Visst finns det människor som fascineras av självgoda och självupptagna personer – och som därför av ren nyfikenhet korta perioder umgås med sådana varelser. Den dryge och inbilske har därför mycket svårt att bygga upp någon större och mer långvarig vänkrets. Folk tröttnar ju. Han eller hon tvingas därför hela tiden hitta på berättelser för omvärlden om hur omfattande deras sällskapsliv är.

Fenomenet förklarar varför en text av Jasenko Selimović alltid är späckad som en alltför mager spädgris; späckningen består av hänvisningar till restaurangbesök i glada vänners lag, och de berättar för honom, och han berättar för dem; ”Och då sa han … och då sa jag”. Selimović är väl den enda folkpartist som varit teaterdirektör i Sverige de senaste 100 åren, men det var ju i Göteborg, och där kan vem som helst passera som liberal – även en karriärlysten jugge. Folkpartisterna lät honom till och med bli europaparlamentariker (antagligen mest för att kunna förflytta honom så långt bort som möjligt, och eftersom partiet inte befann sig i regeringsställning var inte en ambassadörspost i Nepal möjlig – Bryssel fick duga).

På Expressens kultursida förklarar Selimović nu för oss att det är Svenska Akademiens fel att det finns en stark strömning i den serbiska delen av Bosnien för att bryta loss det egna territoriet. Och svaret är ”ja” ifall ni undrar om Selimović på sitt vanliga vis försöker bädda in sina åsikter i påpekanden om vad han äter och dricker på plats och vilka sms hans vänner skickar för att alarmera honom om någon särskilt upprörande händelse.

Det där med att situationen i Bosnien skulle vara Svenska Akademiens fel förklarar Selimović med att den gav Peter Handke nobelpriset i litteratur. På så sätt underblåstes ”skamlösa” nationalistiska strömningar bland serber. Att sådana strömningar finns kvar menar Selimović beror på att det fredsavtal som följde på krigen i Bosnien var felkonstruerat:

”… i stället för att förinta en nationalism skapade avtalet nya nationalismer. Avtalet säkrade varje etnicitet dess separata makt och därmed indirekt accepterade den nationalistiska lögnen om att konflikten berodde på att i Bosnien fanns många blandade nationaliteter och religioner.”

Det märkliga är att ingenstans i sin text diskuterar Selimović den grundläggande orsaken till de bosniska serbernas oro; de ser hur Sarajevo håller på att arabiseras.

Företag från arabiska länder, framförallt Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten har de senaste åren köpt ungefär 2000 hektar mark runt Sarajevo. Några hundra arabiska företag står bakom köpen – liksom uppköpen av lokala fastigheter, rörelser och bolag. ”Några hundra” är lite vagt, men inte ens de bästa undersökande journalisterna har kunnat presentera exakta tal eftersom företagen ägs av bulvaner. Men resultatet är synligt i form av arabiseringen av Sarajevo och dess omgivningar. Ilidža, en av Sarajevos större förorter kallas sedan länge i folkmun ”Kuwait City” eller ”Dubai City”. Innan 1990 var 48 procent av de 70 000 som då bodde i Ilidža serber. Numera är butikers skyltar ofta på arabiska, väldigt många restauranger har slutat sälja alkohol, det bosniska kaffet är på många kaféer ersatt med te och vattenpipa.

Den framstående arabisten och orientalisten Esad Duraković har i årtionden varit en kritiker av den serbiska nationalismen, men även han beskriver nu situationen så här:

”Det rör sig inte om investeringar, som många kallar det, heller inte om turism – utan marken under våra fötter säljs ut. Samtidigt har vi i Bosnien en invasion av migranter från Asien och Afrika. Parallellt med detta lämnar tiotusentals unga människor Bosnien för att ta sig till andra länder i Europa – allt medan vi säljer vår mark och låter migranter slå sig ner här”.

Vi ser alltså hur den tidigare motsättningen mellan serber och bosniska muslimer nu förändrats och mer rör sig om att gå mellan ursprungsbefolkningen i Bosnien och araberna som omvandlar Sarajevo med omgivningar.

Det är det som förklarar så många serbers vilja att bryta sig loss från den bosniska statsbildningen – de vill inte koloniseras en gång till. De fick nog av det under ottomanerna.

Förvisso har Selimović rätt i att den bosnienserbiske ledaren Dodik är en synnerligen korrupt figur. Men han artikulerar ändå sitt folks oro. 

Och på tal om korrupt, vad ska man säga om de muslimska bosniska ledare som nu auktionerar ut sin del av landet?

Boris Benulic