Jag kan tänka mig att det görs en del bra konst för byrålådorna just nu.

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol’ Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade “Grateful Dead Studies”. Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva “the queerness of [his] Jewish body” när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.

Aron Lamm