Att campa med husvagn på campingplats blir lätt trångt, inramat och förutsägbart. Har man husbil kan man däremot slita sig från campingplatsernas tristess och ge sig ut på äventyr. Med rätt utrustning och tillräckligt med proviant blir det en upplevelse av frihet och oberoende. Nu ska jag berätta om min nya passion: vildcamping.
Camping. Ett ord som gett mig rysningar av obehag längs hela kroppen. Man trycker in sig på en liten plätt bland alla andra campinggäster i ett inramat och förutsägbart format, går med i husvagnsklubbar och diskuterar bästa papperet till kemtoaletten. Man visar tydligt gränsen mellan ”ditt och mitt”, hytter med näven och muttrar om någon bryter mot campingreglerna. Föräldrar som bråkar och som dricker lite för mycket vin. Dagar som går ut på att planera vilka tillbehör man ska ha till flintasteken nästa gång. Ett format som borde stå för frihet och enkelhet blir i stället trångt och ångestladdat. Ge mig ett par matchande träningsoveraller på det och jag flyr i skrikpanik.
Så kom dagen jag aldrig trodde skulle komma. Min man och jag har länge tänkt flytta utomlands och skapa oss ett liv med mer valmöjligheter, frihet, sol och tid för familjen. Eftersom frihet lyser med sin frånvaro mer än någonsin just nu behöver vi en mobil och flexibel lösning tills vi hittat vårt ställe. Plötsligt säger jag ord jag aldrig trodde skulle komma ur min mun. ”Varför inte köpa en husbil?” Helt från ingenstans tyckte jag att detta var världens bästa idé. Och min man köpte den. Vi sålde vårt hus och det mesta av våra ägodelar, köpte en husbil och drog iväg. Vad fan hände, ska vi bli campare nu?
Vi kan inte alls mycket om husbilar och jag tycker mest bara att de är klumpiga och fula med 80-talsinspirerade dekaler. Så våra krav var ganska anspråkslösa: en så stor bil som möjligt för B-kort, och som var i tillräckligt slitet skick för att vi ska slippa gå runt med kaninpuls när barnen härjar. Solceller ville vi ha också, såpass att vi kunde ladda våra telefoner och ha belysning på kvällen. Jag hade även en till synes banal, men för mig väldigt viktig, önskan. Jag ville ha en taklucka ovanför sängen, så att man kan ligga och titta på stjärnhimlen tills man somnar. Att slumra in varje kväll med känslan av att vara en liten lort i det svindlande stora … Vi hittade just en sådan taklucka och en sådan husbil. Det blev en Dethleff 6611 med cykelställ och latrintömning.
Portugal blev vår första destination och resan dit tuffade på över förväntan. En käck snurrstol på passagerarsidan gjorde att man enkelt kunde vända sig om när barnen började slita ut tovor ur varandras hår, för att i stället distrahera dem med spel, grimastävlingar och allehanda mutor. Resan tog fyra dagar och jag är fortfarande förundrad över hur vi kunde avverka 80–90 mil per dag med två vilda små pojkar. Vi vildcampade på rastplatser, stränder och hos vänner som vi träffade. Vissa dagar myskillade det i magen. Som när vi fick en helt fantastisk plats vid stranden. Barnen lekte tills det mörknade och på kvällen låg vi och tittade på stjärnorna genom vår kära taklucka. Vi pratade om Venus och Saturnus och om rymdvarelser tills vi somnade. På morgonen sprang barnen ut i pyjamasar och byggde sandslott, och jag lagade frukost medan jag tittade ut på lekande barn, strand och brusande hav genom fönstret. Magiskt!
Men visst fanns det också dagar då vi var i helvetet och vände. Dagar med spöregn och barn som vägrar gå ut. Rastlösa små yrvindar som leker hela havet stormar och brottningsmatch (samtidigt) på åtta kvadratmeter medan jag och två meter lång man försöker laga mat, jobba och prata samtidigt … Jag ville stundtals slå mig själv med en stekpanna i huvudet. Men vi lärde oss av det också. Vi drog upp sidotältet för att få lite mer yta, och med lite planering och framförhållning överlever man dessa dagar också.
På bara några veckor har jag gått från obehagsrysningar till frihetskänslor när jag tänker på husbilar. Allt handlar om att få campa på sitt eget sätt, och vårt sätt är att vildcampa, vilket jag har lärt mig att det heter. Spontant och fritt, och så långt ifrån trängsel och förutsägbarhet man kan komma. Det finns dock några saker som blir extra viktiga när man ska vara helt självförsörjande. Att ha en stor vattentank till exempel. Vår på 120 liter räcker i fyra dagar om man ska sköta sin hygien hyfsat, inklusive diska varje dag. Detta blev vår stora begränsning. Vill man ha ett förtält kan det därför vara en fördel att välja ett helt fristående tält i stället för ett som är förankrat i husbilen. Då kan man enklare vara flyttbar, åka iväg och handla, fylla på vatten, tömma toan etc. Gasen räcker gott och väl i minst ett par veckor om det inte är för kallt.
Vi kunde ingenting om husbilar när vi köpte en, som dessutom blev något av ett spontanköp. Efter att ha kommit in i husbilsvärlden mer och mer lär vi oss hur enkelt och smidigt det är, och hur mycket hjälp och råd man kan få tack vare sociala medier, smarta appar m.m. Det finns hur mycket forum som helst med hjälpsamma människor, och appar som tipsar om schyssta ställplatser och serviceställen längs vägarna.
Nu hyr vi ett hus ett tag men jag hoppas att vi alltid kommer att ha kvar vår husbil. Den står här, packad och alltid redo för ett äventyr. Vi kan hoppa in hela familjen och dra iväg när som helst. Tänk att friheten fanns såpass nära som i en husbil, och att det var så enkelt.