

Markus Allard förklarar att partiet befinner sig utanför höger-vänsterskalan. Han berättar om ett möte i partiet där han på första raden bland medlemmarna ser en äldre företagsledare som tidigare varit moderat, en tidigare socialdemokrat som varit aktiv i facket, en före detta Sverigedemokrat samt en ung marxist-leninist.

Det låter lite som en beskrivning av folkhemmet under andra världskriget, borgfred mellan olika klasser och rörelser, samarbete för att nå ett högre mål och rädda något som är gemensamt.

Vilka blir era viktigaste frågor i valrörelsen?

Vi vänder oss till produktiva människor, och med det menar jag inte bara knegare. Det kan vara lärare och ingenjörer, företagare. De som tillför samhället något.

Mot dem står vad jag kallar ”transferiatet”. De som lever av våra skattepengar, byråkrater i offentlig sektor, alla dessa konstiga chefer i offentlig förvaltning som ingen vet vad de egentligen gör. I Örebro kommun har vi en digitaliseringsdirektör, en förnyelsedirektör och en informationsförsörjningsdirektör. Men hon satt inte så länge, utan avgick strax efter skandalräkningen av underskrifter på namnlistorna för folkomröstning.

Markus Allard räknar också upp ett antal mycket konkreta krav: tandvård ska vara avgiftsfri, satsningar på äldreomsorg och bättre kollektivtrafik i glesbygd. Man kommer förstås att fortsätta bekämpa det man ser som politikers skrytprojekt, ”kromade äppelskrutt som utsmyckning i parker”.

Tidigare har man också protesterat mot kostnaderna för kommunpolitikers fikande. Bullar, kakor och gräddtårtor kostar mer än 300 000 kronor per år.

Skulpturen på Vivallakullen kostade 600 000 skattekronorOch självklart blir det fortsatta strider för att kommunpolitikernas löner och arvoden ska sänkas. Lönerna ska också sänkas för högre kommunala partitjänstemän. Partistödet minskas. Själv skänker Marcus Allard varje månad bort 16 000 kronor av sin lön som kommunalråd – den går till välgörande ändamål.

Nerikes Allehanda gav våren 2021 Jan Olsson, professor i statskunskap i uppdrag att granska Örebropartiet. Det är en skakad professor som i sin analys konstaterar:

”Markus Allard vill försvaga den lokala partidemokratin, bland annat genom kraftigt minskade löner och ersättningar för förtroendevalda och minskat partistöd. Han hoppar på trenden med mer direktdeltagande men tycks inte det som ett komplement och en möjlighet att förbättra den rådande partidemokratin, vilket är brukligt bland de som jobbar med demokratiinnovationer Det blir svart eller vitt.”

Professorn ägnar inte en tanke åt att i det gamla folkhems-Sverige var politiker och förtroendevalda inte i närheten av de löner och de arvoden som finns i dag. Men då var också det folkliga deltagandet i politiska församlingar mycket större än det är i dag.

Kanske är det detta som framstår som så skrämmande med Örebropartiet för politiker och media – partiet är en påträngande påminnelse om hur det var förr.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.