Vad börjar man med att skriva om jakt, skytte och vapenägande i Sverige som nygräddad kolumnist? Början känns som ett rimligt ställe. Den är nämligen väldigt intressant och i praktiken okänd i dag.

Låt oss hoppa in i tidsmaskinen och färdas tillbaka till Sverige i början av 1800-talet. Sedan urminnes tider hade det funnits en tradition hos allmogen att tillverka sina egna vapen, men nu började det komma modernare varianter, kombinerat med en tid av nyväckt nationalism och folkgemenskap.

Skyttesällskap för större färdighet att skjuta med kula

På 1820-talet bildades flera skjutsällskap och 1830 bildades Svenska Jägareförbundet som kom att organisera dessa som en övergripande riksorganisation. Fram till 1850 handlade detta framför allt om skyttet, men efter 1850 då en ny jaktstadga kom blev inriktningen viltvård. Låt oss ta en titt på en talande passage i det tal som överståthållaren Jakob Wilhelm Sprengtporten höll vid förbundets högtidliga invigning:

”Så länge minnet ännu lever av en Hofer med sina tyrolska skarpskyttar eller av jägarskarorna i det sista tyska befrielsekriget, så ska man ha svårt att övertyga jägaren, att hans yrke ej är en skola, som det då härdar hans lemmar, uppväcker hans eftertanke och skänker honom lugn, rådighet och beslutsamhet, gör honom framför allt skicklig att inträda som ledarna av fäderneslandets försvarare.”

Redan här tas riktning och sats för vad som ska komma. Den första riktiga skytteklubben, Christianstads skyttesällskap, startades 1831 av generalmajoren, friherre David Henrik Stierncrona. Den hade även tillhörande skjutbana.

Målet med sällskapen framgår av en formulering i en stadga, nämligen ”att genom en skyttbanas anläggning bereda en allmännare och större färdighet att skjuta med kula”. De kom aldrig att gå med i Svenska Jägareförbundet, utan var enbart försvarsbetonade skyttesammanslutningar.

Skyttefester inspirerade av Tyskland och Schweiz

Varför startades dessa sällskap vid den här tidpunkten? Intrycken och inspirationen kom från Tyskland och Schweiz. Precis i början av 1800-talet genomfördes fältmarscher runt om i Svenska Pommern och där hölls skyttefester, så kallade Schützenfeste. De hade pågått sedan 1400-talet och de pågår än. Världens största skyttefest äger rum vart femte år i Schweiz och heter Eidgenössische Schützenfeste. Senast den hölls samlade den 50 000 tävlande.

Dessa skyttefester i svensk tappning bjöd på medaljer graverade av de mest kända gravörerna, fest, fyrverkerier, kanonsalut och rikligt skålande med sång ackompanjerad av regementens musikkårer. Det var en folkfest där alla samhällsklasser blandades. Från adel till bönder.

”Ännu är det lek blott med bomskott och sång;
Men den lek kan bli allvar och blod en gång.
Kommer ovän i land, sätt då kula i fläck –
I hjärtat! – eller pannbenet i knäck!”

Skandinavismen fyllde ett tomrum

Det berodde egentligen på Napoleon att nationalismen blev vad den blev på 1800-talet. Efter napoleonkrigen infann sig nämligen en känsla av osäkerhet, ett tomrum som behövde fyllas.
På 1840-talet skapades vad som då kallades ”skandinavismen” som talade om ”nordens folk”. Studenter möttes i Köpenhamn 1845 och gav varandra ett heligt löfte om ”obrottsligt fostbrödraskap för det gemensamma fäderneslandet, det härliga nordens bästa”.

År 1848 blev ord till handling under dansk-tyska kriget. Frivilliga svenskar anmälde sig och pengainsamling skedde. Studenter anhöll hos konungen om att få genomgå särskild skjut- och vapenutbildning och skyttesällskapen manade medlemmarna till målskjutningsövningar.

Denna händelse blev fröet till skarpskytterörelsen, skyttegillena. Vissa av dessa föreningar finns kvar än i dag och deras namn skvallrar om ursprunget. En av dem är Malmö Skyttegille (grundat 1850), ett av landets äldsta och aktivt än i dag.

År 1859 skrev Viktor Rydberg i Göteborgs handels- och sjöfartstidning på temat ”Hur skall Sverige bevara sin självständighet?”. Han tände därmed gnistan till vad som skulle bli skarpskytterörelsen.

Svenskarna sålde sitt öde för grynvälling

I skämttidningen Tomtebissen låter Rydberg tomtebissen yttra sig i Sveriges livsfråga: Gud dömer svenska folket och dem som kallats svenska folket svarar på ryska att den blågula fanan ligger vid tsarens fötter, vapenlös har han gått till strid, skulden var politikernas. Men Gud svarar strängt att skulden är hans egen ”för en grynvälling sålde han sina rättigheter och sin plikt att själv länka sitt öde”. Parallellerna till dagens Sverige tycker jag är tydliga. Rydberg kom att skriva många artiklar på temat.

Efter 1860 var de skytteföreningar som startades enbart inriktade på försvarsutbildning. Förutom skytte ägnade man sig åt gymnastik och exercisövningar. Det var kort och gott paramilitära organisationer.

Den första föreningen i denna rörelse var Göteborgs Skarpskytteförening/Skyttegille, som är aktiv än i dag om än under annat namn. Rydberg var med även här och startade föreningen, vars ”ändamål är att bilda en kår av män, vilka vilja tillägna sig allt mer ökad insikt och färdighet i vapenföring för att kunna i behovets stund utgöra en länk med i fäderneslandets försvar”.

Folkbeväpning genom skarpskytterörelsen

När det skulle startas en skarpskytteförening i Stockholm samlades 1 200 personer och Aftonbladet rapporterade: ”Näppeligen torde tillförene [tidigare] något möte i huvudstadens invånare för förhandling av någon allmän angelägenhet ha varit så talrikt besökt och omfattats med så livligt deltagande av alla samhällsklasser.” Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, var även han en skarpskytt. En rolig anekdot är att han sålde vapen till skarpskyttar från sitt kontor på Stora Nygatan.

August Blanche var aktiv i Stockholm och höll tal vid grundandet. Där fick medlemmarna höra att medborgarna nu vaknat ur drömmen om evig fred. Blanche var riksdagspolitiker för borgarståndet och gjorde sig där till hela rikets talesman för folkbeväpningstanken. Han framhöll framför allt ungdomens militära uppfostran såsom grundläggande för allt.

Detta var starten på en riktig folkrörelse. Alla samhällsklasser var med och kände ett ansvar för rikets säkerhet.

August Strindberg uttryckte sig med bitande satir om skarpskytterörelsen: ”En folklig armé på 40 000 man, som icke står under krigslagarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela indelta och värvade armén tillsammans! Det var ju dock en idé.”

Denna situation löstes genom en kunglig kungörelse och därmed sanktionerades skarpskytterörelsen. Kungörelsen upplästes på nådig befallning från predikstolarna i landets kyrkor. Därmed fick folket reda på att skarpskytterörelsen nu var en del av nationalförsvaret.

Skarpskytteföreningarna skulle omfatta ett visst område och inte fästa avseende på medlemmars yrke, stånd eller samhällsvillkor. De skulle lyda under en befälhavare utsedd av regeringen. I händelse av ofred skulle de mobiliseras. De skulle därmed lyda under krigslagarna.

Vapenbrödraskap ledde till politisk förändring

Skarpskyttarna kom att bli det mest synliga uttrycket för de demokratiska idéerna och ledde till representationsreformen i Sverige då ståndsriksdagen avskaffades 1865. August Blanche, den kanske mest framträdande för folkbeväpning och demokrati, såg även till att statyn av Karl XII blev till.

Det här ändrade samhället i Sverige i grunden. Med nationens bästa för ögonen samlades alla, hög som låg, för att beväpna sig. De såg sig som bröder:

”Då, bröder, klingom vi med svärden
Och kalla uppå carlar än,
Och åter kring häpna världen
Gå djärva skyttar löst igen.”

Vänskapsband knöts genom det gemensamma intresset. Ett exempel är från Vänersborg där greve Erik Sparre flitigt umgicks även med de lägre klasserna, läropojkar som mästare, på de kamratfester som anordnades. Det var ett mycket socialt umgänge där både försvarsfrågor och politik diskuterades. De skapade band för livet.

August Strindberg kommenterade senare skarpskytterörelsen så här: ”Är det det nya statsskicket eller representationsförslaget som vållar denna demokratiska anordning? Här står lektorn bredvid gymnasisten, fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän, artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en brokig blandning.” Allmän rösträtt tedde sig således naturligt för bröder.

Skytterörelsen omvandlas

Skarpskytterörelsen nådde sin kulmen 1867 med 40 000 medlemmar. År 1880 var de enbart 12 000 stycken. Förklaringen till nedgången är en kombination av att ingen nyrekrytering skedde samt att folk i allmänhet inte var intresserade av de rent militära aspekterna. Vidare hade de mindre föreningarna dålig tillgång till vapen.

Nu skulle dock det ”riktiga” skytteväsendet födas, som blev enormt mycket större. Det följde av att tillgången på vapen också ökade. Med den cliffhangern tackar jag för mig för den här gången och fortsätter den här berättelsen en annan gång.

Henrik Bergdahl