Ekvatorialguinea har haft samma styre sedan Spanien lämnade kolonin för självstyre 1968. Visserligen har man haft en statskupp som avsatt och avrättat ledaren i landet, men det var en familjehistoria. Så landet har styrts av en Nguema alltsedan det blev självständigt och all makt i landet är fördelad på medlemmar ur samma bantu-klan.

De så kallade valen bevakas inte av utländska valobservatörer, eftersom landet är så genomkorrupt att det vore helt meningslöst. Ekvatorialguinea är bland annat Afrikas sjunde största oljeproducent, men landets exportinkomster hamnar i regeringsmedlemmarnas privata fickor. Därför är landet beroende av bistånd – trots att inga utländska hjälpprogram kan bedrivas i landet på grund av vanskötsel och korruption.

Ja, läs den sista meningen igen och fundera på varför man skickar bistånd till ett land där man på förhand vet att biståndet hittar rakt ner i fickorna på landets ledning.

Spanjorerna koloniserade området på 1700-talet. Men de var inte ensamma om detta, samtidigt koloniserades landet av bantu-folk. Pygméerna som bodde här drevs bort av bantu-folken, så 1968 lämnade alltså spanjorerna över landet till en annan kolonisatör. Så går det när européer tror att alla svarta är jämlika över hela Afrika.

Varför skulle vi bry oss om ett land med knappt 750 000 invånare som måste förlita sig på självhushållning för sin överlevnad?

Det behöver vi naturligtvis inte men det är intressant att det är hit som Gambias tidigare president Yahya Jammeh flydde efter att något förvånande ha förlorat valet 2016. Med sig på flykten 2017 hade han i runda slängar 100 miljoner kronor av den begränsade gambiska statskassan.

Yahya Jammeh var liksom Teodoro Obiang Nguema den andre ledaren sedan självstyret i sitt land. Gambia blev självständigt 1962. Först ledde Dawda Jawara landet fram till 1994 innan Yahya Jammeh, eller His Excellency Sheikh Professor Alhaji Dr. Yahya Abdul-Aziz Awal Jemus Junkung Jammeh Naasiru Deen Babili Mansa som han kallar sig själv i all ödmjukhet, tog över genom en statskupp.

När Adama Barrow vann valet 2016 var det med anledning av att befolkningen i Gambia var närmast krigstrött. Folk ville inte längre leva i skräcken att lägga sig i sängen på kvällen och inte veta om man skulle få sova till morgonen eller väckas av våldsmonopolets hantlangare för en stunds tortyr eller fängslas på grund av att man haft en för Yahya Jammeh obekväm åsikt. Eller som Jammeh själv uttryckte det: ”Jag har ingen opposition. Vi har bara fiender till landet och dem talar vi inte med.”

När jag besökte Gambia för första gången 2018 så fanns tecknen på folkets smygande motstånd kvar. På väggar och reklampelare runt om i Serrekunda så såg jag målat med tusch och sprejfärg ”#Gambia Has Decided”. Och visst hade man bestämt sig. Bestämt sig för att inte längre leva i skräck. När jag återkom året därpå fanns texten kvar på väggar på bakgator och andra platser där ingen brydde sig om att tvätta eller att måla över.

I valet 2021 försökte oppositionen till styrande Adama Barrow använda Yahya Jammeh som dragplåster. På politiska möten spelade man upp tal från en knastrande skrapig telefonlinje med Yahya Jammeh som uppmanade folket att rösta bort Adam Barrow så att de kunde få tillbaka allt han själv hade givit landet.

Personligen kan jag tycka att det verkar vara en ganska usel idé att påminna folk om hur man torterade, våldtog och mördade politiska motståndare. Men i en klankultur kan det kanske ha sin charm. Hur som helst lyckades det inte att väcka det gamla spöket till liv tillräckligt för att få folk att lägga sin spelkula i valurnan med oppositionsledaren Ousainou Darboes anlete på framsidan. Men oppositionen har inte gett upp hoppet ännu. Nu startar man den nya året med att lämna in en protest mot valutgången med märkligt vaga argument om otillbörligheter. Det man har sagt så här långt är att valresultatet tog oväntat lång tid att fastställa och att det varit stökigt på något ospecificerat vis vid vissa vallokaler.

Detta till trots att Gambia nu i december hade sitt mest välskötta demokratiska val i sin självständiga historia, för den som gillar sådant.

Så vad har Yahya Jammeh för framtid i Ekvatorialguinea? Den blir nog inte livslång. Det finns nog inget som helst intresse för att härbärgera en gammal avsatt diktator från en annan klan längre än det tar att lura av honom de där 100 miljoner kronorna från den gambiska statskassan. Om Gud vill och rättvisa finns så kommer Jammeh att hamna i Gambia igen, men jag tror inte att han som förtjänat kommer att hänga från någon lyktstolpe utan han kommer antagligen att med utländsk (läs FN) inblandning få något symboliskt frihetsberövande straff under kortare tid. Därefter finns risken att han återkommer till politiken.

Vi kan ju inte ha en massa politiska mördare bakom lås och bom för länge.

Roland Casselbrant