Den zambiske vetenskapsmannen Edward Makuka Nkoloso ville på 1960-talet slunga ut en liten kapsel med afronauter i rymden för att resa till Mars och möta de primitiva vildar som bodde där. I dag har de afrikanska rymdprogrammen mer modesta ambitioner: att sända upp satelliter för att förbättra kommunikation och övervaka till exempel terrorism och olaglig gruvdrift.

Kongoles försvann i eldklot – framgång

Kavira skulle 2009 bli den första kongolesen i rymden, men slutade sitt liv i en av de mest okontrollerade raketuppskjutningarna som världen har beskådat. Uppskjutningen resulterade inom några sekunder i en explosion och raketen avvek, minst sagt, från sin planerade bana. Den begav sig på eget bevåg iväg strax över huvudena på de närvarande dignitärerna och försvann spårlöst i den afrikanska natten. Kavira återfanns aldrig, eftersom Troposphere V aldrig eftersöktes. Men såväl dåvarande vetenskapsministern som vice premiärministern uttryckte sitt gillande över beviset på kongolesernas vetenskapliga framgång. Det var endast tre månader efter att Troposphere IV hade lyckats med målet att nå en höjd på 15 000 meter efter 47 sekunder och uppnått en hastighet av Mach 2,7.

Detta ledde till att ingenjören Jean-Patrice Keka fick regeringens godkännande och stöd, om än inga pengar, för sina försök att sätta Demokratiska republiken Kongo på rymdkartan. Eller som forsknings- och utbildningsminister Joseph Lititiyo Afata uttryckte det strax efter att Troposphere V slukats av nattmörkret: ”Jag såg ett stort eldklot. Det vi har uppnått i dag är ett litet steg i nuet, men ett gigantiskt kliv i termer av vetenskaplig forskning för vårt land. Jag är uppriktigt stolt.”

Det är inte utan att man kan höra Neil Armstrongs klassiska ord eka i bakgrunden av det uttalandet.

Rymdprogram rann ut i sanden

Troposphere VI skulle enligt ursprungsplanen ha avfyrats 2016, men ännu har ingenting hänt. Kongo har som uttalad målsättning att skjuta upp och sätta en satellit i omloppsbana runt jorden, men sedan råttan Kavira försvann i resterna av Troposphere V 2009 har ingenting skjutits upp mot rymden från kongolesisk mark.

Här där jag sitter i Kenya har regeringen tidigare haft ett samarbete med Italien. Man byggde två offshore-plattformar utanför kusten i Indiska oceanen. Härifrån sköts den första italienska satelliten, San Marco 1, upp i rymden redan 1964. Den första kenyanska satelliten att skjutas upp från kenyansk mark var Uhuru 1970.

När det italiensk-kenyanska forskningsprojektet avslutades ville kenyanska regeringen starta egna rymdprogram för kommersiella syften, eftersom Kenya har en geografisk fördel av att ligga vid ekvatorn. Tyvärr visade det sig att Kenya inte bara kunde använda de plattformar man redan hade, eftersom de fortfarande ägs av Italien. Så det hela rann ut i sanden och affären fick såväl ekonomiska som diplomatiska konsekvenser för Kenya.

Satelliter för bredband och övervakning

The African Space Agency bildades av Afrikanska unionen 2017 som svar på att efterfrågan på kommunikationssatelliter ökar med en fördubbling på ett par–tre år. Kontinenten har ungefär en miljard invånare och några av de snabbast växande ekonomierna i världen. Det finns en investeringsefterfrågan för olika satellitprogram och Afrikanska unionen ansåg sig tvungen att gå in och reglera, koordinera och agera lobbygrupp för att föra in The African Space Agency på agendan i övriga världens rymdprogram.

Som man kan se av de olika afrikanska rymdprogrammen finns det ett stort intresse i att få satelliter i omlopp för att använda dem i två huvudsakliga syften: dels kommunikation (som är den del där man kan sälja tjänster), dels övervakning (så att de olika staterna kan uppnå större övergripande kontroll över sina geografiska territorier).

Fler och fler länder i Afrika ger sig in i kampen om rymden och under 2019 hade fem afrikanska länder skickat upp åtta satelliter i omloppsbana. När vi skriver 2024 kommer denna lista att ha vuxit till hela nitton länder som skjutit upp satelliter. Även länder där fattigdomen är rejält utbredd som exempelvis Rwanda, där två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, har officiella rymdprogram. I Rwandas fall är det dock mer på dokumentstadiet än ett aktivt fysiskt program. Andra länder som exempelvis Nigeria, som sköt upp sin första satellit 2003, har ett ytterst aktivt rymdprogram och har dessutom nyligen inlett ett rymdsamarbete med Indien. Det var en välkommen utveckling, eftersom teknologiprogram i Afrika annars hamnar helt i händerna på Kina som redan nu tillverkar samtliga satelliter som Nigeria använder.

Satelliter för antiterrorism och forskning

Nigeria liksom övriga afrikanska nationer fokuserar i huvudsak på kommunikationssatelliter för att öka tillgången till bredband. Nedgrävd optisk kabel låter sig nämligen inte så lätt göras på den afrikanska kontinenten. Det finns alldeles för många svårigheter förknippade med att leda någonting i kabel, vare sig den är nedgrävd eller hänger från stolpar. De eviga strömavbrotten i de elektriska näten på alla håll och kanter i Afrika visar på sårbarheten, så satelliter blir den enda reella möjligheten för kommunikation över stora delar av kontinenten. Nigeria som har närmare 200 miljoner invånare har satellitbilder för att spåra upp terrorstyrkor från Boko Haram och för att samla geografiska data för forskningsändamål. Så det är väl inte heller orimligt att tro att Kina som levererar satelliterna till Nigeria använder bilddata från satelliterna i egna syften, eftersom landet snart har koloniserat hela det subsahariska Afrika.

GhanaSat-1 sattes i omloppsbana 2017 och var ett samarbete mellan Japan, Mongoliet, Nigeria och Ghana. Detta är Ghanas första satellit och används för att ha ständig kontroll över landets kustlinje samt av studenter som studerar satellitteknologi. Efter denna första lyckade satellitapplikation kommer man snart också att sätta GhanaSat-2 och GhanaSat-3 i omlopp. Syftet med GhanaSat-2 är att övervaka vattenföroreningar, olaglig gruvdrift och olaglig skogsavverkning.

Jordnära behov och högtflygande visioner

Man kan alltså konstatera att Afrikas rymdäventyr publikt inte drivs av de stora visionerna, utan handlar om mer jordnära saker som löser faktiska problem på jorden. Kommunikation och utbildning är ledande intresseområden för att få in pengar och för att försöka hitta tillräckligt många begåvade unga som kan utbildas och utvecklas till att göra Afrika mer teknologiskt självständigt. Dit är det ännu långt och det kanske inte ens är troligt att man kan nå dit, men om man kan ingå samarbeten med mer teknologiskt avancerade länder på en mer jämbördig nivå så är mycket vunnet.

Men det mest spännande och absolut galnaste afrikanska rymdprogrammet var skapelsen av Edward Makuka Nkoloso på 60-talet. Hans rymdbesättning skulle bestå av tio afronauter, en rymdflicka, en missionär och två katter. Makuka Nkoloso var före sin tid och när kapplöpningen om rymden accelererade som snabbast under kalla kriget hävdade denne zambiske vetenskapsman och filosof att med hans teknik och visioner skulle Zambia kunna komma före både USA och Sovjetunionen. Dessutom hade Nkoloso siktet inställt på Mars och inte månen. Nkoloso hade från sitt hemliga högkvarter sett att Mars befolkades av primitiva vildar och därför skulle en missionär ingå i besättningen på raketen. Men denne skulle enligt Nkoloso inte påtvinga vildarna sin religion om de inte ville ta del av den frivilligt.

Afronauterna övade sig genom att rulla i en tunna

Man kan ana att Nkoloso ville skicka ett budskap med detta uttalande. Efter att ha grundat National Academy of Science, Space Research and Philosophy rekryterade Nkoloso tio män som skulle bli afronauter och som tränades för sitt rymduppdrag av Nkoloso själv. Dessutom rekryterades en rymdflicka, Martha, endast sjutton år ung. Varför Nkoloso behövde en rymdflicka är höljt i dunkel, men en av hennes förberedelser för rymden var att mata sina tio katter varav två skulle följa med till Mars. Kanske var det så att eftersom kattmatningen i rymden skulle ombesörjas av Martha så såg Nkoloso kattmatandet som en specifikt kvinnlig syssla? Ganska snart irriterades Nkoloso av att hans afronauter ägnade alldeles för mycket tid åt älskog som drog uppmärksamheten och fokus från studierna.

Träningen av afronauterna bestod bland annat i att krypa in i en tom tunna och rullas cirka fem meter ned för en slutning. Klev man ur tunnan utan yrselkänslor var man redo för rymden. Nkoloso hade också en intrikat metod för att lära sig att vara i tyngdlöshet genom att låta afronauterna gunga från ett träd och när gungan nått sin högsta punkt helt sonika skära av repen till gungan. Rymdraketen själv D-Kalu 1, en trumma på två gånger en meter av koppar och aluminium, skulle slungas ut i rymden med hjälp av en katapultliknande mekanism. Hur besättningen skulle få plats i hans lilla trumma är fortfarande en outredd gåta.

Från galning till visionär

De flesta såg på Nkoloso som en galning, men hans rykte börjar få upprättelse i Zambia. I dag är det fler och fler som ser honom som en visionär som var före sin tid.

På många sätt är det nog sant, eftersom vi i dag börjar närma oss att få människor till Mars efter att de stora skattefinansierade programmen som tog oss till månen tappat både fart och visioner. Nu finns det privata initiativ som visionärt leder oss vidare i rymden.

När Nkoloso inte lyckades få pengar vare sig från regeringen eller UNESCO och hans vädjande till rymdintresserade människor världen över endast inbringade en 10-rupee-sedel från en ung entusiastisk indisk supporter så falnade glöden hos Nkoloso. Den blott sjuttonåriga Martha blev gravid av all studiestörande älskog och hämtades hem av sina föräldrar. Afronauterna skingrades för vinden. Vad det blev av alla kattorna vet vi inget om.

Men visionärerna behövs fortfarande. Utanför Kampala i Uganda står Chris Nsamba och bygger på en rymdfärja på sin mammas bakgård. Han har samma – för omvärlden – galna visioner om rymdfärder som Makuka Nkoloso hade före honom, men ger inte upp och är övertygad om att när han har utvecklat och byggt en raketmotor så kommer hans rymdfärja att lyfta från marken och nå lika högt som hans visioner.

Älskar det fria skrivna ordet och lokalkultur. Har aldrig varit likgiltig inför någonting och kommer förhoppningsvis aldrig att så bli.